Åren efter (privat)

Mirtha vände sig bort från sina föräldrar. Hon hörde Hels röst långt bort. Försökte Hel hjälpa henne? men hon skulle ju ta det lugnt, hon hade ju förbrukat sina krafter redan. Hon slog upp ögonen och skakade på huvudet.
"Vad hände?" frågade hon
"Mirtha" sa Legolas och satte sig bredvid henne och kramade hennes hand.
"Du är skadad" kommenterade hon oroligt och la huvudet på sned.
"Det är ingen fara" sa han och hon log men var inte säker på vad som hade hänt.
"Hel, hjälpte du mig?" frågade hon

Hel drog sig undan från Mirtha då hon äntligen öppnade ögonen, hon andades darrande ut och slöt ögonen. Krampaktigt höll knöt hon sina händer för att inte de skulle darra så. Hon hade faktiskt bemästra sin kraft, för ett kort tag, ja, men hon hade det. Det var svårt och hon kände sig helt slut men hon hade det, hon hade aldrig förr kunnat bemästra dem, ingen hade lärt henne. Hon slår upp ögonen och nickar osäkert mot Mirtha, hon såg ut att må bra, men vem visste? Tänk om hon fortfarande var rädd för henne, trodde att hon var ond.

Mirtha tittade på Legolas som höll om henne
"Legolas vad är fel?" frågade hon när han kramade henne som om hon skulle försvinna.
"Minns du inget?" frågade han. Vad skulle hon minnas? Hon skakade på huvudet. "Det gör inget" sa han bara
"Sluta. Jag vill veta vad som hände" sa hon bestämt och han tittade in i hennes ögon där tårarna samlade sig. Legolas nickade och började berätta. Hon tittade förskräckt på honom och la handen över hans sår.
"Jag är så ledsen" sa hon och hon kände tårarna börja rinna. Legolas torkade bort dem och kysste henne.
"Du var inte dig själv" sa han och hon nickade.
"Det sista jg minns är att jag träffade mina föräldrar" sa hon lågt

Hel vände bort blicken från dem, saker som folk som gjordenärmanden, som höll av varandra, som kysstes gjorde henne osäker och hon ville inte se det. Hon ansåg att det var bra att Mirtha fick reda på vad som hänt och Aragorn kom fram till henne med en mugg te, "Här" sa han och gick över en till de andra med innan han satte sig vid henne, "Du behärskade dina krafter, jag är stolt, jag visste du skulle klara de." ler han mjukt åt henne.

"Dina föräldrar?" sa Legolas förvånat och hon nickade.
"Jag mötte dem i skogen, det är det sista jag minns" sa hon förvånat och lutade sig trött mot honom.
"Minns du vad de sa?" frågade han och hon funderade.
"Bara att de ville att jag skulle gå över till deras sida" sa hon och vände sig mot Hel.
"Jag är ledsen att jag försvann förut. Jag var förvånad över vad du kunde göra, det skrämde mig" sa hon skamset och slog ner blicken "Jag är tacksam för att du hjälpte mig" sa hon

Hel nickade emot henne, vad skulle hon säga? "Jag varnade dig, jag har sagt det hela tidan. Varför tror du att folk är rädda för mig?" sa hon bara, men hon var inte arg på henne. Mirtha hade reagerat som de flesta gjorde och hon var van vid det, inte som de handra tre uppträtt. "Ingen orsak, du var inte dig själv så jag tyckte du skulle bli det." säger hon till svar.

Mirtha mötte inte Hels blick.
"Ord kan ibland vara svåra att tro på, handlingar förklarar allt" sa hon lågt och slöt ögonen.
"Jag är glad för att du hjälpte mig." sa hon och såg sig sedan omkring "vart är vi någonstans?"

"Jag är ledsen för det." sa hon bara och var ledsen för att Mirtha var rädd för henne, att hon trodde hon var någon annan än den hon var. De som hade vart vänner som hon sa, nu hade det förändras, det märkte hon. "En dagsritt från Riverdael, lika bra att vi slår läger." säger Gimli och ser på dem alla.

Mirtha tittade på Hel.
"Jag menade inte att bli rädd för dig. Jag är ledsen att jag ställde till så mycket problem" sa hon lågt och nickade mot Gimli. Legolas la fram hennes liggunderlag och hon la sig ner.
"Sov, du behöver det" sa han
"Nej väck mig när det är min tur att vakta" sa hon bestämt

"Det blir alla, det är inget fel med det." säger Hel bara och stirrar tomt in i elden då Gimli fixar den. Mörkret faller och de börjar fixa för nattlägret, "Du borde sova." sa Aragorn lågt och la hennes blåa mantel över hennes axlar och satte sig vid henne. Hon nickade men gjorde inget för att göra det, hon bara stirrade in i eldens sken.