5 steps on how to make James Potter like you [SV]

HAHA ja!! XDD

O M G ! ! Jag ska läsa nu and i'm so happy! Jag borstade tänderna och såg att ögat var rött... Och sen såg jag ditt kapitel och jag bara "AAHHH AAHHHH", min syster (Textras) ba "HAR DET KOMMIT NYTT KAPITEL AAAHQHHH", sen haypade vi tillsammans och nu ska jag frossa i det nya kapitlet ♥

Testralis

Mer. Nu. Jag är helt seriös, jag klarar inte av att vänta en dag till!

Jag vill ha ett till kapitel, och justeja James är i uppehållsrummet å säger hennes namn. ♥

Om det är James kan han..


DRA ÅT SKOGEN! HAN HAR FÖR FANTA VARIT SÅ LAMA DUM MOT VANNAH, DET ÄR RYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYVANNNAH!!!! WAWAWAWAWAWAWAWAWAWAA!


Det spårar!

GAHHH! VAD SPÄNNANDE ♥

jag klarar inte heller av att vänta en dag till

Ni är för underbara med era kommentarer och jag är så himla glad att ni tycker om det! ♥ Är själv lite osäker på hur det här ska sluta - blir det Ryannah eller blir det Jyannah, hmm? Vi får väl se hur det blir!

---

30 November

“Savannah.”

Nej, nej, nej, var allt jag kunde tänka. Inte här, inte nu. Jag orkar inte. Varenda nerv i min kropp protesterade när James reste sig upp från att ha suttit utanför sovsalsdörren och tog ett steg närmre mig. Han hade en bukett mörkröda rosor i handen som han nu sträckte fram mot mig. “Savannah, snälla låt mig prata--”

Jag skakade på huvudet. Kunde killen inte ta en hint? Jag ville inte prata med honom. Speciellt inte just nu. En bukett rosor han enkelt kunde ha trollat fram ändrade inte på det. Jag brydde mig inte om vad han hade att säga, inget kunde få mig att må bättre just då. “Jag vill inte höra vad du har att säga”, sade jag därför och tog ett steg mot sovsalsdörren men James ställde sig snabbt i min väg. Han tog ett lätt grepp om min handled och såg med bedjande ögon på mig.

“Det går snabbt, jag lovar... Snälla, jag måste bara få prata med dig.”

Jag kände hur jag blev irriterad. Ovanpå allt annat som hänt var det här bara för mycket. Allt jag ville var att dra för draperiet runt min himmelssäng i sovsalen och drömma mig bort till en plats där vänner inte högg en i ryggen så fort man såg bort. Var det för lite begärt?

“Nej!” fräste jag åt honom och ryckte loss min arm från hans grepp. “Nej, jag vill inte, vad är det du inte förstår? Låt mig vara!”

Men James ville inte ge sig utan tryckte istället upp buketten med rosor mot mig. “Ta i alla fall rosorna. Jag vill att du ska ha dem”, pressade han envist.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag ryckte åt mig buketten varefter jag drämde den i väggen. Den föll till golvet och rosorna spred ut sig över trappstegen. “Nöjd?” röt jag och tryckte mig förbi den chockade James. Argt slängde jag upp dörren till sovsalen och klampade över till min säng, ignorerade de andra tjejernas nyfikna blickar, och drog för.

Jag slängde en tysntadsbesvärjelse över draperiet och sedan började jag gråta.

---

- James perspektiv -

Jag stod ett tag och bara stirrade på den stängda dörren men vände mig sedan om och började plocka upp rosorna från golvet. Vad var det med mig? Varför fortsatte jag tråna efter en tjej som uppenbarligen inte ville ha mig? Speciellt då jag kunde få vilken annan tjej jag ville...

Men jag vill inte ha någon annan tjej, protesterade genast en röst inom mig.

“Håll klaffen”, muttrade jag åt mig själv och när jag reste mig upp för att gå ner till sällskapsrummet igen höll jag på att springa rakt in i min kusin, Rose Weasley. Hon verkade inte ha sett mig i heller och ryggade förvånat tillbaka.

“Åh... James”, sade hon lite borta, som om hon varit djupt försjunken i tankar. Jag lade märke till att hon gråtit men innan jag hunnit fråga henne vad som var fel fortsatte hon förbi mig och försvann in i sovsalen utan ett ord. Alltså, luktade jag äckligt eller något? Varför stötte jag bort alla tjejer idag?

Jag suckade och fortsatte ner för spiraltrappan som var upplyst av facklor. När jag kom ner till sällskapsrummet fick jag syn på Ryan Smith som satt i en av de röda, insuttna sofforna i den bortre delen av det ovala rummet. Han var ensam och såg ut att bara sitta och stirra in i de döende lågorna i eldstaden framför honom. Det var precis vad jag behövde - någon att deppa med.

“Tja man, vad händer?” sade jag när jag slog mig ner i fåtöljen intill soffan.

Han såg knappt upp för att registrera min närvaro. “Hej, James”, sade han bara. “Inte mycket. Vem är rosorna till?”

Jag slog ner min blick och betraktade de lätt tillstötta skönheterna i min hand. “De var till Savannah, men hon ville varken ha dem eller mig så...” Jag ryckte på axlarna och slängde dem i elden. De fattade eld och jag såg dem långsamt bli till aska framför ögonen på mig.

“Jaså? Hon spelar nog bara svårflörtad”, sade Ryan.

Ett glädjelöst skratt undslapp mina läppar. “Tack för uppmuntran, mannen, men jag är ganska säker på att hon inte vill ha något med mig att göra. Hon sa det rakt ut, innan hon slängde rosorna i väggen och smällde igen dörren till sovsalen i ansiktet på mig.”

Nu såg Ryan upp. Hans ögonbryn var höjda. “Det var nog bara för att hon bråkat med Rose” - det förklarade varför Rose hade gråtit - “Jag kan inte tänka mig att hon inte skulle tycka om dig. Det var därför hon gjorde slut med mig ju, ja alltså för att hon var kär i dig. Fast tydligen var det bara därför hon var med mig från första början...” Det sista sade han mer för sig själv och jag uppfattade inte riktigt vad det var.

“Men det var innan! Det är annorlunda nu. Nu vill hon inte ens prata med mig. Hon har undvikit mig ända sedan Halloween.” Jag skakade på huvudet och förde ena handen genom håret. “Jag kan inte sluta tänka på henne, man. Jag förstår inte vad som har hänt med mig! Jag menar, hon har alltid funnits där, som min lillebrorsas polare, men sedan började hon spela Quidditch och plötsligt fanns hon överallt, och jag tänkte inte mer på det. Och sedan försvann hon, och nu tycker jag inte att någonting är kul! Jag kan inte ens njuta av att spela Quidditch längre, för hon är inte där! Jag blir fucking galen alltså!”

Jag sparkade till soffbordet med foten och det föll över. Det hela var så ... pinsamt. Jag hade aldrig känt såhär förut, för någon. Jag kände mig svag, svag och sårbar, och allt jag kunde tänka på var vad Savannah gjorde, hur hon mådde, var hon var, om hon tänkte på mig...

Ryan bara skakade på huvudet. “Det kallas att vara kär, mannen. Join the club.”

Omg yeeyeyeyeyeyeye en till imorgon annars dööör jag omgomgomgomgomg så spääääännnnaaaannnndeee♥♥3♥♥33