Gatubarnens överlevnad

Ashton sveper blicken över nykomlingarna. Det är inte från Beckys gäng, eller så... Ashton avbryter sig själv. Ska han gå och bli paranoid nu? Då måste han ju hitta ett nytt ställe att sova på och det har han ingen lust till. Han lägger sig på golvet som är nött och gammalt. Just den här delen av golvet har dessutom en matta, men inte särskilt tjock.

Fredrika lägger sig om än motvilligt på golvet, mattan är säkerligen full med löss och hon gillar det inte alls, hon bararyser vid tanken, hur kunde folk leva såhär?

Ashton fäster ögonen på väggen och undrar hur lång tid det kan ta för honom att somna i natt, troligtvis alltför lång tid eftersom han brukar ha problem att sova allmänt. Men i natt känns det i princip omöjligt. Ashton vänder på sig och stirrar istället upp i taket. Inte heller det är speciellt intressant.

Fredrika kurar ihop och drar in benen och slår armarna om dem. Hon försöker sova men det enda som spelar för hennes ögon är fadern, hennes barndoms fader. Detta som hände idag var inget med vad hon upplevt, det hade bara återuppväkt minnen från hennes förflutna som hon försökt gömt. Tårarna börjar sakta rinna och hon hatar det, varför ska de komma? Hon drar efter andan i ett snörvlande läte och försöker få dem att upphöra, just nu hatade hon sig själv för det, detta var inte Fred, nej detta var en liten skrämd flicka som hon länge gömt undan.

Ashton vänder sig mot Fred. Han hör ju att hon gråter, han funderar på om han borde göra något, trösta henne eller något. Ashton är inte bra på sådant dock. Till slut rätar han lite på sig och sätter sig upp.
"Hur är det?" Frågar han så tyst han förmår.

Fredrika ruskar bara på huvudet och försöker torka de irreterande tårarna som bara fortsätter att rinna, "Det är bra." får hon kvävt fram, fast var ända människa kan se att det inte är det. "Det är bara....min far, när jag var liten." sa hon och försökte åter tränga undan minnerna de som hon har trängt undan i alla dessa år hon levt på gatan, då hon vart den ständigt glade Fred som inte hade det minnsta bekymmer i världen.

(Vad hände med alla andra folk? O_o)

Ashton vilar huvudet i handen och armbågen på knät när han lyssnar på vad hon säger, och funderar på ett bra svar. Vad finns det att svara när han inte ens vet vad som hänt med henne, nog kan han gissa sig till det och hans gissningar gör honom inte klokare på något sätt, då det bara är gissningar.
"Överväldigande?" Säger han med en aning frågvis ton.

(Det har jag också funderat på xD)

"Mmm." mummlar Fredrika och torkar ögonen, tårar som inte passar sig för en 16- åring och allra mest för Fred. "Har bara inte tänkt på det sedan jag rymde, jag var tio år då. Jag skar av mina flätor, klädde mig till kille och sen dess har jag vart Fred." säger hon vänder sitt tårdränkta ansikte mot honom och sätter sig upp. "Ja, du såg ju hur han var, så var han hela min uppväxt. Mor min var en vanlig hora, vet inte ens vem hon är eller var. Hon lämna mig på trappan, far ville inte ha mig men farmor tog hand om mig, hon dog när jag var fem." säger hon och drar ett djupt andetag, "Sen började helvettet, jag fick ta farmors plats i alla syslor skötte jag mig inte fick jag stryk, och det fick jag för det mesta ändå, som du såg idag. Men sedan kom han på att han kunde ha mera användning för mig och började sälja mig till hans vänner så de skulle kunna ha en trevlig natt." säger hon menande och ser på honom, han vet vad hon menar, våldtäckt, "Far utnyttjade mig med, det kunde ske när som helst under dagen." sa hon tyst och tårarna rann sakta under hennes berättelse, hon hade aldrig berättat det för någon, och visste inte ens varför hon gjorde det nu.

(They've mysteriously disappeared. >_> )

Ashton lyssnar på hennes historia, han förstår vad hon menar. Men samtidigt kan han inte riktigt förstå smärtan av att bli slagen av sin egen far. Ashton själv har... han har aldrig haft den turen att veta vem hans far eller mor var. Men ju mer han hör om föräldrar desto mindre lockande verkar det vara att ha dem. Även om Ashton tillbringat tid i olika familjer så har han ändå aldrig lyssnat till deras råd. Kanske borde han har gjort det och stannat hos dem, skulle han varit här nu?
"Jag kan ärligt säga att jag inte kan relatera till den sortens smärta, däremot kan jag föreställa mig att det var outhärdligt." Säger Ashton allvarligt.

(Dun dun dunnn *Läskig pianomusik* )

Hon nickar, "Det var det, det var. Jag hade aldrig räknat med att komma tillbaka. Jag hade glömt allt det där." sa hon men mötte inte längre hans blick, inte för hon visste hur hon kunde ha glömt allt men det hade hon gjort och nu hade allt kommit åter. "Att bli slagen var väll inte det värsta." säger hon och ställer sig upp, det var mörkt ute, men hon ville gå, ta sig här ifrån ut på landet. "Kan vi inte gå? Gör vi det bör vi vara där till morgonmålet." mumlar hon, ingen av dem kunde ändå inte sova och Fredrika visste med sig själv att hon inte skulle det.