Tredje världskriget

Då Freja äntligen hämtat sig sätter hon sig darrande upp ser till att de andra är okej och ser sig om, en skog finns i närheten. "Bäst att vi tar oss in där, gissar att vi snart blir upptäckta att vi rymt." säger hon fundersamt.

"Det låter excellent." Säger Vera en smula för andfådd för att kunna prata ordentligt än men alla är i land och Vera dubbelkollar att hon har pistolen, maten - ja, allt. Hon har allt, det är hon säker på och sedan svingar hon upp väskan på ryggen igen.

"Bra, Kim tar täten, han är van vid skogar." ler Freja och tar av efter Kim som börjar ströva rakt in i den stora mörka skogen.

Vera går näst sist i gruppen, före Max och bakom Freja, såklart att hon går bakom Freja. Hon känner alltid Max blickar i bakhuvudet. Vera hade börjat minnas mer och mer om honom, men ändå så var det som att de viktigaste pusselbitarna var borta. Men, jaja, det kommer väl allt eftersom.

De kommer djupare och djupare in i skogen och snart är det tät granskog kring dem. Mörkret var nu kompakt och de kunde inte fortsätta om de inte ville slå sig fördärvade. "Vi borde stanna och slå läger här?" säger Kim med frågande röst.

"Det finns nog inget bättre alternativ." Svarar Vera, möjligen för lättsamt för den egentligen väldigt farliga situationen. Fast hon ser sig lite oroat om här och var, vad skulle möjligen kunna gömma sig bland träden och i mörkret?

"Mmmm" sa Freja och bet sig i läppen hon hatade mörkret, hon var rädd vad som helst kunde komma ur mörkret.

"Vi får hitta en bättre plats imorgon." Säger Vera en smula tveksamt och ser sig om efter en plats att få undan maten på ett säkert sätt.

"Ja, vi måste ta oss vidare." säger Freja och gäspar stort. De hälsar varandra god natt och försöker göra bekvämt för sig på mossan.

Vera bestämmer sig till slut för att hänga den i en gran och lägger sig även under den. Max lägger sig i närheten - inte för att Vera riktigt förstår varför han alltid vill vara där hon är.