Fred och George-Utan varandra

Jag vill ha mera!!!!!!!!!!! NUUUUUUUUUUUUUU

JAG MEEEEEEEEED!

Jag vill ha mera NU
När kommer det mer H@nna?

Jag håller på att skriva. Förlåt om det tar tid, men det är typ ett viktigt kapitel, och jag vill få det bra utan att det blir rörigt ♥

Älskar er!♥

Puh! Jag trodde att du hade lagt ner den. Men jättekul att du håller på ♥

Jag kommer ALDRIG lägga ner! Även om jag inte trackar er för att ni tror det, jag är otillåtet seg med mina kapitel. Skriver en förklaring här när jag kommer hem (om jag hinner.)

Längtar!!!!!!!!!

Förlåtförlåtförlåt för att varje kapitel måste börja med en ursäkt! Det händer mycket i mitt liv just nu, och jag har idéer till en ny fanfic jag håller på att planera (oroa er inte, jag ska ALDRIG avsluta den här eller min andra!) men nu är i alla fall nationella proven över och jag är fri!! Det här kapitlet tog dessutom lite extra lång tid eftersom jag ville få historian i den bra, har tänkt på den ganska länge nu!

Jag är JÄTTEFÖRVÅNAD över att någon fortfarande läser, men jag LOVAR, att så länge NÅGON läser så ska jag fortsätta skriva. Ni är underbara!♥♥♥♥♥♥♥♥

Hermione satt vid köksbordet med nedböjt huvud. Ron hade just berättat för de övriga familjen det hon berättade för honom och Harry, och tystnaden som nu följde var en av de mest intensiva Hermione någonsin varit med om. Efter någonting som kändes som en halv evighet tog Mr. Weasley till orda:
"Hermione ... Du ska veta att vi inte på något sätt skyller vad det nu är som har hänt med George på dig, men jag är förvånad över att du var så oförsiktig."
Hermione lyfte på huvuder. Varför hatade dom henne inte? Hon hade ju gjort så att en till av deras söner försvunnit, kanske för alltid! Ron la sin arm runt hennes nacke och drog in henne i en enarmskram.
"Hermione ... Jag vet inte om du vet vilken sorts magi det här är, som ni har sysslat med." började Mr. Weasley igen.
"Inte direkt", mumlade Hermione. "Jag läste om det i en bok och ... Jag kunde aldrig förstå vilken tur jag hade. Genom en slump, någon på biblioteket sa något som jag förknippade med en plats, så lyckades jag lista ut var den fanns ... Men jag förstog den aldrig riktigt!"
"Förstog aldrig vad?" frågade Harry och lyfte på huvudet, de senaste minuterna hade han bara stirrat ner i sitt knä.
"Jag tror att Hermione ... ", sa Mr. Weasley. "Jag tror att Hermione lyckades hitta greve McDemmis förlorade relik."

*

George sprang genom korridorerna. Han hade ingen aning om vart han var påväg, han ville bara bort från allt. Han hade förstört allting, det visste han nu. Han skyllde ingenting på Hermione, hon hade varnat honom för hur farligt det kunde bli, ändå så hade han brytit gränserna mellan liv och död och färdats hit. Han sprang utan att ha en tanke på vägen och att allting såg praktiskt taget likadant ut. Tänk om han aldrig kom hem igen? Tänk om han skulle behöva leva här i hela sitt ... sin existens. Det värsta var att George var skräckslagen över att behöva stanna där för alltid, men ännu mer förfärad över tanken på att åka hem. Han skulle aldrig kunna klara av att skiljas från Fred igen. Inte nu, aldrig någonsin. Efter att ha sprungit så långt att han började få håll så brast allt för honom. Tårarna började forsa nerför kinderna på honom då han sjönk ner utmed väggen och tappade all uppfattning om verkligheten.

*

"George!" Fred sprang genom korridorerna den väg han trodde - eller hoppades - att hans vän hade tagit. "George, stanna!"
Fred visste att det egentligen var hopplöst, för George var snabbare än honom, och han hade ett försprång. Efter att ha sprungit runt och letat ett tag så beslutade han sig för att gå tillbaka till "vardagsrummet" igen. Han gick med dystra steg tillbaka medans han kämpade med tårarna som hotade att tränga fram bakom ögonlocken, och hoppades att George mådde bra


*

Fred stannade framför dörren han lämnat på glänt och tittade genom springan. Genom den hade han uppsikt över mitten av bordet, där James, Lily och Remus satt, och han lyssnade.
"Vi måste leta efter dom", sa Lily. "Vi vet inte vart dom tagit vägen, och här runtomkring är det lätt att gå vilse!"
"Ja, såklart! Men vi måste också på något sätt ta reda på vad George vet. Jag tror, som jag sagt tidigare, att jag har en idé om vad Hermione har hittat."
"Vadå? Vad kan ha gjort något sånt här?"
"Greve McDemmis relik"
"Allvarligt Sirius?" log James tvekande. "Tror du på den legenden?"
"James", frågade Lily. "Vad är McDemmis relik? Varför har aldrig jag hört talas om den?"
James log mot henne. "Legenden om McDemmis förlorade relik är en trollkarlssaga. Jag tvivlar på att du skulle ha hört den, borträknat faktumet att du troligen inte skulle ha sökt igenom biblioteker för trollkarlssagor."
Lily rodnade lätt vid dessa ord.
"Du skojar va?" James flinade och tittade på henne.
"Såklart jag gjorde!" sa Lily skarpt. "Men ... Vad är det här för relik?"
James fortsatte att flina retsamt.
"Håll käften!" Lily slog honom hårt på armen!
"Aj! Jag har inte gjort något!"
"Okej, slut på flörtbråket!" Avbröt Sirius.
"Vi flörtar inte!" ropade Lily och James på samma gång och vänder sig mot Sirius med ilskna miner.
"Okej, sluta med världskriget då!" Flinade Sirius. "Låt oss gå tillbaka till den mystiska stämningen igen!"
"Okej", James sänkte rösten till en dramatisk nivå medans han såg på Lily med en skrattglimt i ögonen. "Greve Alonus McDemmis var en väldigt självisk person. När han levde så klamrade han sig fast vid all sin makt och sina ägodelar. Han var en väldigt mäktigt trollkarl. Mäktig, självisk, stängd från bortavärlden, men aldrig ond. Han var hatad av allt och alla, men han hade en enda person som älskade honom, hans fru Samarita. Olyckligtvis så avslutades deras äktenskap olyckligt. Samarita fick en hjärtattack på en bal. Hon dog i Alonus armar. Han blev sig aldrig lik efter det. Under kvällarna så fick han vansinnesutbrott och sprang ut i skogen flera dagar i sträck.
Grevens bror, Werysow McDemmis, blev orolig för honom. Precis som alla andra i området ogillade han sin bror starkt, men han visste att Alonus var den enda trollkarl i lander stark nog att hålla den onda kraften borta."
"Vilken onda kraft?" frågade Lily.
"Den mörka trollkarlen Miruwill." Svarade James allvarligt. "Werysow behövde i alla fall hitta ett sätt att få greven tillbaka till sinnesro igen. Problemet var att det bara var en enda person som kunde lugna ner honom i hans anfall."
" Samarita", viskade Lily.
"Ja", nickade James. "Samarita Gobbstens var den enda som kunde lugna ner greven. Werysow behövde alltså hitta ett sätt att få Alonus att kunna prata med Samarita igen."
"Det är omöjligt!"
"Men du glömmer Lily", avbröt Remus. "Att Werysow var en mycket mäktig trollkarl. Han var mycker mäktigare än någon som lever idag, och han hade också information som nu har varit förstörd i århundraden."
"Jaja Remus, dessutom Lily, så är det här bara en saga."
"Alla sagor har alltid en gnutta sanning i sig", påminner Lily honom.
"Jaja. Werysow hittade i alla fall ett sätt att framställa ett elixir."
"Vad för slags elixir?"
"Ett sorts livselixir. Det var en bryggd, som man skulle hälla på någonting som verkligen var förknippat med både en själv och den döda men ville tala med. Alonus valde Samaritas brudklänning och hällde elexiret på den.
"Vad hände?" flämtade Lily.
"Samma sak jag tror har hänt Fred och George. Werysow räknade fel. Alonus och Samaritas band var mycket starkare än han hade trott. Alonus försvann in i dödens värld och sågs aldrig till igen."
"Och du tror ... ", frågade Lily vänd till Sirius. "att det är det som hänt George?"
"Jag tror att det är det som hänt Fred och George, och jag är inte säker på att George kan komma tillbaka."
Utanför dörren sjönk Fred ner längs väggen med en tyst flämtning, men inom sig skrek han av smärta och sorg. Han visste vad han behövde göra, men det kunde bli deras undergång.

Wow, wow, wow, wow!

Helt fantastiskt!

Och oroa dig inte, jag skulle aldrig sluta läsa den här!

GAAAAAAAAH!!!!!!!!!!!! Hur kan du vara så bra på att skriva???????? Och vad är det Fred tänker göra???????????? Don't do like this to us!!!!!!!!!!!!

PS. Jag kmr fortsätta läsa den här och ALLA dina fanfictions även om jag så dör innan de är slut!!!! (dvs jag kmr fortsätta läsa dem i dödsriket)