The marauder's map [SV]

Åhnejnej, det var absolut inte allt!!
Det var bara här:

"Kendra, jag vet inte vad du vill egentligen", sa han."Du har känt mig i sex år." Han släppte min hand. "Remus!"
"Jag behöver en av dem." Han vände sig om och gick. Jag såg hur Lily smällde till James och kom sedan springande mot mig. James kollade efter henne, men stod kvar.
"Ger du upp Lily kan jag lita på dig." sa Remus tillräckligt högt för att jag skulle höra det.

Jag vet inte riktigt men fattade inte vad som egentligen hände där typ, vad är det tex som Remus menar med Lily? fast förstod ju att det inte gick så bra iaf c;

Jag tänkte så att Remus skulle kunna tro att James bara är elak mot Kendra, men eftersom han hellre "tipsar" Remus än är med Lily (som han har varit kär i jättelänge) så förstår Remus att han inte bara driver med någon..
Och eftersom Remus är varulv vill han ju inte vara ensam, Kendra vet ju inget om det.
Hmmnn..Det är nog lite otydligt nu när jag tänker på det..

Tack!

Aha nu förstår jag lite bättre c:
Och kom ihåg att allting annars är jättebra, glöm nt det ^^ längtar 83

Helt underbart! Önskar att jag hade samma begåvning som dig

Du är bättre♥

---

YOU CAN NOT DO EPIC SHIT WITH BASIC PEOPLE [img]http://images.wikia.com/harr

Jättebra som vanligt ♥

Älskade detta kapitel så mycket men JILY! I NEED JILY!

UNDERBARTAWSOME SKRIVET OCH SOM VANLIGT ÄR DET LÄTT ATT LEVA SIG IN I DET HELA...NU RÅKADE JAG ANVÄNDA CAPSLOCK

Jättebra!!!

Förlåt att det tagit sån tid, jag har haft lite attt göra..
Och för omväxlingens skulle är det här kapitlet i nutid! (Vad nu det är på svenska..)
Så förlåt om det är lite fel, för jag är inte alls van vid det..
Jag tål kritik, och säg gärna vad som är fel.

Kapitel 17 ~Biblioteket
Samma fredag slutar jag vara tyst i protest. Förbannat och sårat försöker jag återgå till ett vanligt liv, borta från trekampen och personliga problem.
Flera veckor går utan några större händelser.

Det är extra regnigt ute. Nu kan men verkligen se att hösten är här. Himlen är grå och regnet öser ned i stort sett varje dag.
Uttråkat läser jag om ett tråkigt dvärgkrig. Man skulle kunna tänka sig att det borde vara roligare när jag inte har professor Binns röst surrande i öronen, men icke sa Nicke. Nu har jag inte något att skylla på om jag inte koncentrerar mig.
Jag suckar ljudligt och vänder blad i boken.
Klapprande stag ekar i biblioteket i takt med regnet som smattrar mot rutan, men jag lyfter inte ens huvudet för att kolla vem det är.
En svag röst viskar något i mitt öra. Jag lyfter förvånat på huvudet. Framför mig ser jag Sirius' svarta kalufs och lite längre ned hans ansikte.
"Får jag sitta här?" upprepar han lite högre. Jag nickar förvånat mot platsen mitt emot. Pratade han med mig? Sirius följer inte min nick, utan han sätter sig bredvid mig.
"Mår du bra nu för tiden?" frågar Sirius efter en pinsam tystnad.
"Jo, helt okej", svarar jag. "Men jag hade det bättre med er", erkänner jag.
"Är det sant?" utropar han. Ett högt hyschande ljud från madam Rose ger mig information om att vi är för högljudda. Sirius tycks ha tänkt samma sak, för han flyttar sig lite närmare och viskar:
"Varför?"
"Det är klart jag hade det bättre med er. Vi har ju gjort så mycket. Kommer du ihåg den där kvällen då vi firade att proven var över? När vi satt uppe hela natten?" viskar jag. Han skrockar tyst för sig själv.
"Jo, kommer du ihåg när jag fick en böna med skalbagge?" Jag kommer ihåg hur Sirius hade spottat ut bönan i elden och hoppat runt som en galning. Tyst ler jag för mig själv och nickar.
Vi sitter tysta i några minuter. Jag böjer mig ned och kollar om jag kan hitta min Försvar-mot-Svartkonster-bok.
På vägen upp slår jag i huvudet med en smäll som ekar genom biblioteket. Smärtan pilar genom min kropp och jag drar upp handen till bakhuvudet. Jag kan höra hur pulsen slår.
"Gick det bra?" frågar Sirius och hoppar av stolen och ned bredvid mig.
"Det är okej", säger jag och rester mig upp. Det går lite för fort och världen börjar snurra.
Jag tar tag i bänken och kollar rakt fram för att få det att sluta.
Remus kollar oroat upp på mig. Så fort han ser att jag ser honom kollar han ned i bänken igen. Han spänner handen runt sin fjäderpenna och börjar ryckigt skriva. Sen rynkar han pannan och spänner ihop käken.
Min skalle slutar snurra och jag kollar mot Remus igen, han ser helt vanlig ut. Det var nog bara en inbillning, tänker jag.
Sirius hjälper mig att sätta mig ned igen, och jag slänger en snabb blick mot Remus igen. Han ser helt lugn ut.
"Är du okej?" frågar Sirius igen.
"Ja", mumlar jag och drar upp handen till huvudet igen. Det dunkar fortfarande.
"Vad pratade vi om?" frågar jag i ett försök att låta som vanligt.
"Vänner", mumlar Sirius. Snopet kollar jag på honom. Är han ensam? Jag tänker på de gånger jag har sett Sirius, och kan inte komma på en gång när han har varit med någon en längre tid.
"Du är ensam", konstaterar jag. Sirius nedslagna blick bara bevisar för mig att jag har rätt.
Jag kan inte annat än att stirra på honom. Sirius Black. Pojken som inte kan vara ledsen. Det slår mig att jag inte hade sett honom ledsen förut. Glad, arg, besviken, förvånad, missnöjd, men aldrig ledsen. Det är som att se en isbjörn i öken.
Sirius kollar ned i sin bok. Han försöker nog dölja sorgen, men det är som om han inte vet hur man gör. En ensam tår rullar ned för Sirius ansikte. Han torkar omedelbart bort den, men skadan är redan skedd.
Det känns fel.
Jag blundar för att slippa se. Fel.
"Förlåt", viskar jag. Jag känner hur tårarna börja bränna i halsen. Varför blir jag så när någon gråter?
"Det är inte ditt fel", säger han hjärtlöst. Sen sitter vi tysta och pluggar. Ibland gör någon ett lamt försök till ett samtal, men inget håller sig så länge.