(ORP) Demonernas krig

Alice

"Vi dödar dem", säger jag och knyter nävarna.
Då hörs bankningar på dörren.
"De är här. Vi har inget val, vi kan inte fly."

- Ja, det är ju det jag säger! Lite kul måste man få ha ibland.

Annie:
Jag log, ett kaxigt leende som man såg törstade efter blod.
"Kör till", jag slog bort alla logiska tankar och sa med en klar, tillgjord stämma:
"Veem däär?"
"Du vet vem det är, öppna dörren eller så kommer vi in med våld", säger ängeln kyligt.
"Oh, det kommer inte att behövas", fnissar jag. Jag går fram och öppnar dörren, bara två vakter står på tröskeln men jag antar att resten väntar på våld.
Slåss med varadra befaller jag.
Änglarnas klar-blå ögon förvandlas till svarta och dem flyger upp i luften och börjar slåss med varandra.
Jag försöker hålla mig för skratt när jag kollar på dem så lätt manipulerade änglarna.

Alice

Fler änglar kommer in i huset men de hinner inte långt, och vips ligger de ((skulle det vara de eller dem?)) på marken. Energin fyller mig och jag kan flyga igen, så jag flyger ut ur huset.

(De)
Jem skrattade. Han sprang fram till tre änglar.
En av dem flög fram till honom och talade till hans sinne.
- Kyss mig! flinade Jem elakt till svar och tog tag om ängelns nacke. Han tryckte ner ängeln mot marken med ena handen medan de andra två kom mot honom.

Annie:
Jag slutade skratta när någon kastade sig över mig. Ängla tjejen log ett elakt leende och jag började känna en bultande smärta i tinningen som snabbt spred sig i kroppen. Jag tjöt till av smärta innan jag koncentrerade mig igen som var ytterst svårt. GÅ.AV.NU! Det funkade inte helt, men det fick ängeln ur balans tillräckligt länge för att jag skulle hinna kasta av henne.
Jag hoppade på henne igen med smärtan sakta försvinnande ur kroppen.

Jem kastade en snabb blick mot Annie, men hon klarade sig så han vände sig mot sitt igen. Snart var de tre änglarna nere. Bara ett tiotal änglar var kvar nu. Bara och bara, men Jem hade varit med om värre under sina år. Han omringades av tio änglar, tog ner en direkt, och en till rätt snart, men de åtta som återstod var snabba och starka, och Jem bet ihop hårt för att inte skrika när ren smärta for genom honom.

Alice

Jag tog flera änglars själar, och blev starkare. Det var inte så många kvar, och jag kastade en blick på James. Han såg ut att ha ont. En ängel stod bakom honom, men jag flög dit och tog hennes själ.

Jem tog ner två änglar till. Han såg inte ens på Alice, tackade inte eller så. Han var snarare arg, trodde hon att han inte klarade sig eller?? Han hade mer än gärna tagit livet av den ängel hon dödat också. Att han hade ont spelade inte direkt någon roll.

Annie:
När tjejen låg orörlig på marken vände jag blicken mot Jem som verkade bli överrumplad av åtta änglar. Jag koncentrerade mig, även om jag var matt och hjärnan kändes som gegamoja. Snart var dock Alice där och dödade en, Jem tog samt två till. Alltså fem kvar. Jag siktade mot en ängel. Knäck nacken. Ängelns ögon blev kolsvarta. Han satte händerna vid huvudet, ett knak hördes och han föll till marken. Jag visste att han inte var död, men avsvimmad dög för tillfället.
"Är ni okej?", frågar jag och börjar massera tinningen.