Nya halvgudar

Nathaniel kunde inte låta bli att skratta till. "Nej, man behöver inte sjunga om man inte vill", log han. "Du kan bara sitta med och lyssna och grilla marshmallows"
Han kunde inte låta bli att le stort över det faktum att Estelle faktiskt ville följa med.
"Om du har ätit klart kan vi gå bort till lägerelden nu? Så vi får bra platser", frågade han och reste sig upp. Han såg på de andra Irisbarnen. "Jag hoppas ni kommer också"
Han sa det dels för att han tyckte det var trevligt med så många som möjligt vid allsången, och dels för att han ville att Estelle skulle få spendera så mycket tid med sina syskon som möjligt utan att de kände att han drog iväg med henne jämt. Han gav dem alla ett av sina bredaste leenden.

Estelle nickade och ställde sig snabbt upp, dels för att slippa maten och dels för att hon ville följa med Nathaniel.
"Ja, kom med." sa hon till Butch, Gabrielle och de andra som skulle vara hennes syskon. Hon visste att hon borde umgås med dem. Men hon kände sig rädd och osäker inför dem vilket hon inte alls gjorde inför Nathaniel.
"Ja, vi får väl komma med så inte Nathaniel kidnappar dig för gott." skrockade Butch och gav henne en blinkning. Men han gav även Nathaniel en allvarlig blick, att ta hand om den vilsna fågeln som Estelle verkade vara.
De andra följde hans exempel så tillslut hade hela Irisstugan gjort dem sällskap för att få bra platser. Det hade inte hänt förr att hela den stugan ställt upp för något sådant.

Nathaniel skrattade till åt det Butch sa, men han mötte hans allvarliga blick med en nickning. Självklart skulle ha se efter Estelle, och han var glad att stugledaren för Iris' stuga tyckte att han borde göra det. Han hade varit lite rädd att de skulle tycka att han tog upp all Estelles tid.
De satte sig längst ner, närmast elden. Pollux från Dionysus stuga gick omkring och delade ut grillpinnar till de som redan kommit dit. Nathaniel tog emot ett par för att ge ut till de andra i Apollons stuga och gav Pollux en nickning som han besvarade.
"Så fort alla har kommit börjar vi grilla marshmallows och så börjar sången sen", förklarade Nathaniel för Estelle när Pollux gav henne en grillpinne.
"Eftersom det är Apollon som är lyrikens gud så är det vi som leder allsången", sa han precis som Will och några andra av hans syskon kom och satte sig ner med dem.
"Hej, jag tror inte vi har hälsat", sa Will och sträckte fram sin hand till Estelle över Nathaniel. "Will Solace, stugledare för Apollons stuga och Nathaniels halvbror"
"Lillebror", flikade Nathaniel in, då Will var nästan två år yngre.
"Men ändå bestämmer jag över dig, då det är jag som är stugledaren", sa Will och sträckte på sig. Nathaniel bara fnös och puttade till Will med axeln.

Estelle nickar och ler, hon tackar den unge mannen för grillpinnen. Detta var ytterligare en sak hon aldrig gjort, men här kunde hon bara härma de andra så skulle det inte skina igenom lika tydligt.
"Skönt att ni tar hand om det. Brukade göra lite egna sånger och dikter då jag gick i skolan. Fick uppträda med en på en avslutning, det värsta jag någonsin gjort." flinade hon till utan en tanke på att fler än Nathaniel lyssnade. Men ovanligt nog kände hon sig bekväm i situationen, här fanns inga krav på henne.
Men blickar vändes mot henne och Estelles blick far ner för att slippa möta dem. Tack och lov kom Wills hand farande och leende skakade hon den.
"Estelle Smith." presenterade hon sig och såg intresserat på dem.
"Hur kommer det dig? Om du är yngre menar jag?" frågade hon och vände sig faktiskt till Will och inte till Nathaniel, men det var också i tryggeten att han var vid henne.

Nathaniel lyfte intresserat på ett ögonbryn när Estelle nämnde att hon brukade skriva sånger och dikter. Det var en ny sida hos henne.
"Du måste läsa upp något du skrivit för mig någon gång", sa han med en uppriktig ton som visade att han verkligen ville det och inte bara var något han sa.
Sedan skrattade både han och Will till. "Jag är helt enkelt bättre", sa Will och buffade till på Nathaniel. Nathaniel fnös och puttade tillbaka. Sedan såg han på Estelle.
"Nej, men faktiskt så passar Will bättre för jobbet", sa Nathaniel och ryckte lite på axlarna. "Jag ville inte"
Kieron hade faktiskt frågat honom också, men han hade direkt tackat nej. Det var ett ansvar han inte ville ha, plus så mådde han lite dåligt när han tänkte på vad som hade hänt med hans två tidigare syskon som haft posten. Nu hoppades han bara att inget skulle hända Will också.

Estelle såg på Nathaniel och visste inte direkt vad hon skulle säga. Han verkade uppriktig i att han ville höra. Men hon visste inte om hon ville de var något privat. Eller det mesta berodde på att han som son till Apollon skulle vara så bra, det var inte hon.
"Mmm, kanske det." sa hon och bet sig osäkert i läppen medans hon såg hur fler och fler samlades runt lägerelden.
Då de förklarade hur det låg till med ledarrollen nickade hon förstående.
"Jaha, men då är det bra att du blev ledare då. Ingen är bättre än den som vill och gör det han vill." log hon mot Will. Lägermedlemmarnas prat och skratt steg upp med röken mot den allt mörkare skyn och Estelle log.
"Kommer vi få sjunga under stjärnorna?" frågade hon hänfört med glimmade ögon men tystnade sedan i och med att pratet dog ut och de skulle börja med allsången.

Nathaniel förstod att Estelle kanske inte ville visa något så privat för honom, de hade ju inte känt varandra så länge. Men han skulle känna sig ärad om hon någon gång vill göra det. Fast för nu bara nickade han och gav henne ett uppmuntrande leende.
"Ja, jag tror vi är ganska nöjda", sa Will och de Apollonungar som satt bredvid och hörde det nickade medhållande.
"Ja, vi sjunger alltid under stjärnorna", sa Nathaniel och såg upp mot himlen och bara insöp stämningen. Han hade alltid älskat allsångerna. Sedan gav han Estelle ett leende.
"Följ med så gott du kan. Vissa låtar kommer man in i ganska snabbt", sa han när en av hans syskon tog ton på sin lyra. Sedan började sången. De sjöng klassiker som "Hjälp, jag är en delfin", "Min lärare är en kentaur" och "Kyss mig, Afrodite"

Då alla började sjunga såg Estelle upp i stjärnorna och bara drog in allt. Den vackra sågen, eller ja det vackra bidrog Apolloungarna med. Resten av dem var det lite si och så med. Men det var vackert för att alla sjöng, för den gemenskapen de hade. Gemenskapen, friheten under stjärnorna och friheten inom henne. Något hon aldrig känt av innan.
Hon lyssnade in alla sånger men öppnade inte munnen försen bland de sista sångerna.
Hon ville inte att någon skulle stirra på henne men alla verkade upptagen med sitt. Sakta, sakta blev hennes röst klarare och hon följd med i texten med halvslutna ögon. Hon hade en helt okej röst inte någon jättevacker, men helt okej.
Hon satt nära dem andra och hade sitt lår vid Nathaniels. De var så tätt inpå varandra, men Estelle ville inte flytta på sig, hon ville ha honom nära.

Nathaniel såg något häpet på Estelle när hon började sjunga med. Trots att han sagt att hon kunde göra det, så hade han inte förväntat sig att hon faktiskt skulle göra det. Men han gladde sig över att hon vågade och kände sig trygg nog att göra det.
Hon verkade dock inte medveten om att han studerade henne där hon satt med halvslutna ögon. Lägerelden gav hennes bleka hy en nästan magisk lyster och hon strålade på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Nathaniel insåg att han hade svårt att slita blicken från henne. Hon satt så nära att han kunde känna värmen som strålade ut från henne.
"Flyg högt, du pegasus
bred dina vida vingar
Du är fri"
Sista refrängen klingade ut. Nathaniel hade tänkt på Estelle när han uttalade de sista raderna, sjungit dem till henne. Hon var fri nu, fri från det liv hon levt tidigare.

Sången dog sakta ut och de sista tonerna lät falna ut. Tonerna flög upp i den mörka himlen innan de försvann. En stund var det alldeles tyst innan en och en började röra på sig och tala.
Estelle såg upp i himmelen medans folk började gå om henne och tillsist möter hon Nathaniels blick med ett snett leende.
Hon visste inte vad han tänkte på, men hon gillade det hon såg i hans blick. Hon såg värme och trygghet, det var det hon kände inför honom.
"Det var vackert." sa hon tillslut och såg upp på Butch som sa att de skulle gå. Hon reste sig sakta och nickade åt Nathaniel.
"Tack för dag och God Natt." sa hon artigt men med ett mjukt leende. Hon tyckte det var tråkigt att han inte kunde komma med. Hon skulle sakna honom, fast de skulle ju ses imorgon, eller?