ORP: The dark war

Grace

Jag vänder mig åt Amicias motsatta håll. Hur ska man gitta bland alla dessa träd..? Hur? Hur i helvete skulle vi hitta Isoud här?
"Isoud?", vågade jag mig på att ropa, relativt högt.

Amicia
Jag sparkade av mig skorna och fortsatte leta, men försökte att inte gå alldeles för långt från punkten där vi startade rädd för att gå vilse.

Isoud ~
Jag vaknar av att någon skriker mitt namn. Mitt huvud är dimmigt och jag gnyr till.

Marie:

"Tack", viskar jag och kramar om henne så hårt jag kan.
Hur kan hon ens säga så?
Plötsligt rusar mor in, också med tårar i ögonen och helt blek i ansiktet.
"Marie.. Quinn..", hon försökte hålla rösten stadig, men den var skakig och tjock.
"Din kusin.. Petrus.. Mördad av en person från Teldor", hon sjönk ner på golvet och utan att tänka släppte jag Quinn och rusade fram till henne.
"Vad är det du säger?", jag känner mig kall från topp till tå.
Herregud.. Allt är mitt fel.
Ett par kammarljungfruar tar hand om mor och jag sitter tyst kvar.
"Quinn, förbered hästarna", säger jag tonlöst och börjar sy ihop min väska.

Amicia
Jag hör hur någon gnyr och rundar ett träd.
"Isoud" flämtar jag och sjunker ned på knä. Hon är blek och ser ut som om hon inte ser någonting.

Grace

När jag hör Amicias flämtning springer jag mot henne.
"Har du hittat..", börjar jag.
Jag ser på Isoud. Hon ligger blek på marken med ett sår i huvudet.
Jag sjunker ner bredvid Amicia.
"Isoud? Hur är det?", frågar jag lungt.
Fastän jag knappt känner henne fylls jag av stark medkänsla, så som jag känner mot de flesta människor i nöd.

Marie:

Även om jag gett en 'befallning' så sydde jag det sista stygnet och sprang ner mot stallet.
Petrus.. Petrus min vän sedan barnsben. Var nu död.
På grund av mig.
Är ett liv värt ett annat? Det kanske blir lättare att leva med mig själv om jag dödar personen som dödade honom.
Utan att tänka på vad jag har på mig, sadlade jag Flight och börjar rida damsadel.
Medan jag red genom staden i en snabb skritt så såg jag ett par vakter föra iväg en kropp.
Ett stygn - likt det jag satte i väskan - borrace igenom mitt hjärta kändes det som.
En bit bort satt Nicolous och Jacob -hans närmaste vänner - och grät. Jag skrittade dit och frågar de hur mördaren såg ut, helt rätt ut.
Efter en stund av hulkningar så beskrev dem henne.
Prinsessan av Teldors vän alltså.
"Då ska hennes blod spillas denna dag", sa jag klallblodigt och tittade på de två som ställde sig upp och gav ut ett rop.
Folk tittade åt vårt håll och gapade.
"Min kusin, Petrus.. En god man dog idag. Men inte bara hans blod ska spillas, jag ska leta rätt och dräpa det monster som gjorde det! Monstret från andra sidan som bröt sig in hit!", sa jag högt och nästan vilt.
Folket hurrade och lät mig passera.
Efter att ha frågat runt så kom jag fram till att hon tydligen sprungit till skogen så jag började galoppera dit.
Hon skulle inte få komma undan.

Quinn

Jag red iväg med Sky, efter Marie. Jag passerade honom på vägen.. Petrus...
"VEM!?", skriker jag för mig själv, "MARIE!"
Efter ett tag såg jag henne.
"Vänta, Marie!"

Marie:

Jag bromsade Flight och tittade på Quinn, och kände att gråten brände i halsen. Jag svalde den och kramade hårt om tyglarna.
"Prinsessan av Teldors vän", sa jag och tvingade tillbaka tårarna.
Quinn hade ju också varit ganska nära honom, kom jag och tänka på. Så det måste ha varit svårt för henne också.

Quinn

Jag kände hur tårarna föll ner för mina kinder. Jag gick fram till henne och bar av henne från Flight, och ställde henne på marken (xD).
"Kära Marie. Jag kommer alltid finnas här för dig. I vått och torrt. Du behandlar mig som vi vore systrar, och jag.. Jag älskar dig", sa jag och kramade henne hårt. Marie är inte som andra prinsessor och adliga. Hon bryr sig om andra. Jag älskar henne verkligen.