Törsten efter blod. (privat)

Alice kollade på honom.
"Saknar du dem?" frågade hon även om hon visste att det inte var hennes sak.
Hennes tankar flög till sin egna familj som hon inte träffat på så länge men hon antog att det smärtade dem värre än vad de smärtade henne att vara ifrån dem. Fast vad visste hon, de kanske fortsatte att leva sina liv precis som innan även om Nikolaj var hennes bror talade han aldrig om dem i hennes närhet. Kanske var det dags för henne att bege sig hem igen. Om de nu skulle få tid för det. Sakta kom hon till ro med vad hon vetat hela tiden.
Rosie, jag är redo... tänkte hon med all kraft och hoppades att Rose skulle höra henne.

"Ja och nej... Jag träffar..." hinner jag höra av Erik innan jag vaknar av Alice tanke. Jag torkar snabbt den blöta klänningen med luft och springer bort till de.

"Okej", strålar jag. "Vilket element vill du behålla och vart vill du att vi ska överföra krafterna?" frågar jag. "Och du kanske borde göra det bekvämt för dig..." säger jag och biter mig i underläppen. "Jag tror inte det kommer göra ont, de som jag har hjälpt brukar ligga och skrika av smärta innan jag ens har börjat med att hjälpa de, så jag vet inte om det kommer göra ont."

Alice skrattade lite då hon såg Rose upprymda ansiktesuttryck och kastade sedan en blick på Erik som nickade emot henne. Lite längre bort kunde hon se Derek och Stella som var påväg emot dem.
"Vatten", sade Alice säkert och ignorerade det där med att det kunde göra ont.
Alice reste sig, tog Dereks hand och lade sig sedan till rätta och slöt sina ögon.

"Krafterna", säger jag. "Vad ska jag göra av de? Jag måste veta, jag måste veta för att kunde fokusera på något..."

"Gör vad du vill med dem, ta dem själv eller ge tillbaka dem det de kom ifrån. Ordern..."
Alice tanke föll på Ramuh som troligtvis fortfarande var kvar, vad hade hänt honom sedan hon lämnade egentligen? Så kände hon hur Derek tryckte hennes hand och så glömde hon allt om ordern och Ramuh.

Jag tar tag i hennes händer och blundar. Jag börjar söka med själen och hittar elementens styrka. Den här gången skickas jag inte tillbaka. Ande... Ande löser upp täcket av elementens styrka och överför den till mig. Nu är blodsbandet blottat. Alices märken blir röda och jag kapar genast blodsbandet. Det spricker och med lufts och andes hjälp överför jag vatten till henne. Sedan väver jag ett "nät" av luft och ande som skyddar henne och hindrar kraften från att läcka ut och därmed hindrar henne från att dö.
"Jag tror det blev bra..." mumlar jag trött. "Det här tar verkligen på krafterna..."
"Hon ser i alla fall bättre ut", säger Steve och uppenbarar sig.
"Ja det gör hon", instämmer Erik.

Alice vaknade upp i sängen i hennes rum i Roses palats. Hennes huvudvärkte och hela kroppen verkade stel och öm. Sakta satte hon sig upp och kollade sig runtomkring. Med ett ryck mindes hon natten som slagit om till dag igen.
Solen strålar letade sig fram igenom de tunna gardinerna i olika färger och värmde henne. Hennes blick vandrade ifrån de enorma fönstrerna emot sina händer som nu var fria ifrån märkena. En liten gnutta av saknade letade sig fram i hennes bröst då hon faktiskt gillat dem på något lustigt sätt. Så reste hon sig och lät täcket falla till golvet.
Trotts huvudvärken och de stela musklerna så kändes hennes huvud klarare än någonsin. Ett litet, flickigt skratt undanslapp mellan hennes annars ganska strama läppar.
En blå klänning låg fram plockad till henne och Alice tog med en ogillande min på sig den. Då den väl satt på kunde hon inte annat än gilla det. Den djupa blåa färgen passade till hennes ögon, ljusa hy och blonda hår. Det var som om den var gjord för henne.Till låg ett bälte vars hennes vapen kunde fästas i, vilket hon också gjorde och en brun, jacka i mjukt skinn.
Då Alice åter kollade sig i den stora spegelen lade hon märke till en liten ljus fläck intill hennes nyckelben som liknade en fjäril. Vid närmare observation insåg hon att det var en fjäril som verkade ingraverad i hennes hy, knappt synlig. Ännu ett leende spred sig över hennes läppar och så gick hon ut ur det fina rummet för att leta reda på Rose.

Jag går runt i blodkammaren och tar upp en blodpåse och börjar tömma den.
Jag låter den tomma blodpåsen falla till golvet och vet att arbetarna kommer plocka upp den sen.
"Känner du dig bättre?" fråga Steve. Jag ville inte att Erik skulle följa med mig, att dricka blod är inget jag är stolt över.
"Jadå", säger jag och torkar mig om munnen med handryggen. "Det tar bara på krafterna."
"Ja förstår det. Det kan inte vara s bekvämt med elementen just nu heller."
"Nej", erkänner jag. "Det känns som om jag har vänts ut och in."

Alice kom inte längre än utanför dörren. Derek som var på väg in fick dörren som Alice slagit upp rakt i huvudet. Han svor till och tog sig för huvudet medan Alice slog igen dörren och masade sig fram till honom.
”Hur gick det?” frågade hon oroligt och la en hand på hans axel.
Han släppte händerna och kollade på henne.
”Vad?” frågade Alice något vasst.
Derek svarade inte utan drog henne enbart intill sig och gav henne en kyss. Först försökte Alice knuffa undan honom men kom på sig själv med att åter igen känna hans välbekanta läppar emot sina och besvarade den.
”Hej”, sade han och släppte henne något men stod fortfarande sådär mysigt nära.
Hans kroppsvärme verkade värma henne utifrån och in. Ännu ett leende spred sig över Alice läppar och det var som om hon alltid vetat att det skulle sluta såhär.
”Hej du”, sade hon till honom och drunknade i hans vackra, mörka ögon.
Han lät en hand smeka hennes kind…
”Hrm”, harklade sig någon bakom Derek och Alice kunde se Stella stå där.
Hon såg ut som en något överbeskyddande mamma och Alice kände hur hela hennes ansikte blev varmt. Utan att behöva se sig själv i en spegel visste hon att en rosaaktig rodnad hade spridit sig över hennes kinder.
”Frukosten är framdukad”, sade hon och gav Derek ett något arg ögonkast innan hon vände sig om och gick.
Alice kollade på Derek som kollade på henne och så brast de ut i skratt.
”Vad är hennes problem?” frågade Alice men Derek svarade inte utan kysste henne ännu en gång och Alice hade redan glömt att hon tänkt leta reda på Rose.

"Jag är vrålhungrig..." klagar jag i den långa korridoren. Arbetar går runt överallt. Vissa i vanliga kläder medan andra går runt i klänningar av den gamla sorten.
"Vill du äta i matsalen eller i ert rum?" frågar Steve som har vägrat lämna min sida.
"Mitt rum tror jag", svarar jag ärligt. "Är det inte tråkigt att inte kunna äta?"
"Inte egentligen. Jag fick min favoriträtt som sista måltid och jag känner en smaken", skrattar han. Jag kollar förundrat på honom.
"Hur gammal är du? Som spöke?"
"53 år, jag dog vid trettiotvå års åldern när jag blev förgiftad", svarar han, fortfarande med ett leende på läpparna.
"Känner du smaken av din sista måltid som var för femtio år sedan?" frågar jag chockat och fascinerat.
"Ja, Rose", skrattar han lätt.
"Du verkar inte ha några problem med att prata om din död", påpekar jag.
"Nej", svarar han, fortfarande med sitt vanliga leende som jämt är roat och snällt på en och samma gång. "Och på det här sättet kan jag skydda dig utan att riskera livet."
"Ja, det var just det... Hur kommer det sig att du kunde bära mig till Alice trots att du är ett spöke?"
"För att du är härskarinna över ön", svarar han som om det vore uppenbart. Jag kollar på honom och ser att han har en liten skäggstubb. Han ser min undrande och granskande blick och ler ännu större.
"Du ler jämt", råkar jag slänga ut mig.
"Inte alltid, jag skulle inte le om du dog, jag skulle gråta... Om spöken kan gråta", tillägger han. Det får mig att le, även om han just talade om min död, vilket - får man hoppas - kommer dröja ett tag till, än tänker jag leva. Min mage kurrar till och jag bestämmer mig för att jag måste äta om jag ska kunna klara av dagen. Och så att jag inte ramlar pladask på golvet...