Narnia

Sam äter upp och lägger från sig tallriken, hon andas ut och sluter tungt ögonen och vilar ett tag på grässlänten och njuter av att bara vara.

Andrew lägger sig ner på slänten när han ätit upp och ställt ifrån sig tallriken. Det var bara så skönt att ligga ner en stund och sluta ögonen. Men dessvärre så kunde han inte hålla sig vaken utan somnade där på grässlänten.

Det börjar skymma när Sam rycker till och vaknar och ser sig om, hon hade visst somnat. Och det var det visst fler som hade gjort tänker hon och ler mot Andrew. "Vakna nu" säger hon mjukt och drar fingrarna genom hans tjocka hår.

När någon drar fingrarna genom hans hår vaknar han igen. Han ser att det är Sam, vilket får honom att le då han först trott att det var någon från Narnia som ville känna på hans hår eller något.
"Jaså jag somnade" säger Andrew lite skämtaktigt.

"Nähä, gjorde du?" flinar hon roat men ler, "Gjorde jag med, faktiskt men tror de har något kul för sig nu." säger hon och pekar mot den stora lägerelden där många nu hade samlats.

Andrew skrattar. Han ser mot lägerelden och ser att de mycket riktigt många hade samlats. Han kunde höra skratt därifrån också. Men hans tankar vandrade ändå tillbaka till det faktum att Sam dragit handen genom hans hår av ingen anledning.
"Varför rörde du mitt hår förresten? Är det så vackert att du inte kunde låta bli?" sa han och log.

Sam blir först mållös av den rättframma frågan, sedan vänder hon bort huvudet från honom. Hon visste inte vad hon skulle svara och det där med känslor hade aldrig vart hennes starka sida. "Jooo" sade hon dröjande och kom upp på fötter. "Kommer du?" ler hon glatt och ser ner på honom.

Då Sam inte svarade på frågan förstår han att han inte borde ha frågat om det. Även om det kändes som om hon hade ett svar på frågan.
"Jodå jag kommer" säger han och ställer sig upp då hon också ställt sig upp. Andrew ler emot henne.

Sam ler och de börjar gå mot folksamlingen och blir hälsade med glädjetjut och applåder. Sam hör dem mummla ngot om kungligheter och häxans fall och Aslan och dem.....

Andrew ser förvånat på narnianerna som faktiskt applåderade och tjoade åt dem. Varför? De hade ju inte ens gjort något än. Vita Häxan var inte besegrad på långa vägar och inget krig hade brutit ut. Så varför hade de börjat mumla om dem? Andrew visste helt enkelt inte.