Hunger spelen roll (Privat)

"Men vi gillar ju varandra!" sa jag

Efter bara ett par minuter var huvudvärken spårlöst försvunnen. Lyckligt gick jag och tog mig en riktigt stor frukost bestående av havregrynsgröt, ägg, bacon, ananas, melon, kaffe, hallonsmoothie, yoghurt, tre mackor och ett äpple. När jag hade ätit upp det var jag jättemätt, men jag tvingade i mig själv en macka till tillsammans med ett glas juice och en till smoothie.
Jag var otroligt mätt och gick för att lägga mig en stund innan spelen skulle börja. Jag fick en känsla av att jag inte skulle få så mycket sömn i natt.

Cato fick fram ett leende.
"Det är sant!" sa Cato.

När jag vaknade fick jag en hemsk tanke. Jag och min handledare hade haft väldigt lite kontakt med varandra sedan vi kom hit. Jag hade absolut ingen strategi!!
Förskräckt sprang jag ut i korridoren.
"DIANA!!" ropade jag det högsta jag kunde. Diana var min handledare. Hon var väldigt snäll, men helt uppe i det blå. Man visste aldrig riktigt var man hade henne, och jag hade aldrig fattat hur hon hade kunnat vinna spelen en gång i tiden.

Jag och Cato gick ifrån lägenheten och tittade oss runt i huset.

"DIANA!!" vrålade jag igen. Då kom hon.
"Lugn gumman" sa hon. "Vad var det du ville?"
"Har vi någon plan?" sa jag.
"För vad då för något?" frågade Diana svävande.
"För spelen så klart!!" Jag började bli riktigt trött på Drömmande Diana.
"Jaså jaha. Nej det har vi inte"
"Men vad ska jag göra då?" nästan skrek jag upprört.
"Men ta det lugnt gumman"
"NEJ JAG TÄNKER INTE TA DET LUGNT!!"
Jag började nästan gråta. Vad skulle jag göra? Jag hade inte en chans nu. Jag var helt körd.

"Laura" sa Cato.
"Ja?" sa jag.
"Tycker du jag ska bli en karriärist?" sa Caro.
"Cato, det bästemmer du!" sa jag och tog hans hand.
Cato log mot mig.
"I spelen så springer du det snabbaste du kan där ifrån, utan vapen eller ryggsäck. Jag letar reda på dig med allt du behöver!" sa Cato.

"Fattar inte du att jag kommer att dö om vi inte har en plan?" sa jag upprört till Diana. "Vill du att jag ska dö?"
"Jag är ledsen Denise" sa Diana "Men det kommer du kanske att öra i alla fall"
"Jag vet, men det är större chans att jag överlever om jag har en plan!!"
"Men kom på en då" sa Denise svävande.
"Men herregud Denise!! Du är min handledare, ditt jobb är att hjälpa mig förbereda mig inför spelen. Spelen börjar idag!!"
"Ja..." Denise såg ut att tänka. "Skit i Ymnighetshornet. Bara spring allt vad du kan ut på arenan. Håll dig borta från alla utom möjligtvis Nemo. Men innan du kommer nära honom måste du se till att du kan lita på honom. Spring inte bara blint fram till honom. Det är aldrig bra"

"Varför?" sa jag.
"Okej, spring inte iväg, men håll dig nära mig isåfall!" sa Cato.
"Okej!" sa jag.
Vi gick runt i korridorerna.
"Du Cato, undra vad våra föräldrar kommer säga?" sa jag och skrattade till.
"Dom blir nog inte glada!" sa Cato och skrattade också.

"Menar du att jag inte ska lita på Nemo?" sa jag förbryllat.
"Ja, precis så menar jag. Han kanske dödar dig vet du!!"
"Men vi är ju vänner. Ingen kan väl döda sin bästa vän?"
"I hungerspelen kan man" sa Diana sorget.
"Men inte Nemo" sa jag argt och vände mig om med ryggen mot henne. "Jag fixar min egen plan" Jag gick med arga steg tll mitt rum för att vila upp mig inför spelen. Jag hade fått nog av min handledare.