Den stora vildmarken

Jag sätter mig sakta upp på min stenbädd.
Känner lukten av mat... men jag mår fortfarande inte speciellt bra.
Ali kommer fram till mig. "Sam", säger hon. Ser att hon har gråtit.
Jag kramar om henne.
"Vad hände?", frågade Ali. "Du bara försvann."
"Jag vet inte... jag minns inte", svarar jag. Känner paniken komma smygande inom mig. Tänk om jag aldrig får minnet tillbaka?

"Sam!" ropar jag. Mitt knä spelar ingen roll nu. "Hur är det?"

"Jag vet inte", svarar jag.
Det känns som om hela kroppen värker.
Katie kommer fram till mig.
"Vad hände?", frågar hon.
"Jag vet inte!", sade jag. Kan ingen fatta att jag inte minns?
Jag känner att tårarna börjar rinna. Det här var det värsta jag varit med om. Att inte minnas...
Ali tar min hand hårt i sin och Katie sätter sig vid mina fötter.

"Du ska bli bättre" sa jag och kramade Sam. "Jag lovar."

Jag ler lite mot Katie och nickar trött.
"Du borde äta nåt", sade Ali.
"Jag vet inte om jag orkar", säger jag tyst.
Solen är på väg upp, den skiner snart in genom grottans öppning. Men jag känner mig inte tillräckligt stark för att vare sig äta eller ens resa på mig.

Jag tar en pinne med äpple och kött och går bort mot Sam.
- Har ät du behöver det för att bli stark igen, sa jag.
Jag räckte över maten till Sam.

"Du minns alltså ingenting?" frågar jag Sam.

- Katie han har redan sagt att han inte minns något, sa jag.

"Jag vet" sa jag. "Det är bara att jag vet en motformel, om det är på magisk väg. Men det tycks det inte vara eftersom han minns oss."

- Vi låter Sam vara så kanske han minns när han är frisk, sa jag.