~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Erik hade med en blott centimeter missats av demonens överarm då han hoppat upp för att greppa tag om yxan som hade satt sig fast i dess hud vid bröstkorgen. Han landade med båda fötterna stadigt på marken och undvek de regnande eldkloten, ett sved hans axel en aning men inget han inte kunde hela själv. Om han inte hade använt all kraft för att rädda Aryas liv. Han löpte från sida till sida, attackerade bestens underkropp så gott han kunde.

Freja hög med svärd och yxa, hennes kropp utmattad, men hennes väsen fyllt utav energi. Hon var stridslysten. Det glödde i hennes själsliga väsen. Hon hoppade från sida till sida, det rann blod från hennes lår där en utav demonens krigare hade skurit henne vid en bakhålls attack. Men hon hade kluvit honom.
"SE UPP!" vrålade någon då demonen sparkade med sitt ben, Freja tog tillfället i akt att attackera dess andra ben. Men något var konstigt. Inga fler eldklot ramlade omkring dem, vart låg demonens fokus? Freja såg sig omkring, hon sökte med sin blick som var sylvass och fokuserad. Då fick hon syn på vad som tog demonens fokus. Kvinnan Erik hade utvecklat en relation av något slag med var fast i dess grepp. Demonens arm verkade pulsera. Som om han stal något från kvinnan. Freja tittade på Erik, hans såg inget, han var fullt upptagen med att attackera bestens underkropp.

Demonens grepp hårdnade om Aryas lungor och hals samtidigt som han tog sig djupare in i hennes sinne. Hon flämtade efter luft och gjorde allt vad hon kunde för att ta sig loss men utan minsta framgång.

Monstret använde sin Röda Magi för att tränga in Aryas sinne och snabbare suga ut hennes livsenergi. Efter ett par sekunder i demonens våld började syner från hennes förflutna att blixtra förbi hennes ögon. Ju längre tid det gick destå längre stannade bilderna framför ögonen och destå mörkare blev deras innebörd. Efter ett tag varken såg eller hörde Arya något av omvärlden längre, det var som om hon sugits in i de absolut mörkaste delarna av sitt eget huvud. Alla gånger när hon var liten och folk öppet skrikit ut sina förbannelser och sitt hat emot henne, kallat henne diverse öknamn och försökte få henne utkastad ur det kungliga palatset Hamathya Mahal där hon bott sedan hennes föräldrars död.
"Oäkting!"
"Satunge!"
"Demonbarn!"
De olika namnen regnade över tolvåriga Arya och fick henne att vilja gömma sig från allt och alla. Försvinna från Bayrios yta och aldrig mer komma tillbaka. Just när hon trodde att det inte kunde bli värre ändrades bilden och ett nytt, mer specifikt minne spelades upp. Arya var arton, hon satt ensam på en sten en bit utanför palatsets murar nära en av de tre regnskogarnas början. En gren knäcktes inifrån skogen vilket fick Arya att hastigt vända på huvudet och misstänksamt spana in bland träden.
"Vem där?" ropade hon dit ljudet kom ifrån.
Svaret kom snabbare än hon hann reagera. Fyra män kastade sig plötsligt ut från varsina gömställen bland träden och överföll den vettskrämda unga flickan. Slag och sparkar regnade över en skrikande Arya som mer eller mindre mosades under sina överfallare. Snart var det inge längre bara slag som föll över henne utan även stenar och tunga trästycken. Misshandeln höll inte på i längre än några minuter men för Arya kändes det som en evighet. Hon var helt övertygad om en säker död tills vakter från slottet tillsammans med drottningen sett vad som höll på att hända och kom till hennes undsättning.

Efter flera liknande hemska minnen verkade Aryas sinne till sist ha kommit fram till det absolut värsta och mest plågsamma av dem alla.

Arya var elva år. Hon satt och skakade på sin säng med kudden hårt tryckt mot bröstet och stirrade ut genom fönstret. Utanför rasade en kraftig storm som väckt henne mitt i natten. En blixt slog ner någonstans i närheten och bullrandet från knallen gjorde Arya så rädd att hon snabbt klättrade ur sängen och sprang ut ur sitt sovrum. Hon sprang genom palatsets mörka korridorer och ner för ett par trappor. Men när hon väl kom fram till sina föräldrars sovrum möttes hon av en syn som skulle förfölja henne i sinnet för resten av hennes liv. På golvet låg hennes mor och fars förvridna kroppar, dränkta i sitt eget blod och med ögonen utstuckna från sina hålor. Arya kunde inte andas. Hon stod förlamad av skräck och bara stirrade på liken. Tills hon uppfattade en rörelse i fönstret. Sakta höjde den lilla flickan blicken och möttes av ett par helt igenom onda, lysande ögon som stirrade på henne från fönster karmen. Det var ingen stor demon, knappt större än Arya, men hela dess väsen riktigt strålade av ondska. Munnen och klorna var dränkta av Aryas föräldrars blod och i ena handen kunde hon se offrenas utstuckna ögon. Ögonkontakten med den vidriga varelsen varade inte längre en ett par sekunder, det verkade nästan lite som att den var rädd för Arya då den snabbt hoppade ut genom fönstret efter synen av barnet. Arya stod först bara stilla i dörrkarmen och stirrade på platsen i fönstret där demonen suttit. Men efter ett litet tag sjönk hon snyftande ihop på knä vid sina föräldrars sida. Hon tog sin mors livlösa hand i sina båda och ropade hennes namn utan något svar. Det var när hon släppte liket och såg blodet på sina skakande små händer som allting tillslut brast för henne och hon gav ut ett blodisande skrik som väckte hela palatset och som kunde gett vem som helst kalla kårar.

Samtidigt skrek den fyrtioåttaåriga Arya ut nästan samma skrik där hon satt fastklämd i den stora demonens klor på slagfältet.

Freja hade hölstrat yxan och svärdet, hon sprang med all sin kraft. Kvinnan hängde i demonens hand. Arya... Hon greppade den lilla dolken från hölstret vid benet, satte den mellan sina tänder och tog sats för att hoppa uppåt. I samma sekund hade Arya avgett ett hjärtskärande, skrämmande, ilande skrik som verkade komma från ren smärta och rädsla. Det ryckte till inom Freja, det som fanns i skriket träffade henne mitt i hennes annars kalla känslor. Det var länge sedan Freja själv hade upplevt rädsla på det sättet som kvinnans skrik gav röst till. Men det var lika färskt i hennes minne som om det skett nyligen. Freja spände sina muskler och tryckte ifrån med fötterna från den blodiga marken.

Erik reagerade på skriket, hans såg sig förvirrat omkring, men på marknivå syntes inget. Han såg uppåt då han såg rörelse i ögonvrån. Freja nästan flög förbi honom, några meter bort, och krängde sig runt demonens arm.
"ARYA?!" vrålade han med skrek ut då han såg vart Freja var på väg med kniv i munnen. Erik kunde inte röra sig, Arya såg grå ut, insjunken i näven av besten. Han var förlamad av skräck, kunde inte röra sig. Men Freja gjorde det. Hon rörde sig med smidighet och hast. Hennes hand greppade dolken och hon hög den rakt i bestens hand, vred om och svingade sig runt fö att ge ett enormt tryck och en extrem vridning vilket tvingade upp demonens hand.

Erik rycktes ut ur sin förlamning då han insåg att de båda skulle falla mot marken då demonen öppnade sin hand i smärta.
"SE UPP!"
"HAN LÄKER!"
"ATTACKERA!"
"INGEN RETRÄTT!"
"ATTACK!" skreks runt omkring honom men det enda Erik kunde fokusera på var att få sina ben att löpa tillräckligt fort för att han skulle hinna ta sig fram och fånga de båda kvinnorna. Men Freja hade tryckt ifrån med fötterna mot demonens hand, gjorde en halv volt bakåt och landade stabilt på sina fötter några meter bort i samma sekund som Erik kom fram till platsen där Arya skulle landa. Han sträckte ut armarna för att hinna fånga henne...

Synerna försvann plötsligt när demonen öppnade sin hand och släppte sin fånge. Arya föll livlöst ner i Eriks famn trotts att hon fortfarande var vid liv och medvetande. Hon hade nästan ingen energi kvar, hon orkade knappt andas. Hela kroppen skakade, pulsen var svag och andhämtningarna korta och oregelbundna. Arya var fortfarande i chock efter vad hon hade sett. Hela sitt livs värsta ögonblick på en gång. Även om hon nu kunde se omvärlden och slagfältet omkring sig svävade hennes föräldrars lik framför ögonen på hennes och fick underkäken att skaka. Hon kunde inte röra sig. Hennes kropp styrdes utav sitt elvaåriga jags förlamande skräck.

Parvati anlände till slagfältet obeväpnad och obepansrad på Dayas rygg. Fortfarande med kinderna våta av tårar. Hon var rädd för vad som skulle hända om hon inte hittade Arya, eller om hon fann sin bästavän död.
Åh, kära gudar, snälla låt mig hitta Arya oskadd! Bad hon tyst i sitt huvud samtidigt som hon skannade av området på jakt efter sin vän.

Efter vad som kändes som en evighet av sökande fick Parvati plötsligt syn på något som fångade hennes uppmärksamhet. Två kvinnor, en vitblond och en svarthårig låg avsvimmade bredvid varandra i leran. Den ena var utan tvekan Arya. Parvati tjöt av lättnad och kastade sig av Daya för att springa sista biten fram till sin vän. När hon kommit fram sjönk hon ner på knä vid Arya och lyfte upp hennes huvud på sina lår.
"Arya!? Arya, lever du!? Arya!?" ropade tjänsteflickan samtidigt som hon kollade puls och andhämtning på sin vän.

Arya blinkade. Hon var svag och kroppen värkte precis över allt. Av någon anledning var hon också extremt hungrig. Hon kunde höra Parvatis oroliga röst och känna hennes fingrar när hon tog pulsen.
"Parvati...?" viskade Arya svagt.
"Arya! Arya vad har hänt!? Är du okej!?"
Arya skakade försiktigt på huvudet.
"Måste...hitta...Erikk..." viskade hon.

Parvati tittade hastigt upp när hon hörde ett högt vrålande några meter bort. En lång, blond, Letoyan kom haltande fram till de tre kvinnorna och sjönk ner bredvid den ljusa i leran. Parvati stirrade på honom utan att röra sig medan han strök den Letoyanska kvinnans kind. När han tittade upp på Garudiskan ryggade hon tillbaka något. Inte för att han verkade vilja skada henne på något sätt, men hon hade precis sett honom hugga huvudet av en Mongral i ett ända sving.
"Du." sade han och mötte Parvatis blick, "kan du rida?"
Han nickade mot Daya några meter bort.
"Svara fort, vi måste härifrån."
Parvati nickade först kort utan att öppna munnen innan hon sade;
"Vem är du?"

Parvati tvekade lite att ta emot tyglarna men gjorde som hon blev tillsagd. Hon gav mannen en misstänksam blick innan hon hoppade upp på Dayas rygg igen. Hur kan Daya vara så lugn i hans sällskap? Tänkte hon, den här hästen är ju precis lika skygg som sin ägare... Parvati granskade den Letoyanske mannen noga från topp till tå. Lång, blond, stilig, ljusgrå ögon... Det var då det slog henne vem mannen hon hade framför sig måste vara.
"Jag vet vem du är." sade Parvati och sträckte lite på sig, "Du är den Letoyanske prinsen som räddade livet på Arya,...Erikk?"