Flygande giraffer!

Elionora drar bandagen om honom för att slippa svara med en gång. Hon ville inte att Mattias skulle ta pojken ifrån henne därför sa hon inget om vems barnet var.
"David och han är sex, men han vet inte om sin far." sa hon tyst och lät armarna hänga längst sidorna då hon var klar.

Mattias reste sig och vände sig mot henne och nickade sakta. "Du kan gå, jag vill ju inte låta lilla David vänta på sin mor alltför länge". Han satte sig på sängen och drog av sig byxorna och kröp ner utan att bry sig om att hon såg. Han hade fler är, till och med något i ansiktet även om dem var läkta och lite halvt synliga.

Elionora neg till adjö och sa god natt. Hon stängde dörren om honom innan hon gick längst korridorerna. Tårarna föll ner för hennes kinder och hon lät dem ha sin gång tills hon kom in till den sovande David.
Hon hade torkat tårarna och kröp sedan ner vid honom innan hon somnande.

Mattias sa inget utan bara hade ryggen mot henne. Han kunde inte ligga på den, i alla fall inte en hel natt. Han kunde inte sova först, han ångrade nästan lite hur han varit. Hon hade gråtit...var det kanske inte hennes fel? Men han ville ändå ha hämnd, men han kanske hade fått den redan?
Han somnade tungt på morgonsidan och sov då frukosten serverades.

Elionora var i köket och arbetade bland grytor och kastruller. Hon diskade för det var väl det enda hon var bra på, hon kunde laga mat men inte tillräckligt bra. David hade fått komma ut i stallet, trivdes han skulle han få vara där. Hon hade följt honom ut och sett till att de skulle vara snälla.

Mattias vaknade tillslut och klev upp och klädde sig. Först gick han ner till matsalen, men allt var undanplockat där så han gick till köket. De bugade alla för honom och satte fram mat som han satte sig och åt på som om det vore inget att han satt bland dem och åt.

Elionora såg inte ens åt honom, skulle han vara sådan så skulle hon inte krusa. Han kunde göra vad han ville med henne så länge han inte rörde David. Hon fortsatte att diska alla tallrikar och kastruller under tystnad.

Mattias åt klart och en piga plockade undan. Han gick ut och till stallet, han tänkte inte störa Elionora framför alla andra. Han kom ut och tog sig till stallet där hennes son David var. Tyst studerade han honom.

David försökte ivrigt rykta en av de stora hästarna och märkte inte mannen som studerade honom. Men han nådde inte trots att han sträckte på sig allt vad han kunde. Han klättrade upp på ett par lådor och äntligen nådde han. Men lådorna stod ostadigt och då pojken sträckte sig ytterligare rasade de samman med pojken handlöst fallande mot det hårda stengolvet.

Mattias kunde faktiskt inte låta bli att le åt pojkens ivrighet, han sa inget än utan bara såg på. Pojken liknade inte alls Karl faktiskt, vilket han var glad för. Han skulle precis säga något då pojken föll.
Mattias tänkte inte, utan kastade sig fram och tog själv smällen och tog emot pojken i sin famn, skyddade honom. Luften gick ur honom själv för en sekund. "Hur gick det?" sa han kvävt.