The Mafie Boss's children(Dragon Fantasy)

Kevin såg på henne och höjde ett ögonbryn.
"Tror du att ja trodde på dig?" sa han och skakade på huvudet och de båda männen satte sig vid henne. Tristan såg gladare ut än på länge, de som han ville skydda var alla här, nu kunde han vara mer lugn än någonsin.
"Kevin" hördes ett tjut och Ronja kastade sig om mannens hals.

Mia kliade sig lite generat i håret. "Kanske". Hon lutade sig lätt mot Tristan och slöt ögonen för en stund. Hon var lugn också över att alla var här, hon hade inga fler hon brydde sig om heller nu. Men hon hade ändå en hemsk känsla i magen, för det fanns ett hot mot Ronja, även om hon själv skulle avgöra det, hon visste dock inte säkert vad Markus ville ha henne till. Hon märkte det inte själv men en tår rann sakta nerför hennes kind och hon kramade om Tristan.
Dagen fortsatte så, Ronja lekte och de såg på och pratade och hade det trevligt, även om Mia kände sig mer och mer nere ju längre dagen gick. Tillslut var det kväll och de skulle gå och äta. "Jag måste gå och prata med min far" mumlade hon ursäktande och gick ett annat håll än matsalen. Hon skulle till Markus...

Tristan hade det trevligt han höll om Mia och strök henne över håret. Han märkte av hennes sinnesstämning men gissade att det skulle bli bättre.
Då kvällen kom nickade han åt det hon sa.
"Vi ska äta, Kevin kommer dela rum med mig, men du har ju en säng hos Ronja." sa han mjukt och kysste hennes panna innan de försvann till matsalen.

Mia nickade sakta och gick sen på. Hon gick tills hon mötte Markus, han väntade på henne. Han drog henne i hans rum och låste dörren. Mia visste inte vad hon väntat sig, men det var hemskt ändå. Han tog henne och kallade henne hemska saker, men hon sa inget, bara tog emot det medan tårar rann. Hon ville inte att det skulle hända Ronja.
(Gör ett litet hopp xD)
Veckorna gick, Mia tvingades nästan varje kväll gå till Markus, hon skyllde på att hon skulle prata med sin far eller gick efter att Ronja somnat. Samtidigt under dagarna blev hon blekare och sorgsnare. Hon verkade näsan lite instabil.
Tillslut, en morgon, efter en lång natt hos Markus, orkade Mia inte mer. Hon orkade inte kliva upp, ville inte något mer. Hon hade klätt sig men låg och grät lågt i sin säng, Ronja hade redan klivit upp och gått.

Tristan var orolig för henne, orolig för Mia. Borde hon inte vara glad eller trivdes hon inte här?
Han var tvungen att tala med henne, ville hon inte vara här länge skulle han låta henne gå även om det smärtade.
"Mia" sa han och knackade på Ronjas och hennes rum.
"Vi måste prata." sa han vänligt.

Mia stannade upp i sitt gråtande då hon hörde Tristans röst. Hon satte sig upp och försökte torka tårarna så gott som det gick även om hennes smink från gårdagen var utrunnet. Hon gick sen och öppnade och försökte le. Men synen av Tristan, den hon älskade var för mycket. Hon föll i gråt igen och kramade om honom hårt. "Tristan" grät hon. "Jag klarar inte mer...Jag orkar inte...vill inte...". Hon tog en paus och drog darrigt efter andan. "Markus har tvingat mig att göra som han vill, jag har tvingats vara med honom alla nätter, annars skulle han röra Ronja...". Hon grät häftigare.

Tristan drog upp henne i sin famn, lyfte upp henne.
"Vad?" får han chockat fram och hyschar på henne. Han kramar om henne hårt och stänger dörren om dem.
"Vad har han gjort?" sa han med allvar i rösten och ser på henne.

Mia försökte förklara mer men allt bara försvann i snyftande. Hon kramade honom hårt tillbaka och sa inget på en lång stund. "Han...sa att om jag inte gjorde som han sa, skulle han ge sig på Ronja, skada henne" sa hon och såg på Tristan med rödgråtna ögon. "Han tvingade mig att gå till honom varje kväll, han...utnyttjade mig" hennes röst dog bort i gråt igen. Hon kramade hårt om Tristan och darrade kraftigt.

"Såja, såja." tröstade han mjukt och kysste henne.
"Jag ska ordna det och tack för du skyddade Ronja, men du borde sagt något." sa han lågt. Han var upprörd men visade det inte, han ville inte skrämma henne.

Mia lyckades sluta gråta efter en liten stund och kramade honom hårt. "Jag var rädd, att han skulle lyckas göra något mot Ronja då" mumlade hon darrigt. "Men stanna hos mig! Jag vill inte vara ensam" bad hon sen och kramade honom hårdare. Hon ville inte vara ensam, hon var rädd för Markus och för sina egna tankar. "Jag är rädd...".