Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag suckade djupt. "Han hade
tydligen gjort något han inte
fick. Sjukdomen som vi trodde
att han hade var gift som
egentligen skulle ha dödat honom.
Åh, och han heter Eaton", sade jag långsamt.

"Vad... vad var det han gjorde?" frågade Miranda och såg nu med nya ögon på Eaton. Hon skulle nog inte kunna lita på honom hädanefter.

"Jag vet inte. Jag tänkte ta det med honom när vi hade hittat en viloplats", svarade jag trött.

"Han borde lära sig att förstå vad vi säger...", mumlade jag, "Det vore lättare för oss allihop."
Eaton slutade plötsligt att mala på med sina ord. Han såg upp på oss andra och blinkade. Hans magiska ögon fick oss att haja till.

Det tog ett tag för mig att
märka tystnaden, men strax
vände jag mitt fjälliga huvud
åt deras håll. Jag glodde på
Shina, bort till Miranda och sedan på Eaton.

"Vad är det?" frågade jag. Min blick flög bort från Eaton till Miranda till Wounded, och sedan tillbaks till Eaton.
Han blinkade igen, vred på huvudet åt Wounded.
"De förbereder ont...", viskade han hest till draken, "... De tar av dina släktingar, vänner. Hjärntvättar dem och plågar dem tills de går med på deras sida."

Jag stelnade till och glömde
nästan bort att flaxa med
vingarna. "Va...?" sade jag
förfärat och glömde tala Eatons
språk. Mina ögon fylldes med
tårar och jag sänkte huvudet
i förtvivlan. Sedan byttes
förtvivlan ut mot ilska. Jag
störtade ner och landade i en
mörk dunge. "Okej, that's it!
Hon ska få ångra sig", sade jag mörkt.

Miranda skrek av förvåning och hennes ögon fördubblades i storlek vid störtlandningen.
Hon andades knappt när vi var nere på marken och jag var tvungen att kolla till henne innan jag riktade uppmärksamheten till Wounded.
"Vad sa han?" frågade jag förfärat.
Eaton gled av drakryggen och sprang skyggt några meter därifrån. Sedan vände han sig om och såg på oss.

"Han sade...Han...", stammade
jag och ruskade på huvudet.
"Sedan", utbrast jag plötsligt
och sopade undan kvistar från
marken. Sedan samlade jag ihop
en stor hög med höstlöv och
lade mig tugnt ned. "Vi fortsätter
imorgon. God natt", sade jag
sakligt och slöt ögonen.

Jag rynkade på ögonbrynen och såg över på Eaton.
"Han är ingen att lita på, Shina...", viskade Miranda och jag mötte hennes blick. Hon andades nu tungt för att återfå syre.
"Sov nu bara", mumlade jag och satte mig ner på marken. Jag kastade en sista blick på honom innan jag själv lade mig ner och försökte sova.