Spring innan de tar dig (Öppet)

[Samma här, ska också iväg några dagar (NärCon woho!), så jag antar att bilen med Gwen, Dakota och Mina kommer bli ganska tyst. Men de följer ju ändå bara efter den andra bilen, så ni får leda vägen. Gwen sitter väl mest och tänker igenom allt och kläcker mästerplaner - och surar, haha. Men händer det något stort - som att Dawn hinner ikapp, eller de möter fler soldater - så får ni gärna stanna upp lite så vi hinner reagera också ]

(Vi skulle kunna pausa till efter närcon??)

(Edit: Märkte precis inlägget ovan ^^ En paus låter helt okej för mig )

Celaena nickade bara. De behövde båda egentligen vila ut men hon tänkte inte protestera ifall de inte ville. Emory somnade snabbare än hon trott var möjligt, men han var väl van vid det här laget. Celaena var så van med att sätta andras behov framför hennes att hon oftast sällan sov. Hon gick bara på tomgång tills hon föll ihop mot sin vilja och sov. Länge. Ifall andra inte var säkra så kände inte hon sig säker heller. Ifall andra var skadade oroade hon sig tills de mådde bättre. Det var inte lätt att sova då. Så, självklart skulle hon köra tills de var långt borta från lägret.
Hon tänkte verkligen byta bil dock. Det var något hon var säker över. Hon visste att bilen förmodligen hade en gps eller liknande, något som gjorde de möjligt för soldaterna att spåra dem.
Hon svarade Aravis då Emory inte var ett val längre. "Grejen med Daniel är att jag hellre dödar honom när han är på väg att döda mig än gör misstaget av att döda en person. Både han och jag vet vem av oss som skulle vinna. Jag har sett honom i strid och vilka hans svaga punkter är. Han? Han har sett mig hjälpa personer, han vet inte hur jag slåss. Jag skulle vinna", konstaterade hon och log lätt. "Samma sak gäller dig", lade hon sedan till. "Tills det visar sig att du vill oss illa så är du oskyldig. Någorlunda åtminstone. Ifall du undrade varför jag hjälper dig", förklarade hon. Hon menade absolut inget illa med sina ord, hon var bara realistisk för en gångs skull, och ifall rollerna varit ombytta skulle hon ha velat veta. Hon tog upp sin gröna ryggsäck och räckte sedan Aravis den.
"Det finns mat där i om du vill ha. Och annat. Jag kommer inte riktigt ihåg vad." Nu när de hade mat så det räckte och blev över behövde hon inte vara orolig över det hon hade. Det hon hade smakade dock något mer och var godare än det hon hittat i tälten.
När hon kunde ana kvinnans bil bakom sig så fortsatte hon att köra när hon kunde skymta den stora vägen framför sig.

(Eftersom alla ska hem idag, skriver jag nu Vi kan kanske möta Dawn på en tom väg? Eller jag vet inte, men på något vis måste hen in ;P)

Då Emory gav sig själv sprutan var det som ett tecken för Aravis att hon kunde göra det med. Att det var okej att ta det och att ingen, eller förhoppningsvis ingen skulle skylla henne för det. Hon tar upp sprutan ur sin ryggsäck och medan hon lyssnar på Celaenas förklaring sprutar hon in vätskan i sitt ben. En lättnad utandning hörs och hennes andhämtning är inte lika ansträngd som innan, smärtan hade gått ner.
"Jag förstår och det hedrad dig." log Aravis svagt och tog emot ryggsäcken med en tacksam nick åt hennes håll.
"Ni skulle alla vinna över mig, hur bra jag än är mänskligt sett kommer ni alltid vinna." hon hade en besvikelse i rösten som inte gick att gömma. Det var hennes mål i livet att bli som dem, ändå kunde hon inte.
"Ändå kan jag vinna över er alla. Men jag vill inte, det är därför jag har flytt. Jag vill inte att de ska få reda på hur ni kan besegras, hellre dör jag." hennes röst dog ut och hon tog ett äpple ur ryggsäcken. Det hon sa var egentligen inga nya nyheter, regeringen hade lockat folk med det länge, att fånga in henne därför. Hon hade länge klarat sig undan dem och hur många människors liv hon hade på sina händer ville hon inte veta. Men hon hade bara dödat de som anföll, allt i självförsvar. Hon skulle aldrig ge sig på oskyldiga civila.
"Ät du med, du behöver det. Mat och sömn." hon böjde sig fram och la ryggsäcken bredvid Celaena, innan hon lutade sig tillbaka och gäspade stort. Hennes ögonlock föll samman och hon hann inte säga mer försen hon hade somnat.

Dawn hade snabbt lokaliserat problemet med bilen och fixat det med materialet som hen hittat i handsfacket. Det var inte särskilt stabilt men det klarade sig för nu. Hen drog fram två sladdar från under huven och snabb startade den. Hens ansikte lös upp i ett brett leende när det tysta burrandet från motorn hördes. Dawn drog handen genom håret och satte sig bakom rätten i förarsätet. Hen lyfte sig upp en aning för att kunna dra ut mössan från bakfickan och dra den över huvudet. Om hen nu skulle köra på vägaf fanns det en ganska stor risk att hen skulle stöta på någon, och denna någon var med största sannolikhet inget fan av hen. En djup suck hördes när mössan slank på huvudet. Direkt kunde hen känna obekvämheten och hur den kliade. Dawn försökte skaka bort tanken, det blev bara värre när man tänker på det och svängde upp ut diket ut på vägen.
(Ni kanske kan köra i käpp mig eller något??)

Celaena betraktade sina mer eller mindre nyfunna resekamrater och gasade lite mer. Hon hade en rak väg framför sig och hade endast kört lugnt i början för att kvinnan skulle hinna ikapp med bilen, men nu när hon fortfarande kunde se den andra jeepen i backspegeln så oroade hon sig inte.
Hon kom ut på den stora vägen efter en kort stund och körde sedan åt motsatt håll från var soldaterna hade åkt. Trodde hon. Hon var inte riktigt fullt säker, men hon var väldigt säker över att hon hade rätt.
Hon brukade i vanliga fall inte ha något problem med att köra i tystnad, men i vanliga fall var hon själv. Nu hade hon två personer i bilen och trots att de sov så kunde hon fortfarande känna av dem, höra deras andetag och hela tiden skymta dem. Hon var inte van vid att vara i samma bil som någon.
Hon var en rätt så social person när hon fick chansen och ville ta den, men hon visste inte hur det skulle bli när de väl nådde staden.

[Ehm.... Jag har inget att skriva eftersom min bil är typ död...]

[Okej, eftersom att jag är något uttråkad och det inte hänt så mycket på ett gäng dagar och Emory som sovit och jag inte känt jag kunnat svara så kommer jag hoppa några/någon timmar/timme. Om det inte är okej säg till och jag ändrar. OverandOut]

Emory slog upp ögonen. Det var någonting som hade stört honom i hans sömn även om han inte på en gång kunde sätta fingret på vad. Det hade dock börjat ljusna nu och han kisade först innan hans ögon vande sig vid ljuset och vid det laget hade han kommit på vad det var. Ett ljud som inte riktigt passade in med ljudet ifrån deras och jeepen bakom dem. Det fanns ett till fordon någonstans på vägen. Inte långt ifrån dem.
Han lutade sig framåt i sätet, greppade tag i vapnet Celaena gett honom tidigare. Även om han inte höjde det skulle det inte krävas lång tid innan han skulle ha det uppe och skjutklart.
”Hör du det där?” frågade han Celaena utan att ens ha kastat en blick på henne.
Trots den korta stunden av vila hade han redan börjat återhämta sig. Tröttheten var mer eller mindre borta. Såret hade slutat blöda och börjat skabba över även ifall någon häftig rörelse skulle få det att börja igen.
”Vad tror du?” frågade han Celaena. Det kunde vara en helt vanlig bil. Hans hörsel var bättre än en ren människas men den var långt ifrån tillräckligt bra för att kunna säga något konkret om ljudet. Allt han visste var att de närmade sig det och ifall de fortsatte i samma takt skulle det inte dröja länge förrän de kom ifatt.

Celaena hade redan upptäckt bilen men inte gjort något åt den. Inte ännu.
"Det är endast en bil. Det kan inte vara soldater. Kanske är det någon mer genmanipulerad? Jag vet inte", mumlade hon och lade undan sitt eget vapen hon hade dragit. Emory kunde skjuta i värsta fall och ge henne sekunden det krävdes för att ta fram vapnet igen.
"Jag tycker vi stannar. Kan till och med låtsas att bilen krånglar ifall det visar sig vara en oskyldig människa, om det visar sig vara någon vi inte vill ha i närheten konfronterar vi väl personen, antar jag", föreslog hon och började spana efter ställen att köra in på.
"Aravis? Har du vaknat?" frågade hon sedan och slängde en blick på den skadade kvinnan. "För övrigt måste jag byta bangade på er båda två, så vi måste nog stanna till oavsett vad."

Aravis hade vaknat, men hon satte sig först upp ordentligt vid Calaenas ord och hon såg bilen framför dem.
"Jo, det är jag." svarade hon lågt och gnuggade sömnen ur ögonen. Hon hade vant sig vid att vakna snabbt vid hotande fara, att alltid sova med ett halvt öra. Men skadan, smärtstillande och sömnbristen hade tagit ut sin rätt. Aravis var trött och hon var ingen genmanipulerad som kunde hämta sig snabbt.
"Ska vi gå ut? Se vem det är?" frågar hon och känner att hon har pistolen nära till hands, sedan drar hon på sig luvan för att dölja håret och solglasögonen för att dölja ögonen. Tur i oturen att hon hade mörkerseende, annars skulle det vara omöjligt att se nu i mörker och med solglasögon.