Tredje Världskriget

Nike nickar till tack och gör som Akhiti sa, hon klickar på sitt namn Nike och går till luckan. Hon fick tomatsoppa hon med, men också ostmacka och äpple. Mätaren räknade ut exakt hur mycket man behövde för att hålla idealvikt för det man gjorde så man klarade sig. Nike som än var för mager fick då mer än Akhiti. Hon kom och satte sig vid samma bord och såg sig om på de människor som bodde i samma hus som henne.

Akhiti såg hur en kille kom mot dem.
"Hej, snow. Grattis! Läget?" Frågar han och gör en 'high five'.
"Tja, man tackar, bara bra!" Säger hon och besvarar slaget.

Nike såg upp på killen men sa inget. Hon var kanske inte blyg men hon visste inte hur hon skulle bete sig med nya människor och det gjorde henne tyst. Att hon börjat prata med Akhiti var att hon uppträtt fientligt och Nike besvarat med samma mynt. Men hon studerade honom, lång och muskulös och ung, säkert tillhörde han soldatkompaniet precis som Akhiti.

Pojken flinar stort och Akhiti ser tillbaka på honom med samma glöd.
"Ska du fira något eller bara försvinna som förra året?" Fågar hon och slår sig ner brevid flickan.
"Ledsen att behöva göra dig besviken men jag har planer!" Svarar hon en aning retligt och petar honom på axeln.
"Meh, kom igen! Du försvinner alltid på din födelsedag..." Mumlar han besviket men med ett stort leende ändå. Han verkar inte ens lägga märke till Nike.

Nike har redan ätit upp och killen vem det än var hade inte ens lagt märke till henne. Hennes ögon hade förändrats från osäkra till ilskna.
"Hej, jag heter Nike." säger hon med hög röst för och påkalla hans uppmärksamhet. Även om han och Akhiti hade något ihop, så var det oartigt av honom.
"Jag går nu, ses." sa hon sedan, tog brickan och lämnade den och gick sedan ut.

"Kommer strax!" Ropar Akhiti efter. Hon vännder sig om och skrattar kort innan hon ser på killen igen.
"Min födelsedag, jag gör som jag vill!" Säger hon och ser sådär hotfull ut, som bara hon kan. Killen sväljer.
"Men du, vi kan fira imorgon!" Säger hon lätt och ler innan hon går för att komma ikapp Nike.

Nike hör henne men väntar inte in henne utan försvinner ut i trädgården istället. Även i detta hus märktes statusvärdet så väl fast de alla lika mycket ägdes av makten. Soldaterna stod högst upp det märktes, att Akhiti ens ville umgås med henne var väl ett mirakel. Lite berodde väl på att ingen kände henne heller om nu någon ville det ens.
Hon drar frustrerat handen genom håret och sparkar stenar så de far in i muren.

Från ingenstans dyker Akhiti upp framför Nike.
"Buh!" Säger hon och väntar på reaktion. Hennes min har ett flin och armarna står högt i luften.

Nike som varken hört eller sett henne rycker till och något i blicken är inställd på flykt. Flykt som hon i ett år då sjukdomen härjat inom henne fått göra. Innan dess levde hon ett mer riskfyllt och riskabelt liv, som att sno mat från soldater och liknande för att överleva.
Då hon hämtat sig ser hon på Akhiti och var glad att hon inte hade skrikit som.....ja som en liten tjej, vad skulle Akhiti tro om henne då?
"Och vem var han då?" frågar hon istället och menar killen.

Akhiti ler belåtet över hennes reaktion men hjärtat slår snabbare efter hon ställt frågan.
Det tog ett tag att inse vem hon menade.
"Crestan." Svarar hon enkelt med en axelryckning, men observerar man noga ser man hennes kinder bli en aning röda.