Förbjuden kärlek

Egeria slog en handduk om henne och satte henne på stolen framför spegeln och började sedan torka håret för att få det tort så hon kunde borsta och åter fixa frisyren.

(Ska äta nu ♥)

(Okej lycka till ♥)

Isis stirrade in i spegeln, hon tittade på klänningen som låg i sängen, för ett kort ögonblick fick hon lust att bloda ner den så Lancelot inte skulle vilja gifta sig med henne. Men om hon gjorde det skulle hon ändå inte få vara tillsammans med Fai eller komma härifrån.

(Lycka till med att äta? xD)

Efter ett tag fick Egeria håret tort och borstade det och åter satte upp Isis hår. Sedan tog hon fram klänningen och trädde den försiktigt på Isis under tystnad och började snöra korsetten. Egeria hade tystnat och hon såg på Isis, vad hon önskade att hon kunde vara i Isis ställe att inför gud svära sin kärlek.

(Ja du kanske satte i halsen xd)

Isis reagerade inte när Egeria tog på henne klänningen. Hon önskade att Simon varit här, att han var den som skulle lämna över henne inte hennes far. Hon såg på Egeria i spegeln och slutade le.
"Jag är ledsen att jag måste göra det här, jag vet att du hellre hade tagit min plats" sa hon och log åt sin vän. "Jag önskar gudarna hade kunnat ordna det så." sa hon

(Ja, det förstås xD)

Egeria nickar men känner inte för att le förtillfället, "Jag vet att du skulle vilja det." säger hon enkelt och känner sig än mer dyster till sinnes men försöker skaka det sedan av sig. Hon var här för att göra Isis glad, eller på bättre humör.
"Sådär." säger hon sedan och pressar fram ett leende, "Du är vacker." ler hon och det var Isis verkligen en bländande skönhet som skulle stå brud.

(Därför säger jag lycka till ^^)

Isis log svagt.
"Jag är ledsen att det gör dig sorgsen, men du får hela natten för dig själv" sa hon och blinkade med ena ögat. Hon tittade på sig själv och log svagt.
"Det enda som betyder något är att Fai tycker det" sa hon leende och tog sedan på sig slöjan.
"Om några timmar är det över" sa hon och började gå emot dörren.

(Tack, tack )

Egeria ler till svar, "Ja, jag får ju det." säger hon något gladare även om det inte är samma sak och att hon hade hoppats på något bättre än en älskarinna. Fast i ärlighetens namn, hon skulle på sin höjd få gifta sig med en stalldräng, och då var egentligen älskarinna bättre, särskilt om det var till en kung.
"Det gör han säkert." ler Egeria och hindrar Isis innan hon går, "Vänta." säger hon och lägger rodnande något i Isis hand. Det var ett tunt läderarmband med blåa stenar på som formats till pärlor i olika storlekar. "Pärlorna är från blåa stenar jag funnit, jag har gjort pärlor av dem. Vet att det inte är mycket, men ville att du skulle ha något." mumlar Egeria fram och ser ner i marken. Hon hade inte råd att köpa något men ville ändå ge Isis något och hade gjort det. Men det var varken diamanter eller ädla stenar som Isis var van vid att få.

Isis nickade, hon hoppades verkligen Fai skulle uppskatta klänningen det var det enda som betydde något för henne. Hon tittade ner på armbandet i hennes hand och ser storögt på hennes vän.
"Egeria..." sa hon men rösten höll inte, hon kramade om sin vän. "Det är det finaste jag fått. Det är inte av ädelstenar men du har gjort det själv och gett mig det av kärlek, du är en riktig vän" sa hon och släppte sedan sin vän. Hon önskade hon haft något att ge till Egeria. "Jag önskar jag haft något till dig" sa hon och ler sedan och går in i rummet igen. Hon tar fram några guldmynt och ger till Egeria.
"Gå ner till staden och köp något riktigt fint du vill ha" sa hon leende innan hon rusade ut genom rummet och mot bröllopssalen.

Egeria tar förvånat emot kramen och återgälldar den, inte trodde hon att Isis skulle reagera så starkt för en så enkel gåva.
"Men..." protesterar Egeria då hon får guldmynten, men Isis är redan utom hörhåll för hennes protester och handen sluter sig om mynten. "Tack, och lycka till." viskar hon, trots att Isis inte kan höra henne. Sedan lämnar Egeria rummet, hon skall gå till staden och besöka sin mors grav för ett sista adjö.

"Isis" sa hennes mor skarpt och hon tittade hatiskt på henne bakom slöjan. "Du är sen, var det den odugliga Egeria igen?"
"Nej några vakter försökte..." började hon ljuga men morden bara avbröt henne. Varför frågade hon henne något om hon ändå inte var intresserad av svaret? Hon tog motvilligt sin fars arm och de började gå ner för altargången.