Viktigt Bortglömda[SV]

Jag har i princip skrivit klart nästa kapitel nu ikväll! Vill ni ha det imorgon? :O Eller ska jag vänta någon dag till så att kapitlen inte kommer för tätt?
Det är ert val, bästa läsare ♥

Såklart du inte ska vänta, vi vill ha mer nu!

Amaanda - Nu, snälla! ♥

Hihi, vad glad jag blir att ni vill det C;
Tyvärr kommer det inte ut ikväll, utan imorgon (på morgonen!)
Det kommer så fort det går. I promise ♥

Edit: Kan till exempel Sofia Albuslover skriva något så det nya kapitlet kan läggas ut?

Okajj! (kommenterar så att du kan lägga ut kapitlet)

Tack så mycket Ugglan Hedwig!
(Förlåt att det inte kom ut tidigare, jag sov tills nu xD)

Jag vet att jag är tjatig som säger det igen, men tack för att ni är så underbara och fantastiska mot mig. Era kommentarer gör mig sjukt glad. Tack tack tack C;

Här är kapitlet (det blev lite längre än vanligt .__.) :

9 augusti 2021, sen kväll
Ellie, Del 3

Det gula gamla pergamentet med den prydliga handstilen träffar golvet utan att ge ett endaste ljud ifrån sig. Det där sista hände inte. Det är omöjligt.
Jag kniper hårt ihop ögonen. De olika punkterna och förklaringarna är helt störda. Jag tror inte på ett endaste ord av texten. Det är obetydligt, något att senare himla med ögonen åt. Ett skämt. Saker som inte spelar någon roll. Ett papper att riva i smådelar och glömma bort.
Men jag kommer aldrig att glömma. Inte det sista. Bilden av den leende trollkarlen sitter kvar på näthinnan. Hur han sedan oförklarligt vänder på klacken och kliver in i den döda eldstaden.
Bilder rör inte på sig. Det gör de bara inte. Jag önskar att jag blundat, som jag gör nu.

Jag vet inte hur länge jag sitter sådär. Med stänga ögon och en hand, utsträckt, fortfarande kramandes tomma luften. Jag vet att jag inte borde flippa ur. Det gör ingen då ofattbara saker händer. Det naturliga, i alla fall för filmhjältar, är att man omfamnar det helt nya med öppna armar, som en kär gammal vän. Jag vet inte om det går att förstå hur jag känner mig. Det är som om alla naturens lagar helt plötsligt krossas till glassplitter. Bildar något helt nytt som du inte tror är möjligt.
Det känns som om någon slår till mig, får mig att vakna.
Det ska inte vara möjligt. Men det är det ändå.
Jag plockar upp det lilla pergamentet med det påklistrade kortet. En trollkarl med violett klädnad ler först stort mot sin betraktare. Jag tittar så länge, och så noga att det känns som om att ögonen i nästa sekund ska trilla ut. Tillslut anar jag en liten ryckning i ena mungipan, tätt följt av hur han tvärt vänder sig om och stiger in i eldstaden. När jag tittar noggrannare ser jag hur det tycks läcka ur hans knutna näve. Likt... likt sand. Samma sand som finns i påsen. Sedan försvinner hans leende och läpparna börjar rör sig.
Det slutar där. Scenen tonar bort till ett svart ingenting. Sedan börjar det om, om och om och om igen.
Jag inser att det lilla jag håller i är ett bevis. Något som bevisar att Bonnys historia är sann. Att det här inte är någonting i jämförelse med det som senare ska upptäckas. Jag känner mig märkligt upprymd, och rädd. För första gången tror jag på det här struntet. Bara för ett dumt brev. Det är nästan skrattretande.

~10 augusti 2021, morgon

Det är en lättnad då klockan är tillräckligt mycket för att jag ska kunna stiga upp. Jag är helt övertygad om att jag inte sovit än sekund i natt. Tankarna har varit fokuserade på andra håll.
Några timmar efter midnatt bestämde jag mig. Idag ska jag följa instruktionerna i kuvertet, jag ska. Det kanske låter idiotiskt, men jag måste försöka. Varför skulle Bonny ge det här om det utsätter mig för fara?
Jag suckar då jag kliver upp ur sängen och drar på mig ett par svarta mjukisbyxor, till den gråa tröja jag redan har på mig. Det känns som om jag fortfarande står och klampar i det tysta ingenting som natten bestod av. Samma frågor, samma oro.
När jag kommer ner i köket ligger sitter en liten rosa post-it lapp på kylskåpet. Den sitter fast under en gräsligt ful magnet, föreställandes en skrikig blomma jag kladdade ihop under första klass.
Jag skakar på huvudet åt pappas dumhet. Det är bara han som konstigt nog inte insett att det faktiskt finns klister på lappens baksida. Jag hatar då han skyltar med den där magneten. Som om den är det vackraste föremål som världen skådat. Usch.
Jag flyttar undan den och läser meddelandet. Det är kort, rakt på sak.
Eleanor,
Mamma på jobbet
Jag och handlar
Snart hemma

Pappa

Jag vänder på lappen och sätter tillbaka magnetet när jag läst klart. Det är något vi gör. Som ett bevis på att man läst meddelandet man fått.
I nästa sekund förstår jag vad det innebär. Pappa är inte hemma! Det betyder att jag...
Att jag kan börja följa instruktionerna.
Jag springer upp på rummet utan att bry mig om att äta frukost. Där plockar jag upp lådan och skyndar mig sedan tillbaka nerför trappan och in i vardagsrummet.
Jag läser igenom beskrivningen så många gånger att jag kan rabbla upp hela listan utan att titta på pergamentet.
Sedan gräver jag upp lite av sanden ur den lilla tygpåsen och kliver in i den tomma eldstaden. Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen.
Jag tar ett djupt andetag och håller ut handen med sanden framför mig. Lite av den filtreras genom mina fingrar, liksom den gjorde på filmen. Sedan gör jag det. Skriker ut adressen som stod skrivet på pergamentet och gör en rörelse med handen så att pulvret daskas mot golvet.
Jag hinner inte tänka.
Smaragdgröna lågor exploderar omkring mig. Hotfulla, men svala mot min hud. Jag snurrar runt, runt, runt. Tillslut kan jag inte se något annat.

Ja, äntligen har hon fattat! Undrar vart hon ska...
Älskar dina detaljer, som med att vända på lappen för att säga att man har läst det. Det gör det så mycket roligare att läsa!

Jag finner inga ord, så jag "tummar" istället!

JHIRSJHIEJGPOE!!!! O.O
FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE VARIT INNE PÅ LÄNGE OCH FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE LÄST DIN BÄSTIGA NOVELL.
MEN NU ÄR JAG HÄR OCH... DÖR. ♥
Du skriver så vackert, med perfekta ord på perfekta ställen.
Du beskriver så lagom mycket om varje sak och...
ASSÅ ÅÅH VAD DU ÄR SÅ BRA Amaanda!!! C;
Dina inlägg är inte för långa så man inte orkar läsa, och inte för korta heller. DEM ÄR OCKSÅ PERFEKTA!! C;
Å så gör du styckindelningar så det blir lättare att läsa! C"8

Allvarligt.
Jag har läst många böcker där författaren är mycket, MYCKET sämre på att skriva än du!!
OCH DEM ÄR GAMLA TANTER OCH GUBBAR OCH DU ÄR 15 ÅR!!!

GAAAH. JAG VILL HA MER NU. OCH NU. NUU. NUUUU. ♥

Tack Amaanda, vår författare♥

Åååh, DU SKRIVER HELT FANTASTISKT♥
Du har en väldigt bra handling, väldigt bra språk, väldigt lagom långa kapitel, väldigt bra rubrik... Ja, allt är helt enkelt väldigt bra. Nej, bättre än väldigt bra. Superduperfantastisktawesomeperfekthärligtunderbartgalet-bra gånger tusen ungefär, eller bättre.

Kommer man i framtiden att kunna hitta bästsäljande böcker där namnet på författaren råkar vara en viss Amaandas namn? Det tror jag i alla fall. Nej, förresten, jag vet att det kommer bli så.
♥