Ps mellan Syrup

- Idag i skolan, sa jag.
Jag kröp ihop intill honom.
- Ash är verkligen den bästa killen någonsin, sa jag och log.

Jag ser i ögonvrån blickarna riktas mot mig och jag möter deras blickar och ger dem ett försök till ett leende och känner värmen inifrån då hon nämner att jag är den bästa killen någonsin. Men det känns ändå så fel konstigt nog. Som att jag itne tror på det, vilket jag heller itne gör.

Dom nickade.
- Är glad att du har kommit över Jonte, sa Oscar.
Jag började gråta när han nämnde Jonte.

Jag gör en grimas och kollar besvärat på Iris som börjar gråta. Jag omfamnar henne och kramar om henne ömt samtidigt som jag sluter ögonen

- Ash vad handlar det här om? Frågade Oscar.

Jag öppnar ögonen och försöker tvinga mig själv att kolla på honom, men jag kollar på hans axel istället för att underlätta det för mig.
"Jonte är inte vid livet längre" säger jag kort

Oscar kollade på honom.
- Isis jag är ledsen, sa Oscar.
Jag reste mig upp och sprang gråtandes till mitt rum.

Jag kliar mig i nacken och ser mig oroligt omkring. Kanske vill hon vara själv just nu, eller så vill hon att jag ska trösta henne... Och jag har ingen aning om vad. Hursomhelst reser jag mig upp, försöker lokalisera mig vart jag är i huset och knackar sedan på dörren.
"Isis?" frågar jag genom dörren

- Kom in, grät jag.
Jag låg i sängen och grät.

JAg tar ett djupt andetag och öppnar sedan dörren, kliver in och stänger den bakom mig.
"Hur är det?" frågar jag. Idiotisk fråga egentligen. Vem som helst kan ju se att det inte är bra. Jag sätter mig på sängkanten bredvid henne.