The Beauty and the Womanizer

"Varför inte? Vem är det?" undrade Jack igen mjukt och rörde vid hennes kind igen. Han skulle precis säga något mer då han fick nästa fråga.
"Ja...Har du förlorat blod? Det kan förklara din blekhet och varför du är så kall" sa han oroligt.

"För att det är bara dumt och det är ingen." mumlade hon och såg på honom vid hans ord.
"Händer det alla? Det händer ibland, mor sa att det var en kvinnlig förbannelse." sa hon och bet sig i läppen för det var ju inte bara det heller.
"Fast ibland sker det mer....." mumlade hon tyst.

Jack höjde på ögonbrynet men sa inget mer om det, han trodde inte på henne. "Jo..." sa han sedan lite generat. "Det händer kvinnor varje månad...Det är därför de kan bli med barn" sa han förklarande.

"Det gör det? Det är inte bara jag?" sa hon och lättladen var påtaglig och även om hon förlorade blod på annat självförvållat sätt så brydde hon sig inte om det.

"Nej det är inte bara du" sa Jack lugnande. Han slöt ögonen igen. "Du kanske behöver äta mer kött så blir ditt blod bättre" sa han sen, han hade hört det i alla fall.

"Det är inget fel med mitt blod." mumlade hon men hon var blek och kall för det mesta och hon frös ofta. Hon hade dock blivit bättre, mat och träning hade fått henne mindre mager och mer muskulös.

"Jag menar att du kan ha järnbrist" mumlade Jack till svar och hans andning blev sedan långsammare. Han somnade och mumlade något ohörbart i sömnen.

Senida funderade på det han sagt då han somnade, försiktig tog hon sig upp och gick iväg med brickan och för att hämta mer vatten i köket. Men hon kom inte åter ladyn hade funnit henne och tvingat med henne att göra sig ordning för natten trots hennes protester.

Jack vaknade bara en stund senare och märkte att Senida var borta. Han mindes genast vad ladyn beodrat och han kom upp på fötter och tog sig ut ur rummet och till ladyns rum och knackade på.

Senida hade gjorts fin, hon hade badats och håret kammats blankt i lockar. En vit tunn klänning hade hon fått och blommor i håret. Hon såg ut som en förskrämd och skör älva. Nu väntade hon blek i sitt rum på mannen, vem det nu var.