Prs med Wolf

Adam stönade när han föll ner på marken igen. När Aimil sträckte fram handen spottade han bara i marken och hävde sig upp på egen smärtsam väg. Norman fickliade bitalienska sig i tundan för att inte säga någon spydigt åt Sham. Adam var inte lika artig.
"Det förvånar mig inte, barbarer har ju nedsatta funktioner"
Norman bet sig i läppen och slog handen för pannan.
Astrid ochans Minosa såg från Aimil till Sham och hoppades att igen av dem skulle ta Adams förolämpninu för hårt.

"Ja, det vet väl du", svarade Sham spydigt och fnös ljudligt. "Okej, det räcker så. Ailean, sluta bete dig som en valp och du, Adam, sluta provocera honom. Han är för envis för att ge upp på egen hand", sade Aimil plötsligt och såg på Norman i hopp om att han skulle hjälpa henne prata förstånd med de yngre syskonen. Sham fortsatte tjura, men var tyst så länge Adam var det.

Norman sade inget men såg mycket anklagande på sin äldre bror.
Adam bara fnös. Han gillade inte att bli uppläxad på det sättet av en hamnskiftare. Han var just på väg att säga något igen när Anaid och Rascal kom tillbaka från skogen.
"Det var på tiden!" Sade Adam uppfodrande, "Nu lämnar vi de här barbarerna, Vagn har väntat länge nog"
Anaid såg runt omkring sig och svalde tungt.
"Adam, tror du på riktigt att jag frivilligt ska följa med och brännas upp?"
Både Adam och Norman såg väldigt förvånade ut.
"Brännas upp?" Norman såg konstigt på Anaid, "Varför skulle vi bränna upp dig?"
Anaid visste inte vad hon skulle svara. Visste de verkligen inte nånting?
"Ni vet alltså inget av vad som hände när slottet attackerades förra gången?"
Adam fnös igen.
"Mer än att du sprang runt som en galning och skrek åt folk? Nej, jag förstår inte vad du menar"
Anaid öppnade munnen men stängde den igen. Vad skulle hon svara egentligen?

Rascal såg från Sham till Adam. Det var uppenbart att något hade hänt, men med tanke på Shams humör var det inte oväntat. Han betraktade bröderna när Anaid talade. Det verkade som om de verkligen inte visste vad som hände. Han sneglade på Anaid. Borde hon säga något? Om hennes bröder verkligen älskade henne skulle de kanske låta henne gå obehindrat. Men om inte... Skulle de släpa henne tillbaka till slottet för att dräpas. Han kunde inte tillåta det. Men vad skulle de göra? Han kunde inte komma någon bra lögn som skulle få dem att lämna henne ifred. Alla tre vargarna tittade nu på Anaid och väntade nervöst på hennes svar.

Anaid bet sig i läppen. Efter en liten stunds tystnad bestämde hon sig för att testa om de visste vad som hänt efter hennes skrikande.
"Så...ni märkte inte när allt blev dödstyst och marken vibrerade?"
Adam och Norman såg på varandra en sekund men sedan började de skratta.Skratta? Nu var det Anaids tur att se förvånad ut.
"Vad är det? Jag var seriös!" Det hela började bli väldigt frustrerande.
"Nu förstår jag vad du menar..." Norman slutade skratta men log ett väldigt brett, "Vi vet att det var du som orsakade skakandet"
Anaid rynkade pannan.
"Men om..." hon avbröt sig själv och fick en mycket allvarlig min, "Hur länge har ni vetat? Hur fick ni reda på det?"
Adam log.
"Alltid, Anaid trodde du på riktigt att det bara var du som, ja, skulle få det? Tänk lite, vi har samma mor!"
Anaid slog sig för pannan. Hur kunde hon varit så dum? Det är klart att inte bara hon och Deborah skulle bli häxor, de hade ju alla samma blod!
"Men varför har ni inte sagt något? Hur kunde ni hålla det hemligt i 16 år!" Förvåningen började gå över i ilska, "Och hur har ni kunnat hata magi om ni har det i er!?"
Adam suckade.
"Magi är skam Anaid! Inget vi vill ha att göra med egentligen, därför sade vi aldrig något till dig! Du tycker om det eller hur? Vi ville inte säga något innan du var mogen att förstå det!"
Anaid stirrade ut i tomma luften med halvöppen mun. Konversationen var den mest sjuka hon någonsin haft med sina bröder.
Astrid och Minosa såg lika förvånade ut som Anaid.
"Ni har den sämsta komunikationen en familj kan ha" sade Minosa kort.


(Oj det blev långt...)

Vargarna glodde häpet på syskonen. Det hela var så bisart. Men om det de sade var sant hade Rascal ingen anledning att beskydda Anaid. Hon hade två bröder med krafter som kunde göra det. Rascal kunde inte hjälpa att känna sig en aning avundsjuk. Han drog Anaid åt sidan för att prata ostört.
"Tänker du följa med dem?" sade han ängsligt och såg på henne med valpögon. Han ville inte skiljas från henne. Inte än. Rascals skämdes över sina känslor. Hon hade flytt från slottet för att få vara fri och han ville hålla fast henne.

(Oj det blev kort xD)

Anaid var fortfarande i chock när Rascal drog henne åt sidan. Hon vaknade inte ur sin trans förrens Rascal pratade med henne.
"Va? Åh, jag Öhm..." Anaid var inte säker på någonting just nu vilket gjorde det svårt att svara på Rascals fråga, "Jag öh...jag...Minosa och Astrid...men...jag vet inte..."
Hon såg upp i Rascals ögon. De var så vackra, så klara och så...Skära dig!
Anaid fick lust att slå till sig själv, efter allt som hänt borde hon fokusera på viktiga saker, inte Rascals ögon!
Anaid såg på ett träd i närheten i stället. Nu kunde hon fokusera.
"Jag måste prata mer med Astrid och Minosa innan jag bestämmer något" hon suckade, "Sen vet jag inte om jag vill, ingen av mina bröder är särskilt...uhm...trevliga..."

Rascal nickade förstående och släppte taget om Anaids axel. Han hade inte ens lagt märke till att han rört henne.
"Jag förstår. De vill förstås hem..." Han sade inte vad han tänkte, han ville inte låta självisk. Han vände sig åter till de andra och lade märke till Shams min. Han visste hur Rascal kände, det syntes i hans ansikte. Aimil var den ende som gjorde ett försök att övertyga bröderna om Anaids säkerhet. "Jag försäkrar er, Anaid vore mycket säkrare i vårt sällskap än bland människor. Om ni vill, skulle ni också kunna gömma er med oss, det är trots allt bara en fråga om tid innan ni blir upptäckta som häxor", sade hon, med en tystlåten protest från Sham.

Både Adam och Norman blev mycket förargade över Aimils uttalande.
"För det första är vi inga häxor din barbar! Vi vet vilken skam och ondska som finns i magi till skillnad från er djur! Och det sista vi vill är att...ugh...ha med er att göra!" Adams mun var hårt sammanbiten medan han pratade, "Ända anledningen till att vi inte dödat er än är att vi är skadade...!" Längre hann inte Adam innan Anaid sparkat på hans ben igen. Han föll stönande ner på marken igen.
Norman försökte fortsätta där Adam slutade fast lite trevligare.
"Jag måste säga att det knappast är säkrare för Anaid med er än med oss! Hon blev kidnappad! Och vi vet bäst hur vi ska ta hand om vår lillasyster!" Han gjorde en paus, "Och tro mig, vi blir inte upptäckta, Vagn, vår äldsta bror, är även han...Som oss...så han kommer inte låta något hända, Anaid hör hemma med oss!"
Anaid blev väldigt irriterand på sina båda bröder. Aimil hade bara menat väl med hennes fråga och deras sett att säga nej var bedrövligt.
"Tack Norman, men jag tror jag kan ta hand om mig själv!" Anaid blängde på honom och fortsatte, "Det var snällt av dig Aimil, men jag tror du förstår vad mina...Öhm...idioter till bröder försöker säga..."
Adam fnös för tredje gången.

Aimil log åt Anaid, men det var tydligt att hon var sårad. Hon sade inget mer därefter och fingrade bara tyst på sitt halsband. Sham blängde argt på Adam och Norman medan Rascal försökte förstå vad som hände.
"Anaid blev inte kidnappad", sade han plötsligt och tittade på Norman, som verkade vara den mest förståndiga av dem. "Hon rymde. Det var hennes val. I vår klan hade hon varit gammal nog att flytta hemifrån och välja en partner om hon ville...", sade han och rodnade svagt.
"Det är hennes liv och ni som hennes bröder borde låta henne styra över det själv." Sham nickade instämmande. "Dessutom vet vi saker om er mammas död som inte ni vet och vi tänker ta reda på mer!" sade han självsäkert och verkade inte förstå att det han sagt var ganska korkat.