PRS(fashion7)

Nash fnyste tyst. "Klart du vet. Vem vet inte?" muttrade han, något irriterat och slöt ögonen igen.
Det förblev tyst en lång stund, och Nash kände hur han sjönk in i sitt eget lilla dvala. Han sov nästan när han kom att tänka på vem som satt i fåtöljen bredvid. Efter att ha försökt börja tala tre gånger stängde han munnen igen, bara för att börja om någon minut senare. Och visst, nu gick det. Orden bara rann ur honom.
"Mina. Jag tror inte att jag orkar vara kung länge till. Valeria letar efter ett permanent botemedel, men jag känner det ända in i ryggmärgen - jag kommer dö Mina. När vet jag inte, men jag kommer aldrig bli lika gammal som du. Det har varit såhär ända sedan broder min högg mig i ryggen. Jag svimmar, insjuknar plötsligt. Olika symptom varenda gång, men någon av de där förjävkiga dagarna kommer jag dras med och jag vill inte vara kungen som dog av feber - det vill jag inte. Jag kommer överlåta tronen till någon av mina bröder.
Du får välja vilken, jag tror du avgör bäst vad som funkar. "

Mina såg på honom med ett höjt ögonbryn. "Jag vet inte det" upprepade hon. "Ingen har kallat mig vacker förut". Inte här i alla fall, kungen i Sunder brukade säga att hon var hans vackraste ägodel, men hon hade aldrig tagit det som något bra.
Då han talade igen stirrade hon på honom, och utan att tänka på det dök tårarna upp i hennes ögon och hon kunde inte hindra sig själv innan hon hårt kramade om honom. "Du får inte dö...Jag tillåter det inte...Valeria kommer säkert hitta något" stammade hon fram och snyftade sedan till. "Du är den bästa kungen, dina bröder är goda innerst inne men ingen är som du Nash...".

Nash suckade. "Bättre att vänta med att sörja tills det faktiskt händer." mumlade han med låg röst. Han lutade huvudet lätt mot Minas axel och klappade henne tafatt på ryggen. Han såg sedan upp på henne med otydbar blick. Han andades tyst i små vindoftande pustar och det var allt som hördes de sista sekunderna innan Nash minskade på avståndet och kysste Mina.

Mina kunde inte förmå sig själv att sluta snyfta, det hade varit uppenbart att Nash inte mådde bra, men hon hade aldrig trott att det var så illa som det var.
Hon såg tilll slut upp på honom och torkade tårarna då han plötsligt kysste henne. Oförberedd stelnade hon först till och stirrade på honom innan hon sakta slöt ögonen och besvarade kyssen, det spratt till i henne men hon gjorde inget mer än att kyssa honom.

Nash lade armarna om Mina och höll henne hårt mor sig, rädd att hon skulle försvinna. Då han avbröt för att hämta andan såg han generat på Minas mun innan han kysste henne igen, och igen.

När klockan var riktigt sent satt Nash och arbetade riktigt nöjt vid sitt skrivbord. Då och då hade han stulit ett par blickar från Mina och hela han kändes varm och go. När han var klar hade han hunnit göra allt pappersarbete utom en centimeter-hög hög papper - det kunde allt vänta till imorgon.
Han ställde sig upp, strök ut sina byxor och började plocka upp sina kostymer och allt det där han dragit av sig tidigare. Han stängde fönstret och började gå.

Mina besvarade ivrigt kyssen nu och tryckte sig mot honom. Hon visste inte om hon vågade tro på det här, eller om det var en fantastisk mardröm. Hon kysste honom igen och igen och log mellan dem.

Mina hade sedan sett på då han arbetat, knappt sagt något utan bara sett på och lett mot honom. Då klockan berättade att det var sent tog hon sig upp och fram till Nash då han började gå. "Ska du gå och lägga dig?" undrade hon och började gå med honom.

"Ja, det tror jag bestämt." sade Nash med låg röst och låste sitt kontor. De började gå ner för de nu nästan helt mörka trapporna. "Du?" frågade Mash, mest för att vara trevlig. Om han kunde göra vad han ville, utan att bryta mot normer gick han helst tyst. Speciellt dessa tider på dygnet - då allt var helt lugnt och stilla och endast hans steg hördes. Det fick alltid Nash att känna något som kunde efterliknas eufori. Vid tidigare åldrat brukade Nash alltid vänta tills alla hans bröder somnat, innan han gick upp och började utforska slottet utan att bli störd av någon. Han sprang ofta runt, bara hans klick-klackande steg ekade och han kände sig fri.
Nu sprang Nash sällan, men han kände fortfarande den där frihetskänslan slå ut i bröstet när tystnaden sänkte sig övr dem.

Mina nickade sakta. Nu sa ingen av dem något om kyssarna förut, men hon hoppades innerligt Nash inte skulle ångra dem. "Jag tror jag ska lägga mig med...Och kanske hämta något att äta" mumlade hon och gick på. De nådde tillslut hennes rum. "Godnatt då..". Hon såg upp på honom och log svagt. Hon kunde inte hindra sig utan la armarna om honom och kysste honom mjukt, som ett adjö för tilllfället. Det kändes härligt och hon mindes inte senast hon känt sig såhär glad.

Nash nickade kort, besvarade kyssen, halvt omedveten om vad han faktiskt gjorde och gick sedan därifrån då Mina stängt dörren. Utan att riktigt ha koll på om någon än var vaken, började Nash springa. Fram i ull fart förbi tusentals dörrar, korridorer och hörn. Upp för trappor, ner för trappor, förbi trappor. Och sedan - i stora matsalen lät Nash sig själv ta av den tunga kavajen och jackan och innerrocken. Han ställde sig upp på sin tron och såg ut över salen.
"Njuter du av din makt eller blev du just fem år igen?" sade en mjuk röst. Nash rycktes ur sin lyckliga bubbla och såg förvånat upp mot Valeria, som stod en bit bort i en enkel rock över något som verkade vara en underklänning. "Valeria." sade Nash och bockade. Han kände sig förfärligt dum men ändå inte alls.
Valeria skrattade, "Vad gör du uppe så sent?"
"Njuter av tystnaden."
"Självklart självklart. Man kan inte vänta sig annat från den allvarlige kungen, eller kan man?"
"Prinsen."
"Va?"
"Den allvarlige prinsen, i,te kungen. Jag avgår snart."
Valeria såg chockat på Nash en stund innan hon samlade sig såpass att hon åter kom till orda: "Lämna mig inte här Nash, jag ber dig! Lämna mig inte ensam med en ny, hemsk kung!" utbrast hon och sjönk ner på knä. Nash log vagt. Han kom fram till Valeria och sjönk även han ner på knä. Han tog Valerias små, små händer i sina och kramade dem. "Jag hade faktiskt tänkt fråga dig om du kan tänka dig att fortsätta jobba åt mig om jag flyttar härifrån." sade han och hände hur det bekanta pirrandet i handlederna kom tillbaka.
Valeria nickade ivrigt. "Självklart! Jag kan gå och packa nu med detsamma!" sade hon.
Nash nickade och hela hans ansikte log. "Gör det du. Låt mig nu följa dig till ditt rum, kvinnor ska inte gå runt ensamma i slotten på natten." sade han och hjälpte Valeria upp, som fnyste men log. Nash gick med Valeria till sjukhussalen och sade godnatt då hon gick in i rummet bredvid. Sjuksystrarna sov alltid bredvid sjukhusflygeln.
"Godnatt Nash."
"Godnatt Valeria."

Mina gick in till sitt rum och stängde om sig. Hon bytte om till nattlinne och gick och la sig. Hon somnade snart, för tillfället lycklig och glad. Hon kände sig förväntasfull att prata med Nash nästa morgon, men samtidigt nervös, ifall han ångrat sig.
Hon sov tungt resten av natten och nästa morgon tog hon sig upp och tvättade och klädde sig snabbt. Men då insåg hon att hon nog inte behövde skynda sig, om Nash ville prata med henne med skulle han väl söka upp henne?
Hon gick i lugn takt mot matsalen och satte sig där och började äta en tallrik med gröt och såg ut över salen som långsamt fylldes av tjänare och även mer uppsatta.