Sirius Blacks dotter

Tackar så mycket ❤

Jag bara ÄLSKAR din ff! Du skriver SJUKT bra! och du uppdaterar också väldigt ofta, vilket är också väldigt bra.

kort sammanfattning: Din ff är Ravenclawsome!

.... Jag vet inte vad jag ska säga.... Men det är DEN EN AV DOM BÄSTA FF JAG LÄST!!!!!!!!!!!!

Sååååååå sjuuuukt bra♥

Längtar så *drömer sig bort*

super!!

Längtar tills nästa kapitel!

Gaaaaaah snart blir jag tokig, behöver mer nuuuuuuuu (en bellatrix smeily hade pasat rätt så bra nu XD )

Kapitel 16:

Jag gjorde ett litet ljud av lättnad och sjönk ner på sängen igen. Sirius hade klarat det. Han hade lyckats fly. Jag kröp ihop på sidan och somnade.

Jag vaknade av ett avlägset vrål. Jag satte mig tvärt upp i sängen och blickade ut över sjukhusflygeln. Harry och Hermione var tillbaka igen; de satt i sina sängar och åt choklad.
”Vad var det där?” utbrast madam Pomfrey förskräckt.
Nu kunde vi höra arga röster som ljöd allt högre och högre. Madam Pomfrey stirrade på dörren.
”Vad är det som försiggår? De väcker ju alla?” sade hon förebrående.
Jag försökte höra vad rösterna sade, samtidigt som jag frustrerat pillade på min återigen förtejpade mun.
”Han måste ha undsluppit med spöktransferens, Severus. Vi borde haft vakter inne i rummet. När allmänheten får veta det här så…”
”HAN FÖRSVANN INTE ALLS MED HJÄLP AV SPÖKTRANSFERENS! DET… HÄR… HAR… NÅGONTING … MED… POTTER… ATT… GÖRA!”
”Severus, var nu förnuftig. Harry… har varit inlåst…”
Pang!
Dörren till sjukhusflygeln slogs upp och Dumbledore, Snape och Fudge kom instormande. Jag kunde se att Dumbledore försökte dölja ett litet leende, ja i själva verket var han den ende som var lugn.
Fudge såg arg ut, men Snape… Ja, Snape såg fullkomligt rasande ut.
”UT MED SPRÅKET, POTTER!” röt han och stormade fram till Harrys säng. ”VAR ÄR BLACK?”
”Severus!”, skrek madam Pomfrey gällt. ”Behärska dig!”
”Hör på, Severus, var förnuftig nu.” sade Fudge. ”Dörren till den här salen har varit låst, Harry kan inte ha…”
”DE HJÄLPTE HONOM ATT KOMMA UNDAN! JAG VET DET!” tjöt Snape och pekade på Harry och Hermione. Hans ansikte var förvridet av ilska.
”Lugna er!” röt Fudge. ”Smörja, det är vad ni pratar!”
”NI KÄNNER INTE POTTER!” vrålade Snape. ”HAN GJORDE DET! JAG VET ATT HAN GJORDE DET!”
”Nu är det nog, Severus”, sade Dumbledore stilla. ”Tänk på vad du säger. Dörren har varit låst ända sedan jag lämnade salen för tio minuter sedan. Madam Pomfrey, har de här eleverna lämnat sina sängar?”
”Självfallet inte!” fnös madam Pomfrey.
”Där ser du, Severus!” sade Dumbledore lugnt. ”Såvida ni inte vill påstå att Harry och Hermione kan vara på två ställen samtidigt så tycker jag att vi kan gå härifrån och inte störa dem mer.”
Snape stod där, sjudande av raseri, och stirrade från Fudge till Dumbledore, vars isblå ögon glittrade.
Snape snurrade tvärt runt, med klädnaden virvlande efter sig, och stormade ut ur rummet.
”Den där karln verkar ju helt sinnessjuk!” sade Fudge. Jag fnittrade till. ”Jag skulle se upp för honom om jag var ni, Dumbledore.”
”Oh nej, han är inte sinnessjuk. Han har bara drabbats av en stor besvikelse.” sade Dumbledore stilla.
”Ja, han är inte den ende!” stönade Fudge. ”Skvallret kommer att bubbla som en het trolldryck! Vi hade lyckats få fast Black och så smet han från oss igen! Nu fattas det bara att historien om hippogriffens flykt kommer ut också. Jag kommer att bli utskrattad. Nåja, jag borde gå och underrätta trolldomsministeriet…”
”Och dementorerna.” sade Dumbledore. ”De kan väl tas bort från skolområdet nu, hoppas jag?”
”Å, javisst, de måste iväg härifrån genast”, sade Fudge tankspritt. ”Nej, jag ska låta skicka iväg dem till Azkaban med en gång.”
Han skyndade sig ut ur sjuksalen med Dumbledore tätt bakom sig.
Då hördes ett lågt stönande och Ron satte sig upp medan han gned sig förvirrat i huvudet.
”Vad händer? Varför är vi här inne?” gnällde han. ”Var är Sirius? Var är Lupin?”
Harry tog en stor bit choklad och pekade på Hermione.
”Du får förklara.”

Precis när Harry och Hermione var färdiga med sin berättelse så hörde vi hur någon drog i handtaget och sedan svor tyst när den upptäckte att dörren var låst.
”Dumma dörr! Alohomora!”
Dörren flög upp och mamma rusade in i sjuksalen med sina långa lockar svängande bakom sig.
”Åh, Silver!” flämtade hon och rusade fram till mig. Hon var klädd i en knälång grön klänning som hon ofta brukade ha när jag var mindre. Hon sjönk ner på min säng och kramade om mig hårt.
”Jag har varit utom mig av oro! Men? Vad är det här för smörja?” sade hon och slet bort ”Fröken Dolores snabbläkande kirurgtejp” från min mun. Jag suckade lättat och lät henne stryka mitt hår. Hon doftade lavendel, hemma och citron. När hon tillsist släppte mig så hade hon ett strängt uttryck i ansiktet. Jag blev förvånad. Hon verkade inte galen längre. Hon verkade helt… normal…
”Silver Elizabeth Rosalie Lydia Black!” sade hon och satte händerna i sidorna. Ron fnissade åt alla mina mellannamn.
”Hur kunde du överhuvudtaget komma på tanken att lämna skolområdet?” frågade hon. Jag suckade. ”Eh… Alltså… Jag… Liksom…” mumlade jag, men hon började skratta och kramade om mig hårt igen.
”Visst är det fantastiskt att Sirius är oskyldig? Jag kan inte tro det!” skrattade hon och reste sig upp från sängen.
Hennes blick vandrade över till Ron, Harry och Hermione som betraktade henne med frågande blickar. Hon log.
”Harry.” sade hon och gick fram till hans säng. Han log.
”Eh… Mrs. Black?” sade han. Mamma gjorde ett äcklat ljud.
”Mrs Black får mig att känna mig som Sirius mamma. Kalla mig Alice, kära du.” Harry log brett.
”Alice, kände du min mamma?” frågade han. Mamma fick ett sorgset uttryck i ansiktet.
”Oja. Hon var som min syster. Din mamma var en underbar människa, Harry. Hon var den mest fantastiska, modiga och vackra person jag någonsin mött.” sade hon och tittade sorgset på Harry.
”Du liknar henne. Inte bara i dina ögon. Lily vilar över hela ditt väsen. Hon lever kvar i dig.” Hon strök honom över handen.
”Glöm aldrig att hon älskade dig, Harry. Lova mig det.” viskade hon. Harry nickade och hon log. En behaglig tystnad sänkte sig över rummet.
Plötsligt hoppade mamma upp från stolen och slog handen för munnen.
”Men vid Merlin!” utropade hon. ”Jag måste hem och städa!” Jag kände min kropp fyllas av lycka. Mamma hade inte städat på åratal.
”Adjö då, Silver. Förresten, jag har en blankett till dig här.” sade hon och drog upp en bit pergament ur fickan. ”Öppna den inte förrän du är på tåget hem, lova mig det.” sade hon och kramade mig en sista gång innan hon dansade fram till dörren med håret flygande efter sig.
Med ena handen vilande på dörrhandtaget hejdade hon sig och vände sig om.
”Vi ses snart, Silver och Harry. Sköt om er.” sade hon och gick ut ur rummet. Vi kunde höra henne sjunga på vägen ner. Ron vände sig mot mig.
”Var det där din mamma?” frågade han. Jag stönade.
”Nej, dummer. Såg du inte att det var min farmor?” sade jag otåligt.
Han såg mycket förvirrad ut. Jag började gapskratta.
”Ja, såklart att det var. Vadå då?”
”Hon verkar rätt cool.” sade han med ett brett leende.

Dagen därpå när vi lämnat sjukhusflygeln var det så varmt att luften nästan dallrade och nästan ingen var inne i slottet; de flesta passade på att gå till Hogsmeade. Men inte Ron, Harry, jag och Hermione. Vi promenerade runt utomhus på skolområdet. Harry och Ron hade bett mig om ursäkt, men jag hade bara skrattat och sade att det inte gjorde något.
Vi satte oss ner vid sjön och betraktade bläckfisken. I bakgrunden lekte Creamy och Krumben i det gröna gräset. Jag drog upp en kamera jag hade tagit med mig ut. Jag knäppte en bild av oss och lutade mig tillbaka i gräset.
Något skuggade vår syn och vi tittade upp. Vi fick se en lycklig Hagrid stå och betrakta oss.
”Vet ni va som hände?” frågade han lyckligt.
”Vad?” sade vi i kör och försökte se nyfikna ut.
”Min lille Vingfåle! Han slapp undan, han e fri! Jag har firat hela natten!”
”Men så underbart!” kvittrade jag och stampade till Ron hårt på foten, för han såg ut som om han skulle börja gapskratta.
Hagrid brast i skratt under skägget.
”Jaa… jag hade nog inte bundit han ordentligt”, sade Hagrid och blickade ut över sjön. ”Fast jag va orolig, ska ni veta… Jag vart rädd för att han kunde ha mött professor Lupin här ute, men Lupin säger att han inte bet ihjäl någon inatt…”
”Vad menar du?” utbrast Harry.
”Jösses, har ni inte hört de?” sade Hagrid och sänkte rösten. ”Öh… Snape berättade de för alla Slytherineleverna i morse… Jag trodde att alla visste de nu… I alla fall, professor Lupin e en varulv… Och han va lös här på området i natt. Nu håller han på att packa sina saker, förstås…”
”Packa?” utbrast vi alla fyra i kör.
”Han ska ge sej iväg förstås!” sade Hagrid förvånat. ”Han sa opp sig i morse. Har hört att han inte vill att det händer igen.”
Harry kom snabbt på benen igen.
”Jag tänker gå och prata med honom.” sade han.
”Men om han redan sagt upp sig…”
”Det bryr jag mig inte om. Jag vill ändå träffa honom. Vi ses här lite senare.” sade han och rusade iväg.
Ron suckade och lutade sig tillbaka i gräset.
”Jag har en känsla att Harry inte kan övertala honom att stanna”, muttrade han.

Nästa dag gick Hogwartsexpressen ifrån Hogsmeadestationen.
Examensproven hade gått bra. Harry och Ron hade klarat sig i alla ämnen, medan Hermione och jag faktiskt fått toppbetyg i allt.
När vi precis satt oss i vår kupé så kom Hermione med överraskande nyheter åt oss.
”Jag har slutat med mugglarstudier och lämnat tillbaka tidvändaren till McGonnagall”, sade hon och lutade sig tillbaka i det mjuka sätet.
”Men du fick ju över trehundratjugo procent på provet!” sade Ron.
Hermione suckade. ”Jag vet, men jag står inte ut med ett sånt här år till. Tidvändaren gjorde mig galen. Utan spådomskonst och mugglarstudier får jag ett normalt schema igen.”
Harry satt och stirrade ut på bergen, på sjön, på slottet som försvann i fjärran… Jag lutade mig fram och lade en hand på hans axel.
”Se så, upp med humöret!” sade jag med en bedrövad röst.
”Det är inget fel på mig!” skyndade sig Harry att säga. ”Jag bara tänker på lovet…”
”Ja, jag har också tänkt på det”, sade Ron. ”Ni måste komma och bo hos oss alla tre. Jag ska ordna det med mamma och pappa, och sedan ringer jag dig, Harry. Jag vet hur man använder en felleton nu…”
Jag fnittrade och skakade på huvudet. ”Det heter telefon, Ron. Ärligt talat, du borde läsa mugglarstudier nästa år.” sade jag. Hermione började gapskratta och vi båda lutade oss tillbaka, skrattande.
Jag drog fram ett nummer av ”Ungdomshäxans värld (en tidning som jag just hittade på. Riktar sig mot yngre häxor.)” och började bläddra tills jag fastnade på en sida.
”Oh, titta! Det är Krum!” sade jag och visade bilden för Hermione. Hon fnös. ”Vad läser du för smörja?” frågade hon. Jag fnissade.
”Hermione, det är Ungdomshäxans värld!” sade jag och bläddrade vidare.
”Krum?” frågade Ron och slet tidningen ur min hand. ”Han är världens bäste sökare. Undrar om han ska vara med i quidditchvärldsmästerskapen i år. Pappa brukar få biljetter, så om ni bor hos oss i sommar så kommer ni nog få gå!” sade han och lämnade tillbaka tidningen till mig. Jag suckade.
”Hoppas det. Han är rätt snygg, eller hur, Hermione?” sade jag.
Hon betraktade honom med en eftertänksam blick.
”Nja… Han ser ut som en örn.” sade hon långsamt. Jag gjorde ett dramatiskt ljud.
”Ursäkta mig? Örn? Han ser ut som en… Jag vet inte! Han är ju snygg, ser du inte det?” sade jag förnärmat och fortsatte bläddra i tidningen.
”Tjejer”, sade Ron och kastade en menande blick på Harry.

Framåt eftermiddagen såg jag något litet och grått som guppade utanför Harrys fönster.
”Vad är det där utanför ditt fönster, Harry?” frågade jag. Han tittade upp över knallkortspartiet han och Ron höll på att spela.
När jag tittade närmare så såg jag att det var en grå, pytteliten uggla.
Harry drog hastigt ner fönstret och släppte in den.
Ugglan släppte ner brevet på Harrys knä och började flyga omkring i rummet, stolt över att ha lyckats utföra sitt uppdrag.
Harry slet upp kuvertet och utropade:
”Det är från Sirius, till mig och Silver!”
Jag satte mig bredvid honom och läste över hans axel medan han läste högt för Ron och Hermione.

”Kära Silver och Harry,
Jag hoppas att ni får det här brevet på tåget (jag vet ju inte om Harrys moster och morbror är vana vid ugglepost).
Vingfåle och jag har hittat ett gömställe. Jag vill inte tala om var, för om brevet hamnar i fel händer så… Ja, ni vet vad jag menar. Jag tvivlar lite på ugglans pålitlighet, men han var den bäste jag kunde hitta.
Jag tror att dementorerna fortfarande är efter mig…”
Jag gav till ett litet utrop av rädsla och suckade djupt.
”…men de har inte en chans att hitta mig här, så sluta oroa dig, Silver (ja, jag vet att du förmodligen vrider dina händer just nu).”
Alla i rummet vände sig mot mig och log.
”Jag har planer på att snart låta mig ses av några mugglare långt bort från Hogwarts, så att säkerhetsåtgärderna runt slottet kan upphävas.
Det är en sak jag glömde berätta för dig, Harry:
Det var jag som skickade dig Åskviggen…”

Hermione gjorde ett triumferande utrop, men Harry låtsades inte om henne utan fortsatte bara att läsa.

”Krumben tog med beställningen till postkontoret åt mig. Jag använde mitt namn, men bad butiken att ta betalt från mitt eget valv, nummer sjuhundraelva, på Gringotts.
Jag skulle också vilja be om ursäkt för att jag skrämde dig den där kvällen då du lämnade din mosters hus. Jag hoppades bara på att få se en skymt av dig, men åsynen av mig skrämde dig visst.
Jag bifogar en annan sak till dig, något som jag tror ska göra ditt nästa skolår roligare.
Om du någonsin behöver mig, skicka bara bud. Din uggla kommer att hitta mig.

Vad dig beträffar, Silver:
Du ska inte oroa dig över mig. Jag har, som sagt, hittat ett fullkomligt säkert gömställe där ingen kan hitta mig. Jag har en väldigt försenad födelsedagspresent till dig också; titta i kuvertet som ugglan förmodligen just nu sitter och piper om.
Hälsa Alice.

Sirius”

Harry viftade med ett pergament framför min näsa.
”Jag har fått tillåtelse att besöka Hogsmeade!” sade han glatt. Jag log och öppnade kuvertet som ugglan fortfarande höll i.
Hermione flämtade till. Ur kuvertet föll ett underbart silverarmband ner i min hand. Den bestod av flera berlocker; en flygande duva med en ros i näbben, en stjärna, ett hjärta, en ängel, en hund och en liten pegas. Allt var i minsta detalj och så vackert att jag skulle kunnat sluka det med blicken.
Jag knäppte på mig det och läste på pergamentbiten som också legat i kuvertet.

”Det här var din mormorsmors.
Använd det väl.

/S”

Jag log och tryckte försiktigt på den lilla hunden. Det kändes bra. Som om en bit av pappa var med och vakade över mig.
”Vänta”, sade Harry hastigt. ”Det var ett PS. också.”

”Jag tänkte att Ron kunde få behålla den här ugglan, om han har lust.
Det är ju faktiskt mitt fel att han inte har en råtta längre.”

Ron gjorde stora ögon och betraktade den pyttelilla ugglan.
Sedan höll han, till vår förvåning, fram den så att Krumben kunde nosa på den.
”Vad säger du?” frågade Ron katten. ”Är det en äkta uggla?”
Krumben spann.
”Han är min”, sade Ron glatt.
Jag log och skulle precis säga något när jag kom på att jag inte öppnat kuvertet jag fick av mamma. Jag sprättade upp det och harklade mig.
”Läs det högt!” bad Hermione. Jag suckade, men gjorde i alla fall som hon sade.

”Jag, Alice Black… Okej, jag har ingen aning om varför jag gör det här efter allt som du gjorde där i vintras. Men jag antar att du också måste få tillåtelse nu. I alla fall. Hm, vart var jag? Just det:
Jag, Alice Eileen Black, ger härmed min dotter Silver Black tillåtelse att besöka Hogsmeade.
Så, nu har jag gjort det. Nöjd?

Älskar dig för alltid!

Din mamma”

Jag himlade med ögonen och lutade mig tillbaka i sätet.


Resan gick alldeles för fort. Alltför snart stod jag och Hermione gråtande på stationen i varandras armar.
”Du lovar väl att du skriver?” hulkade Hermione. Jag nickade.
”Lovar”, viskade jag mellan tårarna.
Ron betraktade oss med en undrande blick och man kunde höra honom muttra något om ”Tjejer” igen.
Jag kramade om Ron (som blev röd om öronen) och Harry hårt med en känsla av att den här sommaren skulle bli den bästa någonsin.
Sedan började vi gå mot utgången.

En valrossliknande man stod otåligt och väntade på Harry vid en bil.
Han stirrade på kuvertet som Harry fortfarande hade i handen och lät blicken sedan vandra över till mig.
”Vad är det där?” frågade han och pekade på kuvertet med ett tjockt finger. ”Om det är något nytt du vill att jag ska skriva under så kan du räkna med att jag…”
”Det är det inte”, sade Harry muntert.
”Det är ett brev från hans gudfar!” fyllde jag i. Harry tittade roat på mig.
”Gudfar?” fräste Harrys morbror. ”Han har ingen gudfar!”
”Jo, det har jag…”
”… han var en mördare, men nu är han på rymmen och…”
”… han vill gärna höra ofta från mig. Försäkra sig om att allt är okej.” avslutade Harry. Jag började nästan gapskratta vid åsynen av Harrys moster och morbrors miner. Jag kramade om Harry en sista gång och han hoppade in i bilen med ett brett leende.
Jag stod kvar och tittade efter den lilla bilen som försvann i vimlet från stationen. Jag blickade ut över London och lät vinden smeka mitt ansikte…

TACK ALLIHOPA!!!
Imorgon kommer början på Silver Black och den flammande bägaren!
DET ÄR INTE ÖVER ÄN! Fler äventyr med Silver, Harry, Ron och Hermione väntar…

ÅHH, DU KAN INTE LÅTA MIG VÄNTA SÅ LÄNGE! Jag kan inte vara utan min underbara drog♥
Nej, om jag nu ska vara lite seriös: DU SKRIVER HELT UNDERBART BRA KVINNA!!!

*bevakar som en hungrig gam*