Piraternas fånge(PRS)

Mona brydde sig inte om att Carl slog i marken. Hon såg bara på Seamus och nickade sakta drog han drog upp henne. "Ja" sa hon lågt och gav Carl en sista blick. "Sluta beskydda mig" sa hon till honom bitskt innan hon tog Seamus hand igen. Hon hade ångrat sig, hon ville inte till Fowls hytt då bara Carl skulle vara där.
Hon drog upp dem på däck, han skulle ju ändå ha vakten. Hon lutade sig mot relingen och såg upp på honom. "Jag är glad att du inte är som honom" mumlade hon. "Du försvarar mig men du är inte överbeskyddande". Hon kramade lätt om honom och gav honom en kyss, det kändes härligt och hon ville inte direkt sluta, och samtidigt kändes det spännande. Vem som helst kunde komma upp och se dem, och hon visste inte hur de andra skulle se på det.

Seamus anser inte att Mona behöver beskyddas... men han är hyfsat säker på att om hon visste att han vill ta tillbaka henne till sitt hem skulle hon kanske ta det på fel sätt. Seamus är dock väldigt glad själv över att han inte är som Carl, men samtidigt så vet han om att det kommer sluta på något sätt med honom i galgen. Sjöröveri är inte hylllat på land annat än i pirathamnar. Dessa blir det mindre och mindre av dessutom, Tortuga är den största och i många delar av piratkretsarna räknas de som den enda pirathamnen kvar. Seamus besvarar kyssen, bryr sig inte om vilka som ser innan han bryter den och lutar sig mot relingen istället. Han tittar upp på stjärnorna innan han ser på henne igen.
"Får man fråga hur det är att vara adlig, förresten?" Frågar han henne och lägger huvudet på sned.

Mona log mot honom, hon förträngde tankarna på Carl, för dem gjorde henne bara ledsen inuti, även om hon verkade arg på utsidan. Han var en av hennes bästa vänner, men hon blev irriterad på honom då han jämt var överbeskyddande.
"Det kan jag väl" sa hon och såg ut över vattnet, vinden blåste genom hennes hår, hon frös men gillade ändå kylan gentemot rummets kvava luft. "Vi får göra mycket, och har många plikter. Fester, förhandlingar och allt. Men..kvinnor har inte lika mycket att göra och säga till om" mumlade hon och la armarna om sig själv. "Jag måste bete mig som en fin dam, kunna sy, spela piano, föra mig och vara tyst och fin" sa hon och såg upp på honom igen. "Och min far bestämmer över mig, även om dock min far är väldigt snäll. Han bestämmer vem jag ska gifta mig med. Om jag inte hade blivit tagen av piraterna skulle han snart säga vem han hade bestämt åt mig" mumlade hon och såg nu ner i marken. Om hon kom tillbaka skulle hon bli bortgift.

"Tvångsgifte alltså?" Blir Seamus fundersamma svar. Sådant sysslade de allra högsta och rikaste av hönsen i Tortuga med. Gifte sig med vilken ung sak de kunde få tassarna på och sedan när flickorna fått en unge eller visade sig veta för mycket blev de antingen horor eller sålda till skepp. Det var så ekonomin fungerade i Tortuga. Han antar att kaptenen snart kommer må bra igen, lite synd är det att hans sista besök till hans födelsestad så mördade han två stycken och brydde sig inte ens i att hälsa på sitt födelsehem. Han tycker dock om det beslutet... att hälsa på de hororna är inget han gör frivilligt. Oftast så är det någon som ska dit och drar med honom. "Det låter inte speciellt rättvist." Lägger han till.

Mona nickade. "Ja, i grund och botten". Men de såg inte på det som tvångsgifte, snarare att föräldrarna valde någon passade, även om det ofta blev äldre män. Hon trodde sig veta vem hennes far skulle välja, en av hans vänner, som var tjugo år äldre än henne.
"Nej, det är det inte. Jag tror far kommer gifta bort mig med en tjugo år äldre man" sa hon och ryste. Hon hatade honom redan, för han var sliskig och äcklig. Hon lutade sitt lätt mot honom. "Men en positiv sak med att vara fast här, jag kommer slippa den mannen åtminstone" mumlade hon.

( OMFG DET FÖRSVANN SÅ DET HÄR BLEV JÄTTEKORT I'M SO SORRY )

"Om du har riktig tur kanske du blir kapten över ditt eget skepp idag." Svarar Seamus som ett skämt. "Trots att kaptenen är... lite egen av sig så är hon bättre än den förra kaptenen." Inte bättre än den förra besättningen men kaptenen var faktiskt ett nöt... trots allt.

Mona skrattade. "Jag skulle inte tro det. Jag skulle vara en usel kapten". Hon skulle nog förlora allt snabbt. Hon var inte våldsam och visste inger om att slåss eller vara skoningslös. Hon var ganska fredfull faktiskt. "Seamus" mumlade hon sen. "Om du kunde bestämma exakt vad som skulle hända nu. Vad skulle du göra?". Hon svarade sen själv. "Jag skulle vilja komma hem, men ha dig med". Hon tillade sedan "Men såklart bara om du ville det".

Seamus vet inte vad han ska vara på det, en del av honom vill ändå att skeppet ska dyka upp på horisonten. Det skepp som tillhör hennes far. En annan skulle vilja säga något som att han skulle ta över alltet och vara kapten. Fast han var dömd från början, det finns inte några pirater som dör av hög ålder. Till och med de som övergett havet och dess lustfyllda äventyr kan aldrig dö av annat än mord och sattyg. Mestadels för att pirater inte är kända för att låta byte gå till spillo på gamla män. Så han undviker att svara, så simpelt är det.
"Jag tror inte jag skulle passa in i ditt hem." Svarar Seamus istället och ser på henne med ett leende. Han vet inte om han skulle vilja passa in i hennes hem nu när han tänker efter... gå runt i Carls utstyrsel och sådant? Nej, tack.

Mona väntade på hans svar, men det kom aldrig. Hon antog att han kanske inte visste. Men hon kände på att det kanske var något ändå. "Jag tror du kanske skulle göra det" mumlade hon och log. "Fast min far skulle aldrig godkänna det" mumlade hon sorgset. "Ärlig talat skulle han nog faktiskt försöka få dig hängd". Hennes far skulle aldrig förstå.
"Men det spelar ingen roll, jag är fast här, men jag antar det är okej. Bara kaptenen inte fortsätter vara ond så...". Hon ville inte utstå mer slag och smällar. Hon ryste till, det var kallt. "Jag borde gå in nu". Hon gav honom en sista kyss innan hon vände sig om. "Godnatt". Hon tog sig in till rummet, Carl var inte där, hon brydde sig inte utan kröp ner och sov snart.

"God natt." Svarar Seamus och ser efter henne när hon går.
"Jag fattar inte hur du kunde få adelsflickan att falla för dig." Pete dyker upp och han hänger från nätet när han klättrar nedför.
"Jag fattar inte att du tjuvlyssnat hela den här tiden." Svarar Seamus som undrar om han borde kasta honom över relingen.
"Inte tjuvlyssnat, dokumenterat för framtida tillfällen där informationen behövts." Svarar Pete och skrattar lite.
"Pete, ibland hatar jag dig." Konstaterar Seamus.
"Men inte just nu, visst?" Blir Petes snabba svar och Seamus drar ned honom den sista biten från nätet så att han slår i däcket.
"Nej, inte direkt." Konstaterar Seamus med ett vagt skratt tillbaka.
"Bravo, romansen har muntrat upp dig ser jag, nu ska jag sova." Svarar Pete som reser sig från däcket för att försvinna ned. Seamus återvänder till den tråkiga uppgiften att hålla utkik.