World War II

Anne såg tyst och begrundande på henne.
"Men om någon hotade med att döda din far om du inte sköt en för dig okänd människa, skulle du inte göra det då?" frågar Anne mjukt och ser henne i ögonen. Anne kände hat med, men hon ville inte låta hatet styra henne.

Isabell sa inget på en stund. "Det är en sak att skjuta, men att plåga och tortera tusentals oskyldiga människor är en annan sak" sa hon hätskt och reste sig från fåtöljen. Hon gick till sin säng och la sig med ryggen mot Anne.

Anne suckade men sa inget, gjorde inget för att sluta fred. Tyst gick hon till sängs och kröp ner bland filtarna. Anne hade en annan åsikt, hon skulle plåga och tortera med om de hotade någon hon älskade.

Isabell visste att hon nog skulle göra som Anne också, men hon ville inte erkänna det bara. Hon hatade soldaterna. Så hon låg och tjurade i sin säng tills hon somnade, även om hon inte ville bråka med ANne.

Anne somnade hon med, med den lilla trähästen i handen. Det gjorde henne ont att bråka med Isabell, men hon tänkte inte be om ursäkt eller ändra sin åsikt.

Isabell sov tungt men var orolig inuti, hon ville inte bråka med Anne men ville inte vika sig, för hon hatade soldaterna så.
Nästa morgon tog hon sig upp och tog sig till badrummet och tvättade ansiktet innan hon satte sig i det tomma köket och stirrade ut genom fönstret.

Anne vaknade och bäddade sängarna, hon visste att Isabell var i köket och gick inte dit försen de alla var där. Hon hjälpte sedan till med frukosten utan så mycket som en blick på Isabell.

Isabell hade funderat en stund och kommit fram till att om Anne sa något skulle hon sluta fred. Men Anne sa aldrig något, hon såg aldrig ens på henne. Så Isabell bara åt i tystnad och såg ner i bordet.

Anne åt också under tystnad och spänningen mellan dem var som att ta på. Hon var tyst och åt upp, sedan erbjöd hon sig att diska.

Isabell plockade undan och lät sedan Anne diska och hon tog sig ut till sängen och bäddade. Hon visste inte vad hon skulle göra, kunde hon inte prata med Anne hade hon nästan ingen. Hon suckade djupt då hon var klar och såg ut genom ett fönster. Hon ville gå ut, vara för sig själv.
Så då ingen var i rummet tog hon en jacka och skorna och tog sig tyst ut och stängde dörren om sig.
Isabell började gå, djupare in i skogen. Hon ville vara själv ett tag och slippa se Anne och de andra.