Robin Hood (fyra personer)

Roger befann sig i ett mörkt rum, längre bort i rummet var en dörr uppslängd och ljus från det angränsande rummet strömmade in. En suddig kontur av en högrest man uppenbarade sig och ramades in av dörrkarmen; ljuset lyste upp en hand som kramade om mattan på golvet framför honom. Till sin förvåning såg Roger att hans egna armar var utsträckta mot personens hals, han kunde inte se ansiktet då det låg i mörker, först försökte han att släppa men kroppen lydde honom inte; tvärtom, fingrarna kramade hårdare kring offrets hals. Händerna, som verkade tillhöra en kvinna, började krafsa och dra i hans kläder i panik; samtidigt började mannen i dörren skratta ett mycket kallt skratt. Kallsvetten började att tränga ut genom porerna på honom när kvinnan greppade tag kring hans klädnad och med alla sina krafter drog hon sig upp mot honom; nu låg inte ansiktet längre i mörker. Till sin bestörtning tittade Roger nu mot sin lillasysters ansikte, med panik i ansiktet och tårfyllda ögon; paniken ökade i hans mage och han försökte släppa men desto mer han försökte desto hårdare verkade han trycka. Mycket snart slutade systern kämpa emot, armarna slappnade av och hennes lätta kropp sjönk ned mot marken medan hennes glasartade blick stirrade livlöst upp i taket. Förfärad över vad han hade gjort kröp han så långt från systern som möjligt, bort från liket och ljuset medan mannens kalla skratt slog mot honom likt en slägga. Medan han drog sig längre in i mörkret förvandlades systerns kropp till de döda kropparna av Much, Allan, Midna och Sidara. Alla döda, utan liv. Paniken vällde upp i floder, kallsvetten rann nedför hans kropp och han försökte komma bort från det, bort från händelsen men desto mer han försökte desto tydligare verkade bilderna bli. Bilderna som etsade sig fast i hans minne.
Med ett ryck vaknade Roger och han märkte att han hade trasslat in benen i sin filt. Kallsvetten rann nedför kroppen på honom och det första lagret kläder var fuktigt av all svett. Längre bort kunde han se Sidara sitta vakt vid elden och eftersom att hon inte tittade åt hans håll hade han förmodligen inte gjort mycket väsen av sig. Trots att paniken fortfarande fanns inom honom så gav han ifrån sig en lättad suck, allt hade bara varit en dröm; en mardröm. Det var en behaglig insikt för honom men trots det så var bilderna av de döda kropparna etsade inför hans inre blick och efter denna drömmen låg han vaken i vad som kändes som en evighet innan solens första strålar började att klättra över trädtopparna. Det hade inte varit en kall natt men han hade huttrat större delen av den; det enda han var glad över var att den skrikande smärtan till huvudvärk dämpades och till morgonen hade den försvunnit helt. När solen började nå människorna som låg under sina filtar började det lilla lägret att röra på sig; Allan och Much gjorde Sidara sällskap vid brasan för att förbereda en frukost. Illa till mods och tyngd av drömmen låg Roger kvar i sina egna tankar.

Det som väckte Midna på morgonen va en korp som kraxade. Andra människor såg det som olycksbådande, hon hade aldrig lagt någon vikt vid det, utan uppskattade korpen för dess skönhet. Hon del långsamt bort huvan från ansiktet och blundade genast så ljuset kom över henne. Hon låg med slutna ögon tills hon trodde att ögonen skulle klara av ljuset och långsamt började öppna dem. Hon hörde att de andra börjat vakna och hon sträckte tyst på sig innan hon reste sig upp. Det var länge sedan och hade sovit ute och det märktes på hennes kropp som var stel. Hon började röra på fötterna och handlederna för att mjuka upp dem. Elden sprakade fortfarande och hon var glad över att den inte brunnit ut, morgonen var oftast kallare än själva natten. Midna tog fram delar av bröder som bli it över sedan gårdagen för att värma dem.
"Mår du bättre?" Frågade Much och satte sig bredvid henne.
"Ja då, jag var nog bara lite nere igår, det kan hända den bäste" sa hon skämtsamt och log. Det var inget äkta leende men hon kände ingen riktig glädje, hon var inte sorgsen utan snarare bara tom. Kanske berodde det på att hon var borta från sin familj, hennes mor och syster betydde väldigt mycket för henne.
"Vad skönt att du mår bättre" sa Allan och satte sig på andra sidan.
"Ni behöver verkligen inte oroa er, om jag mår dåligt säger jag det" sa hon och reste sig upp för att sätta sig på andra sidan elden, hon ansåg att de båda började komma lite väl nära. Hon såg bort på Sidara och nickade tacksamt för st hon själv sluppit vakta. Much såg på Sidara och gick bort till henne, Midna gissade att han skulle fråga om hon mådde ta. Midna såg på Roger som fortfarande låg kvar, hon kände genast en oro, tänk om hängningen hade skada honom på ett sätt som syntes och märktes först nu? Hon gick långsamt fram till honom.
"Mår du bra? Du har inte fått några bestående men från, ja du vet" sa hon och log halvhjärtat. Hon gillade inte att människor hela tiden frågade om hon mådde bra, inte när det i alla fall var något överhängande fel på henne, men Roger kunde vara allvarligt skadad och hon ville vara säker på att han var oskadd.

Sidara såg de andra vakna hon var mer än orolig för dem, hon hade varit vaken hela natten och sett deras kamper i drömmens fasta grepp, eller borde hon kalla det mardrömmar?För ddet var troligen vad det var, hon kunde inte veta men mycket gick att gissa sig till. Vilka var dessa människor egentligen? Och vad dolde de för hemligheter? Troligen något hon aldrig skulle få veta, ville hon ens veta? Det var frågan.
Solen stod nu längre upp på himmelen och fåglarna hade börjat kvittra. Det var en kylig morgon med dagg på gräset men det syntes att det skulle bli en fin dag.
Hon log mot Minda och var glad att hon gick för att se hur det var med Roger. Sidara fruktade inte honom inte efter allt hon visste att det var en god person där inne. Men känslan att ha hans hand på sin axel om än i vänskap hade väckt obehagliga minnen till liv, minnen hon inte ville minnas.
Much kommer fram till henne och lägger en hand på hennes axel.
"Varför väckte du mig inte? Är allt bra?" frågar han men hon svarar inte utan har ryckt sig ifrån honom och kommit på fötter.
"Hur är det gjorde jag något fel?" sa han med än mer oro och Sidara bara skakade på huvudet. Hon klarade inte av det, inte ännu att män rörde vid henne trots att hon visste att de inte var som dem på slottet.

Medan de andra satte sig vid elden tittade Roger åt deras håll utan att faktiskt fokusera blicken på sällskapet, synfältet var suddigt och det kändes som att han inte såg något egentligen; det enda han tänkte på var bilden han hade för den inre blicken, bilden av han själv med händerna runt sin systers hals. Han intalade sig att det bara var en mardröm men det som äcklade honom var att känslan av att krama om huden infann sig i hans handflator som om han faktiskt hade begått den här handlingen under natten. Det plågade honom, systern hade trots allt varit den person han hade älskat mest innan hon togs från honom och att drömma något sådant här skar djupt in i själen; tillräckligt djupt för att skära upp gammal ärrvävnad som fanns där. Medan minnena och tankarna snärjde in Roger i hans egna lilla värld närmade sig Midna, det tog en stund innan hennes röst nådde honom då den lät såpass avlägsen men snart blev den skarpare. Roger ryckte till och såg att kvinnan stod vid honom med ett litet, ganska svagt leende; ett leende han försökte återgälda men det förvandlades mest till en grimas.
"Tack för att du frågar men jag mår nog så bra man kan må efter en hängning och nej, inga bestående men finns att finna skulle jag tro. Det är en mardröm som har ställt till det...", Sade Roger och tittade ned i marken med skam i blicken. Han, en vuxen man och mördare, rädd för mardrömmar? Det var pinsamt och barnsligt.
"...vuxen och fortfarande rädd för mardrömmar. Fånigt. Jag borde komma igång och hjälpa er istället.", Sade han och log mot Midna igen, denna gången lyckades han avfyra ett av sina vanliga, karaktäristiska leenden. Snabbt hoppade han upp och började att vika ihop sina filtar. Trots att han försökte spela okej så skakade händerna och han fumlade med filtarna mer än vad han annars skulle göra. Den här rädslan var vidrig. Roger kunde höra fågelsång, en sval bris drog över lägret för att dra i hans hår och smeka hans ansikte. Längre bort i lägret hörde han de andra prata och elden knastra; det var en trevlig tillvaro men inte ens den kunde skölja bort den förbannade rädslan från nattens dröm. Det var pinsamt, vad skulle de andra tro om honom? En vuxen man rädd för mardrömmar? Patetiskt så otroligt patetiskt.

Midna hade först undrat om han hade förlora förmågan att tala när han inte svarade först, men honnören lättad när han bara varit frånvarande. Hon såg sorgset på honom.
"Jag är glad att du inte har fått några men att få mardrömmar är inget jag önskar någon annan" Midna visste att om man skulle tortera någon var bästa sätter att få död att återuppleva sin värsta mardröm. Midna la en hand på Rogers arm och log vänligt, hon var förvånad när det var ett uppriktigt leende.
"Du behöver inte skämmas, alla får dem ibland. Ingen här lär döma dig för att du har dem" sa hon vänligt. "Låt dem inte äta upp dig bara. Kom ihåg att det bara är en dröm och att de inte kan skada dig" påminde honom honom vänligt. Midna vände bort blicken från Roger när hon hörde Sidara och Much konversation. Hon såg sedan på Roger.
"Minns bara att du är starkare än dem och att de inte är verkliga. Om du vill prata så är det bara att hojta till" sa hon och log innan hon gick bort till Sidara.
"Jag tror jag vet vad det här gäller Much och hur vänlig du än är så kommer du inte vara till hjälp här" sa Midna och Much såg på henne. "Kvinnosak, gå och prata med dem andra" sa hon och Much såg ursäktande på Sidara och gick sedan iväg. Midna lutade sig emot ett träd och så på Sidara.
"Vill du prata om det?" Frågade hon vänligt. Midna kände sig lite som en mor för tillfället och log flyktigt vid tanken.

"Inget egentligen." sa Sidara och såg efter Much och sedan på Minda.
"Minnen bara." mumlar hon och håller om läderarmbandet som döljer brännmärket. Orsaken att hon var så pass fullt beväpnad som hon var, var till att hålla folk på avstånd. Och befann hon sig bland folk hade hon alltid mantel med huvan överdragen för att dölja det faktum att hon var kvinna. Saken var nu den att hon faktiskt blivit vän med dessa män och ville inte skada dem samtidigt som hon visste att de inte var som dem på slottet.
"När folk rör mig.....jag brukar hålla mig undan. Jag vill inte bli som förr" sa hon och mötte nu Mindas blick, hon hade aldrig pratat om det förr och visste inte om hon ville det heller, kändes som att de skulle döma hanne.

Midnas lugnande ord fick hans händer att sluta skaka så kraftigt och hennes beröring hade en otroligt lugnande effekt på honom. När hon pratade så nickade han bara, utan att svara, för att visa att han hade hört henne och att han förstod. Det var skönt att ha någon som faktiskt verkade bry sig om honom; nu verkade det som att han hade flera. När Midna lämnade honom så kändes drömmen mer avlägsen än innan och det gladde honom; bilderna var nu inte lika skarpa och känslan av hud mot hans handflator var nu borta. Med ett svagt leende vek han ihop sina filtar, denna gången utan att fumla och sedan kastade han en blick mot Midna som nu stod och pratade med Sidara. Sidara? Det ringde en klocka när han tänkte på namnet och till skillnad från innan kände han igen henne, hade han sett henne innan? Förvisso hade hon nämnt att hon sett honom under hans krogslagsmål, förmodligen hade han fått en glimt av henne då. Irriterat ruskade han på huvudet och satte sig vid de båda andra männen.
"God morgon, får man delta i er måltid?", Sade Roger med ett litet leende, skämtsamt. De båda andra männen log tacksamt, förmodligen för att de trodde att han hade fått några bestående skador och Much räckte honom en tallrik med mat på. Hungrig efter nattens plågor började han att kasta i sig maten och de båda andra skrockade när de såg hur glupskt han satte i sig måltiden.
"Det här är riktigt gott, ni har gjort ett bra jobb.", Sade Roger och han hade behövt pressa upp mat i kinderna för att kunna få fram det grötiga tacket. Much log och mördaren kunde se att en rodnad hade dykt upp i hans ansikte. Roger ryckte på axlarna och fortsatte äta medan han kände hur mättnaden började att lägga sig över honom. När han hade ätit klart så ställde han undan tallriken och vände sig till Much igen.
"Du är inte så van vid tacksamhet, va? Dumt, gör man god mat så borde männen som äter tacka en med sitt liv. Mat är viktigt och kocken är den som i slutändan ansvarar för männens liv; utan näring kan man inte slåss.", Sade Roger och log brett mot Much som verkade lite besvärad av det beröm han helt plötsligt fick. Allan å andra sidan skrattade bara och klappade Much uppskattande i ryggen. Medan de båda andra männen var upptagna med varandra slängde Roger en blick över deras axlar för att se att Midna och Sidara fortfarande prata. En rynka uppenbarade sig mellan Rogers ögon; Sidara? Det var något med namnet som ringde bekant, hade han hört det innan? Eller inbillade han sig något? En diskret suck undslapp honom och han återvände till de båda andra männen. Ibland var det bäst att sluta tänka och låta skrattets kraft ta över än; det sistnämnda var det Roger siktade på.

Midna såg på Sidara och nickade förstående.
"Jag kan delvis förstå vad du går igenom, du har i och för sig gått igenom det mer än vad normala människor gör. Men komihåg att du är här nu, du är fri och din egen" sa Midna uppmuntrande. Hon var inte helt säker på vad hon skulle säga till henne, hon hade inte direkt någon erfarenhet av sådant här.
"Jag kan bara råda dig att ta din tid, du behöver inte oroa dig, ingen av dem här vill dig illa. Men om du känner dig obehagad så håll dig på avstånd tills det känns bättre" sa hon vänligt och log emot henne. Midna la huvudet på sned
"Om du någon gång behöver en paus någongång så bara gå så ser jag till att de andra inte ställe några frågor" sa hon vänligt.

Sidara skakade på huvudet och såg på henne.
"Fri kanske men inte helt, de letar efter mig. Och min egen kommer jag aldrig att vara, jag ägs av kungen." sa Sidara tillslut och tog av sig läderarmbandet och visade henne brännmärket. Det var kungens vapensköld , inbränt och det visade att hon var hans, som de brännmärkte kor, och hans silver var märkt, hon tillhörde bara en av hans ägodelar.
Hon såg på Minda för att se hennes reaktion, skulle hon fördömma henne nu?
"Jag vet egentligen att de inte är som dem, att de inte vill mig illa, men det sitter i." mumlar Sidara och ler tacksamt mot henne, "Tack." sa Sidara och kände någon såg på dem, hon vände sig om och såg Roger. Vad skulle han tycka? Och de andra om de visste?

Medan lägrets kvinnor pratade hade Roger sökt sig till Allan och Much men hans nyfikenhet tog ibland överhand, han försökte att lyssna på vad de sade men lyckades inte då de båda andra männen pratade både högt och mycket; han kunde ju inte heller gärna säga åt dem att vara tysta. Men trots att han inte hörde så slängde han titt som tätt förstulna blickar på kvinnorna för att kanske få ut något av vad de sade; vad kunde vara så hemligt? Varför var han helt plötsligt så nyfiken? Tidigare hade han inte känt denna vetgirighet, kvinnorna pratade om något hemligt och han ville veta vad men kunde inte höra vad de sade trots sina många ansträngningar. Trots att han inte hörde så hände snart något som fångade hans uppmärksamhet, Sidara tog av sig läderarmbandet och visade upp något för Midna; Roger tycktes se en glimt av något som såg ut som en brännskada. Utan att hinna vända sig bort tittade Sidara åt hans håll och han gav henne bara ett bländande leende samt en liten nick; till hälsning då de inte hade pratat denna morgon, sedan tittade han bort.
Leendet hade varit svårt att upprätthålla då en skarp smärta i tinningen hade uppenbarat sig i samma stund kvinnan hade fått ögonkontakt med honom. Det var något med henne han kände igen, brännskada på armen? Sidara? Allt var bekant för honom men han kunde inte placera var han hade sett det. Av någon anledning så fick han upp bilder av henne i tunnare kläder, något som inte passade den kvinna han hade lärt känna. Vad var det som hände med honom? Irriterad på sig själv började han att massera sina tinningar, smärtan var likt en irriterande mygga man aldrig fick slagit ihjäl; den var där och slog till när man slappnade av. Frustration och irritation började att byggas upp inom honom, utan förvarning reste han sig upp; nickade åt Allan och Much med ett litet leende på läpparna för att visa att det inte var någon fara med honom. Sedan stegade han iväg mot hästarna och satte sig ned vid ett träd i närheten av dem. Just nu kände han för att vara ensam eller göra något, ta sig tillbaka till Robins läger lät som en idé men han ville inte störa de båda kvinnorna i deras samtal. Egentligen ville han inte behöva se Sidara igen på ett tag, hennes ansikte fick en eld att slå upp i huvudet på honom och det irriterade, vad var det med den där kvinnan? Var hade han sett henne innan?