I will never forget you[SV]

Måste vi vänta

Ja, tyvärr.

Jag vill inte vänta

Haha, vad fin du är! ♥

Tack men vill inte vänta

Skriv så snart du vill och kan. Det är bättre att det tar lite längre tid och att det blir bra än att du stressar fram det.

ok, vi kan nog vänta ^^

Låt det ta tiden som behövs, jag är säker på att när du har skrivit klart det kommer du ha gjort ditt bästa (vilket betyder att det kommer att vara gudomligt xD)

Jag tror inte ni inser hur fina ni är... Really! ♥

Kapitel 13 - En oväntad kontakt med morbrodern.

Jag fick inte gå ut på hela helgen. Mamma var hemma hela tiden, och trodde att jag skulle ta självmord eller något. Om hon fortsatte så här så skulle Marcy få se mig genom en springa på dårhuset. Jag insåg med en gång att jag hade gjort en sak annorlunda. Jag hade använt Hannas riktiga namn.
Jag suckade och slängde min kudde i golvet och hoppades att mamma snart skulle komma upp med min mat.
Telefonen ringde och jag kastade en blick på den och höjde förvånat ögonbrynet när jag såg vem det var. Min morbror brukade inte ringa så ofta, och det förvånade mig att han ringde mig på min mobil.
Jag svarade i alla fall. "Hallå...?" mumlade jag och min morbror Harrys röst hördes i luren.
"Jag vill att du inte ska vara med Hanna" sa han tvärt och jag blev förstummad för en sekund. Hur visste han vem Hanna var?
Jag hade ett svagt minne att han hade ringt mig efter att Sarah hade puttat i mig i skåpet och jag antog att jag nämnde Hanna då.
"Varför?" frågade jag svagt men Harry tystade ner mig. "Hon är farlig."
Jag hörde på hans röst att han var allvarlig, men jag visste inte riktigt om jag skulle tro honom. Sedan slog det mig.
"Du vet... Vet du vad Hanna är?" frågade jag undrande. "Ja..." Harry suckade. Jag grimaserade.
"Jag vill fortfarande inte du ska vara med henne" fortsatte Harry allvarligt. Jag sa ingenting mer, utan la på luren i örat på honom. Och sedan knackade mamma på dörren och bad att få komma in.

"Vet du vem Harry Dessen är?" frågade jag genast Hanna när vi gick till skolan på måndagen. Hanna nickade och skrattade.
"Jag är inte dum i huvudet. Det är ju vår morbror!" Hanna skrattade lite till men tystnade när hon såg att jag inte skrattade med henne.
"Harry säger att jag ska akta mig för dig" suckade jag och Hanna rynkade pannan. "varför?" frågade hon oroligt och jag ryckte på mina svarrt klädda axlar.
"Jag vet inte Hanna, jag vet inte..."

Superawesome, inga stav eller grammatikfel som jag märkte och handlingen var jättebra.