Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag vände mig långsamt till Adele. "Jag måste, jag står inte ut". Med en beslutsam rörelse fick jag henne att flytta på sig. "Du kommer inte att hitta vargen i skogen... För den är här!"

Adele skulle ha stått kvar om inte Ethan svept undan henne. Hon såg på honom med förtvivlan. Troligtvis skulle Lars döda honom.
Lars stelnade till. "Vad...vad menar du pojk?! Det finns väl ingen varg här?". Men sakta gick det nästan upp för honom även fast det inte alls verkade logiskt.
"Du din jävel!" röt han och med ett enda steg stod han vid Ethan.

Trots att jag drarrade från topp till tå stod jag kvar orörlig. "Er systerdotter vet om detta, hon älskar mig med eller utan vargen", sade jag så lugnt jag förmådde och såg upp på Lars arga ansikte.

Lars såg ut som han verkligen ville mörda Ethan. Sedan gick hans blick till Adele. "Har du ingen respekt för din mors minne? Du älskar pojken som dödade henne! Han har ju skadat dig också!".
Adele stod kvar och tittade ner i marken, rädd för vad som kunde hända. "Men mor skulle väl velat att jag vore lycklig? Och Ethan kan inte rå för det...".
Lars vände blicken tillbaka till Ethan. "Hur fan ska jag kunna lita på att du inte har ihjäl Adele också?!".

"För att vi ska upphäva det!" röt jag tillbaka. "Det spelar ingen roll hur länge eller hur hårt vi måste kämpa, för inget ska stå i vägen för oss. Vi ska inte ge upp förrän vargen är död!"

Adele trodde knappt på det Ethan sa. Hur skulle de kunna upphäva och döda varulven utan att döda honom egentligen? Hon tog försiktigt ett steg framåt och tog hans hand.
Lars blick gled från Adele till Ethan och sedan tillbaka till Adele. "Och hur kan jag lita på dig ändå?".

Jag skälvde till. "Vad behöver du, en förevisning där jag räddar Adele från att falla ned från en klippa? Den natten som jag blev skjuten anföll jag henne. Jag hade kunnat döda henne... Men jag älskade henne tillräckligt mycket för att låta bli...". I slutet hade min röst blivit knappt hörbar medan jag tänkte tillbaka på det förgågna.

Lars tystnade en bra stund. Han försökte komma på något bra argument. "Så istället skadade du henne?!".
Adele blev alldeles varm inombords, det var första gången Ethan, rakt ut sagt att han älskade henne. "Han kan inte hjälpa det morbror!" försvarade hon sedan honom.
Lars suckade, han tyckte verkligen inte om det här men hade slut på argument. "Om du lovar att kämpa bara.....". Han accepterade det inte helt men hade lugnat ner sig.

Jag nickade med ett dovt "Hm" och vände mig mot Adele. Jag tog hennes händer i mina och kysste dem. "Förlåt", mumlade jag.

"Inget att be om ursäkt för, jag var bara rädd att förlora dig där ett tag..." mumlade Adele tillbaka. Hon lutade sig mot honom och pressade sina läppar mot hans.
Lars muttrade något om att de skulle vara lite diskretare och vände bort blicken.