Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Alice skrek, Pontus stirrade på näven som snart träffade hans ansikte med en våldsam kraft och han stapplade bakåt. Det ilade av smärta, han stönade och han lade en lätt hand på stället som det ömmade som mest.
Shit. Det gjorde ont i hela huvudet, det snurrade framför honom.
"Sluta, snälla!" skrek Alice och ställde sig framför ledaren som ett litet hinder för Pontus, "Sluta!"
Servitriser och servitörer kom skyndande mot platsen.
"Jag måste ber er att ni går, annars ringer vi polisen", sa en ung kvinna och såg på gänget. Men Pontus hörde och såg knappt någonting. Han var alldeles yr.

Ledaren flinade. Han var nöjd nu, den där lilla skiten hade fått så han teg. "Det är inte nödvändigt att ringa polisen" sa han sedan och gänget begav sig ut ur restaurangen.
Ethan hade råkat titta emellan fingrarna ändå. "Pontus..." viskade han och gick fram till honom. Tårar fanns i hans ögon även om det nog inte var han som borde gråta.
"Varför? Du kunde bara ha gått.....". Han stod alldeles intill honom ifall han kanske skulle snubbla itll eller något.

Alice suckade djupt. Hon sa inget, hon bara såg på sin pojkvän. Antagligen tyckte hon att han betedde sig korkat. Han hörde hennes röst inne i sitt huvud: 'Varför lyssnade du inte bara på mig?'
Pontus vacklade till och hörde Ethans röst.
"Det... är inte så farligt...", mumlade han och försökte öppna de hårt slutna ögonen. Det snurrade något så vansinnigt så han stängde dem igen. De bultade i hans öron, han ville skrika av smärta men bet sig hårt i läppen. Det smakade vagt av blod...
"Jag mår bra", sa han. Försökte intala sig själv att det var så.

Ethan la en arm om Pontus axlar. "Kom, du måste sätta dig ner". Utan att ta emot några protester så ledde han honom fram till närmsta ledigaste stol och tryckte ner honom.
"Du borde inte ha gjort det Pontus...". Han såg att han hade börjat blöda på läppen. "Gör inte illa dig själv mer". Han fick ett glas vatten av en kypare och satte det vid Pontus läppar. "Drick".
Han visste inte varför han agerade såhär, men han ville hjälpa honom...

Pontus kände djup tacksamhet till Ethan. Han öppnade munnen och fick vatten hälld i sig. Det kändes bättre när han satt ner, yrseln började sakta avta.
"Tack", sa han hest och öppnade ögonen igen. Han blinkade några gånger och tog sig för pannan innan han fick klar syn.
Alice studerade honom med en bekymrad blick men var fortfarande tyst.
"Vi... vi borde gå hem", sa Pontus och såg upp på Ethan. Åh, han var så vacker...

Ethan nickade sakta. "Jag kan hjälpa dig hem" sa han och log svagt. "Vi bor ju ändå så nära". Han funderade lite. "Du kanske borde stanna hemma imorgon, så inte då överanstränger dig". Han räckte honom sin hand för att hjälpa honom upp.
För tillfället hade han helt glömt bort Alice.

Pontus tog emot handen och hävde sig upp på fötter med hjälp av den.
"Det vore kanske bäst att gå till skolan ändå. Ett litet slag och jag stannar hemma nästa dag... Nej, jag vill inte visa mig klen inför dem", sa han och såg på Ethan.
Alice suckade igen.
"Pontus, du kan fan inte gå till skolan imorgon. Du mår dåligt", sa hon.
Jaså? Ja, nu är det tydligen hon som vet om jag mår bra eller inte. Pontus svarade henne inte. Såg inte ens på henne. Han började sakta gå.

Ethan började sakta gå. Han höll upp dörren för Pontus. "Jag kan inte hindra dig väl att gå" suckade han. Han fällde upp sitt paraply då det fortfarande regnande. "Kom under här så du inte blir blött". Han gick närmare honom och studerade oroligt hans ansikte.

Pontus gick tätt intill Ethan för att vara så mycket under paraplyt som möjligt. Alice hamnade lite i bakgrunden, men kom snabbt ikapp dem.
"Pontus, jag ska åt andra hållet, om du inte vill att jag ska följa med dig hem", sa hon och stannade dem båda.
"Nej, det går bra. Ethan följer med mig", svarade Pontus. Alice nickade sakta.
"Hejdå då", sa hon och gick sin väg. Pontus visste att hon var riktigt arg. Hon hade aldrig gett sig av utan att ge honom en kyss, men han brydde sig inte för tillfället.

Ethan kände sig smått varm inombords igen, de var så nära...Han kunde höra Pontus andetag. Han var tyst då Alice kom, han tyckte fortfarande inte om henne så han var glad att hon gick.
"Jag önskar du inte hade gjort så Pontus" sa han tyst medan de gick. "Tänk om de fortsatt att slå dig? Det skulle ha varit..hemskt...".