PRS Selma...|AlexZz

Al ser på tumultet, hon hör ordet "trolovade", ilskna kommentarer... Seigo lägger in något hotfullt svar som Al inte kommer underfund med vad det var för något eftersom hon inte uppfattade mer än att det troligen var ett dödshot. Hydra ska också till att säga något, som till sitt försvar eller liknande och Al orkar inte med. Så hon reser sig och tränger sig förbi Dominick och rusar uppåt. Det spöregnar ute. Ett högt dunder och en flimrade vitt ljus avslöjar att blixten är rakt över dem, men det struntar Al i och fortsätter röra sig framåt. Hon bryr sig inte, hon förstår själv att något har gått snett. Men tydligen är den helt okej att skrika och gapa som om hon inte hade något att göra med att de pratade om henne. Hon var genomblöt vid det här laget, fast hon brydde sig inte. Hon föll till marken, hon såg sig inte för och föll rakt ned på marken. Trots det så reser hon sig igen. Den hår gången går hon dock bara. Men hon fortsätter röra på sig. Hon vägrar, hon vägrar vara något man styr och bestämmer över.

"Men för i helvete." Säger Max och gör ett försök till att följa efter. Fast han kommer inte långt eftersom en svar skepnad står i vägen. Eller en skugga och den skuggan fyller upp hela trappuppgången.
"Herregud ett sånt liv över en flicka." Säger en röst som Hydra rycker till något förfärligt av.
"Jag kanske bara borde ta bort henne, blir det lättare då kanske?" Fortsätter den kvinnliga rösten obarmhärtigt. "Det är lätt, ni förstår, mitt ord är lag var jag än är."
"Snattran! Håll tyst Rin!" Skriker Hydra och rösten skrattar kallt.
"Åh, jag som ville ha kul." Säger rösten. "Men visst, va trist." Fortsätter rösten och skuggan försvinner lika snabbt som den kom. Max rör sig med detsamma upp han med.

Jag som redan står i trappan har redan ett försprång och springer efter henne. Jag vet att Max inte kommer lyckas följa efter. Trädet kommer slutas efter mig, jag känner att trädet vill mig väl i denna stund, och att få en ensamstund med Celine är det jag önskar som starkast efter att hon ska få sina minnen tillbaka - för att önska att allting ska bli som vanligt är bara slöseri med tid, det kommer aldrig bli som vanligt, vad vanligt nu egentligen någonsin innebar. Betydde det att stanna hemma och känna mig som ett tomt spöke? Inga känslor? Hemma försökte jag aldrig sticka ut, jag höll låg profil, och alla var nöjda med det. Jag hade på något vis stängt av alla mina känslor för alla, förutom för en person. Shadowfax, hon var den enda jag verkligen brydde mig om, och hon var även den enda som brydde sig om mig.
Jag ser henne falla och känner hur hjärtat för en sekund stannar upp i bröstet på mig, rädd om att några av dem köttätande växterna ska attackera henne eller några av djuren.
"Celine!" skriker jag skräckslaget allt vad jag kan, precis som den gången när blodbadet bröt ut, precis som jag hade skrikit efter henne när allt var över, rädd om att jag hade slaktat henne också. Men, sedan såg jag varken henne eller Max och förstod att de var borta. Sedan minns jag att hennes namn inte är Celine längre och springer ännu snabbare och hinner till slut ikapp henne. Jag är ju trots allt tränad till att springa och slåss, plus min förmåga då...
Jag hinner ifatt henne och innan hon hinner säga något så griper jag tag i henne och drar in henne i min famn, försöker skydda henne mot regnet. Om hon börjar slå mig bryr jag mig inte, då är det åtminstone en känsla riktad mot mig. Ingen känsla har ännu varit riktad mot mig, hon har varit som ett spöke mot mig... Och jag står inte ut med det.
Jag lutar hakan mot hennes huvud precis som jag gjorde inne hos Tríwaña när kärlekssaken hände.
"Förlåt", säger jag. "För allt. Även om du inte heter Celine eller ens är Celine så... jag vet inte. Jag kommer fortfarande göra allt jag kan för att hålla dig vid liv. Förlåt för allt... Jag borde inte visa min tacksamhet på ett sådant vis. Jag är så glad att du vaknade, du kan inte ana. Jag trodde du skulle dö, och... förlåt", avbryter jag själv sedan och väntar på hennes reaktion. Jag vägrar släppa henne, inte nu när jag än en gång har henne i min famn.
Jag är glad att det regnar, regnet döljer mina tårar.
Hoppas hon inte avfärdar mig... är det enda jag tänka medan mitt hjärta slår hårt av rädsla och av att vara så nära henne.
"Förlåt..." viskar jag ännu en gång, men jag vet inte vem det är riktat till denna gång.

Al stelnar till när Dominicks hand sluter sig om hennes arm och så blir hon tillbakadragen och snurrad så hon står med ansiktet mot honom. Fast eftersom hon inte tittar uppåt så ser hon mest ingenting. Hon inser knappt själv var hon själv står någonstans. När han börjar prata får hon lite svårt att hänga med. Celine... där är det igen. Vill verkligen alla att hon ska vara den där Celine, hon vet inte ens vem det är. Inte direkt åtminstone. Hon tar sig på ett eller annat sätt loss och backar. Hennes blick sitter fast på marken.
"Jag menade inte att vara en börda." Säger hon och känner själv hur fruktansvärt formellt det låter, eller så är det bara hon som tycker det. Hon vill inte vara en börda, men hon vill helst bestämma över sig själv och slippa ha huvudvärk över saker hon inte ens visste ska hända. Eller har hänt. Ingen hade ens brytt sig om att förklara för henne varför de var mitt ute i en skog, eller någonting för den delen.

Jag blinkar inte ens till. Jag, hela mitt inre stannar bara i den sekunden. 'Jag menade inte att vara en börda.' Jag kan inte förstå att det var det hon sade... Jag... Jag vet inte ens vad jag ska göra utan fortsätter bara att stirra. Till slut lyckas jag min hjärna börja arbeta igen, även om jag försöker hålla tillbaka tårarna och mitt hjärta från att brista i tusen bitar.
"Nej..." andas jag. "Nej", upprepar jag sedan igen. "Du är ingen börda, Alessandra", säger jag och försöker le. "Det är snarare vi som är det... Eller, ja, alla de andra antar jag. Det var ju trots allt mig och dig Hyron kidnappade, de andra har vi bara lyckats få med oss på något vis", säger jag och fejkar ett skratt. Jag hoppas att det inte låter så falskt som jag tycker att det gör. Jag sätter mig på ett träds rötter, i hopp om att det inte ska anfalla mig, och det gör det inte. Skogen verkar vara som lugnast nu när det ösregnar, blixtrar och stormar i allmänhet.
"Du... Du borde gå tillbaka. Max är där och vill förmodligen döda mig tillsammans med Hydra och Seigo... Ojdå, jag har samlat på mig fiender märker jag", tänker jag högt. "I vilket fall som helst. Seigo kommer göra dig glad, jag borde inte ha hotat honom, och vår förlovning är ju ändå så gott som bruten så... ja, jag har väl ingen rättighet att avgöra vem som ska röra dig eller inte", suckar jag. "Bara du är lycklig så duger det för mig", ler jag. "Men, en sista sak bara... Skippa formaliteten, som du bad mig första gången vi träffades, din prinsessida läcker fram, även om du kanske inte minns den... Men, vad vet jag? Jag har varit så självisk att jag har glömt att fråga vad du minns och inte minns... Men, i alla fall, du borde gå tillbaka, kanske komma i underfund med vad som har hänt, och vem du är om du ännu inte har gjort det", ler jag mot henne. Min Celine, tänker jag. Jag älskar dig så mycket... Men, jag kan inte vara självisk ifall du ska vara glad. Sanningen är när allt det här väl är över kommer jag förmodligen stanna kvar här efter att ha skrivit ett meddelande till mor och far om att stoppa kriget. Jag skulle aldrig kunna återvända nu när jag minns dig... Då skulle vi vara förlovade och du skulle inte ens minnas mig, eller ännu värre: vi skulle inte vara förlovade och jag skulle aldrig se dig igen.
Det är svårt att hålla inne tårarna nu, riktigt svårt. En klump har uppenbarat sig i halsen och jag kan knappt andas ordentligt. Jag stoppar ner handen i fickan som på instinkt och känner något mot fingertopparna. Jag drar upp det och ser på det.
"Ser man på..." viskar jag. "Det sista du gav mig..." säger jag sedan och ser upp mot Celine, eller Alessandra. "Eller, nej, början på din feber, menar jag", rättar jag mig och ser på halsbandet. Jag kan inte ens slänga iväg det trots ilskan jag känner. Som jag sade så var det det sista Celine gav mig, ett minne av henne... Jag skulle aldrig kunna slänga det...

Alessandra går fram till honom, böjer sig ned och tar tag ser på halsbandet.
"Det är ditt familjevapen." Säger hon, och ser på halsbandet. "Jag fick det av Celine." Säger hon härnäst, hon kopplade det åtminstone till Celine, åtminstone hennes huvud. Dessutom låter det logiskt och hon har till och med minnen av att hon fått det av Celine. Så nu vet hon vem det är, intressant. Hon tar dock tag i Dominicks hand som inte höll i halsbandet och gör ett försök till att dra med honom igen.
"Jag är inte intresserad av Seigo och jag kommer inte gå tillbaka själv, så följ med." Säger hon och drar i honom igen.

Jag ler mot henne och denna gång är det faktiskt ett äkta leende när hon säger att hon inte är intresserad av Seigo.
"Men... vänta här ett tag, sade du att du fick halsbandet av... Celine?" undrar jag chockat och ser upp mot henne. "Du får ursäkta men... Celine fick halsbandet när... hon tuppade till och andra personen som såg den var jag när hon gav mig den, så att du skulle fått den är omöjligt", säger jag och vet inte hur smart det är att låta så här, Jag skakar på huvudet. "Det var inget. Jag borde inte ifrågasätta saker och ting, inte med tanke på att trädet från mina vad jag trodde var drömmar är här i den här skogen och lyder mig..." skrattar jag till och reser mig.
"Jag följer med men, en sekund bara", säger jag och går sedan runt trädet jag satt på. Bakom den hittar jag fem rosliknande blommor som doftar som rosor men ungefär tusen gånger bättre och starkare. Ett plus är även att de lyser trots allt regn. Jag stoppar undan halsbandet ifall jag nu skulle tappa det.
Jag tvekar i en sekund innan jag plockar två av blommorna med van hand. Jag visste inte att de fanns här, det var bara en instinkt.
Jag går tillbaka till Celine och ler mot henne, tar ett steg närmare henne och ska precis sätta den rosliknande blomman i hennes hår när jag stelnar till och inser vad det är jag håller på med. Jag harklar mig, rodnar lätt och bugar sedan.
"Ursäkta", säger jag och ler sedan, räcker henne blomman. "Till dig", ler jag medan jag fingrar på den andra i min andra hand. Blomman till Natasha är i alla fall avklarad, även om det guldfärgade vattnet saknas, det får jag fixa imorgon.
Med närmare eftertanke skulle väl den röda blomman knappt synas i Cel... Alessandras redan röda hår, trots att det skiner starkt.
"Alessandra..." Jag smakar på namnet och rycker sedan till när jag kommer ihåg vart jag hört det tidigare. "Det... det är ditt mellannamn! Heter det mellannamn? Ja, det gör det... Herre... Det..." Jag skakar hårt på huvudet, fortfarande med handen utsträckt mot henne och ångrar sedan mina ord. "Ursäkta, tanken var att säg att det är ett vackert namn, istället kopplade min idiotiska hjärna det till Celine igen..." muttrar jag smått surt. "Mina ursäkter", säger jag sedan. Men, jag kan inte låta bli att stråla. Jag må vara segare än en snigel men det är först nu jag inser att hon faktiskt rörde vid mig. Det är glädjen som får mig att sluta tveka och ta ännu ett steg närmare henne och med försiktig hand låta blomman glida in, bakom örat på henne.
"Du är vacker", mumlar jag halvt för mig själv innan jag tar ett steg bakåt för att se på henne. Jag ler mot henne medan min sega hjärna hinner ikapp. Sade jag det där högt? Ja, det gjorde jag... Och, jag lade just blomman bakom örat på henne! Vad är det med mig? Jag har ju gått och blivit helt tokig...
Jag sväljer hårt men kan inte sluta le. Jag älskar henne verkligen, och hon är verkligen vacker. Blomman jag själv håller i börjar lysa ännu starkare och ännu rödare och jag sneglar på den.
Åh, nej, säg inte att den följer mitt humör... Tillsammans med att min glädje smått försvinner försvinner även lite av blommans sken och färg.
Sedan ser jag upp på Alessandra igen och då börjar den lysa starkare igen.
Av med känslor. På med känslor. Av med känslor. På med känslor, jag praktiskt taget hör rösten i mitt huvud medan jag känner mig som en marionettdocka där någon styr mina känslor, och Alessandra är knappen till mina känslor, verkar det som - inte för att det är en nyhet, men men...

(Okej, klockan är halv 2, så gissa hur seriös jag är? XD Inte särskilt vilket betyder att även Dominick verkar drogad xD Aja Bara det är begripligt så x) )

(IT'S THE FLOWER FROM BEAUTY AND THE BEAST! But like red and not at all.)

Alessandra är säker på att det är Celine, hon har ingen annan det skulle passa på och figuren i hennes minne verkar liksom passa som Celine. Bara något med hennes utseende, som om hon var Celine. Al lägger huvudet vagt på sned när han pratar om trädet. Ett träd som lyder hans minsta vink? Borde det inte finnas en baksida med något sådant. En hake? Det finns alltid en hake, något måste betalas i slutändan.
”Mycket riktigt.” Säger en röst i huvudet som Al är rätt säker på inte är hennes. Och hon är relativt glad över att Dominick försvunnit runt trädet när hon ser personen som står lutad mot det. Hon var inte där nyss, man måste ju ha märkt henne då eller är figuren egentligen osynlig? ”Jag är Rin Rikuchi, jag har en gång förgjort allting som du är och jag kan göra om det om du inte håller måttet. Kronprinsessa.” Fortsätter rösten och Al kan se figurens mun röra på sig när rösten pratar. ”Glöm inte det, du är kronprinsessa och därför nästa till tronen över landet Neroh, jag tyckte du förtjänade att veta din position i samhället åtminstone.” Fortsätter rösten ovanligt spydigt och figurens mun rör på sig. Sedan försvinner Rin och personen lika fort som de kommit. Alessandra blev förvirrad, för det verkade knappt som om det gått någon tid alls och det måste ju ha gått lite tid åtminstone.

Dominick kommer tillbaka och väcker henne ur sina tankar. Han har några udda blommor med sig och doften påminner om de rosor som finns vid... slottet. Kronprinsessa, slott. Varför litar hon på att Rin talar sanningen när hon egentligen hotat henne med döden om ”hon inte håller måttet”. Vad nu det betyder, eller så var det en hallucination framkallad av den här underliga skogen. Det låter i princip lika logiskt som att en figur dyker upp och sedan fösvinner igen bara sådär. Hon ser på de lysande blommorna och förundras över att de liksom lyser, för det är inte den där vardagliga glansen utan de lyser. Färgen är såpass intens att det är... övernaturligt. Fast blomman är vacker så hon klaagar inte. Hon har ingenting att direkt klaga över.

Mellannamn? Blir nästa och hon blir genast förvirrad, är Alessandra hennes mellannamn? Hon skjuter det kvickt åt sidan dock, om det nu ens är hon som gör det. Ungefär vid samma tidpunkt inser hon att hon aldrig släppte taget om Dominick, alltså kan det ha varit omöjligt för henne att inte ha följt med runt trädet. Alltså var Rin en konstig hallucination. Den tanken lugnar henne lite grann och sedan känner hon hur Dominick lägger den ena blomman i hennes blöta och trassliga hår. Regnet hade inte heller avtagit, vilket får henne undra vad de fortfarande gör härute. Al ler lite, hon rodnar också med det tänker inte Al själv på, och ser att den där konstiga rosens färg blir rödare och den lyser mer och hon blir sådär lagom förbryllad över att den gör det.
”Tack...” Mumlar hon och tar sedan sitt förnuft till fånga, ungefär. ”Kom vi borde gå tillbaka så inte blomman försvinner med regnet.” Säger hon som på skämt.

Jag blir förvånad över att hennes blomma börjar lysa starkare men det får mig att le större och därmed börjar min blomma som jag håller i lysa starkare den med. Hennes rodnad är verkligen söt och jag kan inte rå för att mitt hjärta slår hårdare.
Jag märker att hon fortfarande håller i mig på något väldigt underligt vis... Jag skjuter undan tanken och är endast glad över att hon fortfarande rör mig, detta kommer förmodligen bli sista gången nu när vi återvänder till trädet.
"Alessandra", viskar jag när jag verkligen granskar hennes ansikte. "Vad är det där?" frågar jag och rör med tummen vid hennes ansikte. "När slog du dig?" undrar jag och undrar hur jag kunnat missa det tidigare. Regnet verkar ha sköljt bort allt blod men, hur kunde jag missa att hon ens hade blod i ansiktet från början? Jag har verkligen börjat bli blind. Mitt hjärta slår hårt av oro och jag ser hur min blomma byter färg till... blå? Och börjar lysa starkare än när den var röd.
Sedan slår det mig att vi är ute i regnet, och att Alessandra, eller Celine om man ska vara korrekt, blev utsatt för en feber.
"Du har rätt, vi borde gå in, men inte för blommans skull, utan för dig", säger jag leende och dröjer kvar med handen vid hennes sår, hennes ansikte. "Skulle du kunna göra mig en tjänst? Även om du inte minns det har du nyss varit med om en väldigt svår feber, en framtvingad feber ska tilläggas, och... Snälla, skulle du kunna säga till om du skulle börja må dåligt?" frågar jag väldigt oroligt och bryr mig inte ens om hur mycket av mina känslor som faktiskt läcker fram. Jag älskar henne, och hon har faktiskt rättigheten att få veta det... Jag minns inte ens om jag hann säga det till Celine innan. Jag förstår fortfarande inte hur det här gick till... Som jag minns det så sade häxan att febern skulle ta bort minnena av mig, inte hennes liv. Hon minns inte ens vem Natasha är, och det... Jag anar starkt att Natasha blir mer ledsen av det än hon vill medge.
Det är otroligt hur mycket som kan förändras bara genom att man blir kidnappad. Men, jag antar att det endast blir jag som kommer lida av det, Alessandra minns ju inte det då det var Celine som blev drabbad av det... Bara tanken får det att tåras i mina ögon, hon... Det är fortfarande samma person, det är jag säker på. Jag vet bara inte om det finns något hopp för oss två längre.
"Snälla?" ber jag henne igen. "Och i gengäld kan jag berätta allt du vill, om varför vi är här, vem du var innan detta, om du inte redan minns det vill säga, om... ja, allt som jag kan. Bara fråga på", ler jag mot henne och tar tillslut bort min hand från hennes ansikte och väntar sedan på att vi ska börja gå, och på ett svar.

”Jag vet inte när, jag vet bara att det började blöda.” Svarar Al och inser att hon själv inte ens reflekterat över att hon haft sår i ansiktet, hon trodde inte det blivit sår. Men nu sådär i efterhand inser hon liksom att det var inte den bästa idén att bara ignorera något sådant. Hur hände det egentligen? Hon lägger märke till den blå blomman och hennes egen blir lila, detta märker hon inte dock. Hon känner sig åtminstone illa till mods. Skuggan är tillbaka men inte riktigt. Den pratar inte ens, den bara står där och iakttar. Al hade inte lagt märke till den om det inte varit för att den rört på sig. Fast när den märker att Al ser den så försvinner den.

”Herregud, det vore lättare och mer skonsamt att bara döda henne på en gång!” Säger Rin irriterat och drar ilsket ned glaskulan på golvet. Den går inte sönder, Kenchi plockar upp den.
”Är du säker på det, mor?” Frågar Kenchi med ett lugn som Rin inte är kapabel till.
”Ja, hon minns honom inte och Hydra har faktiskt gömt ankaret på ett smart sätt den här gången!” Svarar Rin och börjar riva ut böcker ur en av de gigantiska hyllorna. Kenchi fångar även dessa.
”Så du har inte hittat det?” Frågar Kenchi fundersamt.
”Nej, det har jag inte! Hydra har inte sagt det högt till något och kommer säkert bara ihåg det för att hon stal minnen från ankaret i sig. Men jag hittar inget sådant!” Fortsätter hon och tar ut en extremt tjock bok med texten: Minnen och magi på framsidan.
”Här står det; En minnesväktare som tagit en fysisk form har makten att göra verklighet av minnena, såsom önskningar och behov kan därför bli sanning i väktaren. En minnesväktare äger förmågan att skapa ett så kallat ankare som håller minnena kvar om inte väktaren väljer att avslöja dem för dess ägare, ankaret förstörs eller om ägaren till minnena finner ankaret.” Läser Rin högt ur boken och kastar den sedan mot hyllan, fast Kenchi fångar den och lägger den i hyllan. ”Sedan har vi Seigo, hur vågar han ställa sig på Hydras sida sådär? Han ska inte använda flickans minnen emot henne, han ska hjälpa henne få tillbaka dem. Och jag kan inte ta hit honom för att blev ditkallad av Celine!” Halvt om halvt skriker Rin nu.
”Menar du inte Alessandra?” Halvt om halvt rättar Kenchi sin mor.
”Kenchi! Hon är inte Alessandra! Det var det första namnet hon kom ihåg och satte det på sig själv, men hon är inte Alessandra!” Svarar Rin sin son irriterat.
”Tänk om hon inte vill vara Celine, då?” Svarar och frågar Kenchi och Rin öppnar munnen för att sedan stänga den igen och boken hon just läst i dyker upp på bordet genom ett trollslag.
”Om ägaren till minnena inte vill ha dem så får minnesväktaren stanna in fysiska form tills ägaren... tar sitt förnuft till fånga.” Säger Rin och suckar. ”Kenchi, vi måste hitta det där ankaret.” Säger Rin och gaskar upp sig igen.
”Men...”
”Inga men! Vi måste hitta det, om Celine inte kommer tillbaka så kommer hela framtiden gå fel.”
”Din framtid, mor.”
”Vår framtid, vår, Kenchi. Och vi börjar med att leta rätt på ankaret, se vad det skulle kunna vara. Något viktigt som inte är i hennes närhet.”
”Vad sägs som något hemma?”
”Snälla, säg att du skämtar, Hydra skulle aldrig lägga ett ankare i något så uppenbart.” Säger Rin och tar tillbaka kulan till bordet.

”Jag lovar.” Säger Alessandra förvirrat och släpper honom. Hon hade liksom lagt märke till att hon fortfarande höll i honom och ville inte vara som något litet barn. ”Är Natasha och Jayden syskon? För Natasha har ingen svans, men det har Jayden och de är båda små.” Blir den första frågan och hon inser själv hur konstigt det låter och skrattar. ”Förlåt, det lät konstigt.” Säger hon med ett leende och börjar gå tillbaka.

"Syskon?" säger jag och rynkar på ögonbrynen. "Nej, inte vad jag vet av i alla fall, men han behandlar henne som en lillasyster oavsett ifall de har blodsband eller inte", ler jag mot henne. Jag börjar tänka igenom allt, att vi står ute i spöregnet och att jag börjar frysa samtidigt som jag undrar vad hon tänker på. Tänk om hon minns något om mig? Mitt namn verkade hon ju åtminstone minnas, det är väl alltid något, antar jag... Jag undrar vad hon själv känner inför hela situationen. Och varför valde hon namnet Alessandra? Varför kom inte Celine upp i hennes huvud först? Det finns allt för många frågor som inte går att besvara.
"Jag..." börjar jag. "Vi borde verkligen gå tillbaka, men, säg mig... finns det något du minns? Bortsett från Seigo alltså, du får ursäkta, men honom bryr jag mig inte om... Minsta lilla detalj kan hjälpa", säger jag och ser på henne med stora ögon. "Din barndom? Din favoritbok? Din förmåga minns du förmodligen då du känner till Seigo, men, något djur du höll kär eller liknande? Minns du din familj?" frågar jag sedan till slut och tänker på Max som säkerligen vill slita huvudet av mig just nu... Jag är ganska körd, inser jag.