En pusselbit borttappad (PRS fashion7 & KajsaRC2001

Puck lade armarna om Li som hade slutat nynna. Hon var stel och kall. Inte kall fysikt utan psykiskt. Kall av rädsla. "Såja, det kommer att bli bra" viskade hon om och om igen medans hon vaggade henne lugnt.

Li vaknade i Pucks armar, än en gång. 'Jag....s-såg du...? Såg du henne?' mumlade hon mer för sig själv än för Puck. 'Hon..jag känner igen...vaggvisan...vad?' Li satte sig up och började förtvivlat dra sig i håret, gunga fram och tillbaka, nynna igen, samma visa, samma bild, samma balettdansös.

"Li. Det kommer att bli bra," sa Puck bestämt och tog tag om hennes handleder. "Bara lugn."

'MEN SÅG DU ELLER INTE?!' halvskrek Li förvivlat. Hon började skaka. Vem hade det varit, som dödade hennes föräldrar, och varför...hur hade dockan börjat sjunga? 'Det...det är omöjligt!!' kved hon och vred sig i smärta. 'Jag tror jag håller på att bli galen!!'

"Jag såg " sa Puck lungt. "Du är inte galen, det är bara ett trauma" sa hon och kramade om Li. "Du är inte galen.

Tårarna. Rann. Och. Sedan. Tog. De. Slut.

Puck fortsatte att holla om Li. Hon led med henne.

Li torkade sina ögon, ville bara dö. ' Kom, vi borde verkligen gå.' viskade hon och reste sig upp. De hann inte lågnt innan ännu ett minne kom.

Ännu en gång hamnade Li i Pucks knä. Puck kollade förtvilat på henne. De skylle aldrig komma någon vart om de fortsatte såhär.

Det var mörkt. Krossade fönsterrutor fyllde bakgrunden. Balettdansösen var tillbaka, ren och fin. Dansande och nynnande. Huvudet på sned. Bilden förstorades. Nu var ballerinans ansikte nära,täckte hela minnet. Och plötsligt öppnades hennes ögon. Och. Allt. Blev. Svart.