LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickade, "Bra, jag är utsvullten" ler hon och leds ut på dansgolvet av Daeron, det såg ut som om han ledde, men hon var med hon med, då han var påväg att göra allt för stora misstag.
Då dansen äntligen är slut bugar de och niger mot varandra, och går sedan till ett av borden som det fanns mat på. "Oo, så förtjusande gott." kvittrar Tamara till en kvinna som tar mat bredvid dem. "Ja, du ska bara veta viket spring det har varit här, vi är långväga gäster förstår du." kvittrar kvinnan tillbaka och Tamara svarar med samma mynt. Kvinnan var ung, i Tamaras ålder och verkade vara gift med en gammal gubbe. Men hon verkade vara precis lika blåst som Tamara tyckte att de flesta adelsdamer var, inte ha något annat i hjärnan än kläder och skvaller. Men Tamara kunde spela hon med och hon spelade sin roll väl, ung fru vars intresse låg mot mode och liknande. Medans de hämtade maten hade Tamara fått fram att lorden som var hennes farbror, hade betett sig mycket konstigt och av det hon mer eller minder försökte undvik att nämna...att farbrodern hade fått gott kvinnoöga på senaste tiden. Och det verkade som....att det hade hänt något på kvällen mellan dem, men inget som hon precis verkar veta.
Det verkar som han förför kvinnor? eller utbytjar dem? Men var det ringen eller magi?

Daeron bugade sig med ett busigt leende.
"Tack", viskade han tyst då de började gå mot ett av borden för att hämta mat. Han syftade på de gånger han varit alldeles ute över vad som skulle hända till näst, och Tamara hjälpt till.
Då de började plocka åt sig av maten började Tamara tala med en kvinna intill. Daeron lyssnade medan de gick till ett bord tillsammans med kvinnan, men tappade sedan intresset. Han var säker på att Tamara skulle få fram något nyttigt från kvinnan, men de talade för mycket om kläder och personer han inte kände för att Daeron skulle orka lyssna.
Så han försökte hitta festens värd, men det var svårt bland alla gästerna. I stället föll hans blick på kvinnan med påfågelmasken, som han märkt redan tidigare. Hon satt några bord bort, och såg uppebnbarligen uttråkad ut. Mannen hon kommit med talade med två andra män, båda i hans ålder och säkert tjugo, trettio år äldre än kvinnan.
Kvinnans blick vandrade, och mötte slutligen Daerons. Daeron log, och tog en klunk ur sitt champagneglas. Kvinnan rättade lätt på sig och log. Daeron sänkte ansiktet för att gömma sitt nöjde leende, men lyfte sedan blicken, medvetan om att han fångat kvinnans intresse fullständigt.

Tamara vänder sig om mot Daeron för att berätta vad hon fått fram, men ser honom se åt samma kvinna som förr och hon känner....,ja vad vet hon inte. I skydd av duken lägger hon handen på hans lår för att få hans uppmärksamhet, Hon hoppades att ingen skulle se det och skulle någon göra det kunde det tas för tillgivenhet eller något, dock kanske hon lägger handen lite för hårt och hennes ögon gnistrar av underhållen vrede. Varför vet hon inte, eller det kanske hon gör? Mot Daeron och mot kvinnan.,...men hon mumlar tyst åt honom, "Ringen är här, lorden använder den i sin makt för att förföra kvinnor med."

Daeron dras tillbaka till verkligheten av en oväntad hand på sitt lår. Han ser förvånat på Tamara, men ler sedan och lägger sin hand på hennes.
"Är du säker?" frågar han, även om det är en dum fråga. Hon kude inte vara alldeles säker utan att ha sett ringen, men å andra sidan brukade Tamara inte ge sig efter obefintliga spår.
"Då måste du fånga hans intresse", fortsätter han innan hon får chans att svara. "Det är det enklaste sättet." De skulle vara tvungna att hitta lorden, och Daeron var säker att Tamara, så som hon nu såg ut, skulle fånga hans blick. Om de hade tur och hon skötte sin roll väl, skulle han önska ta henne upp till sig efter festen, och Daeron skulle följa efter. Och så skulle de ha den första ringen.

"Nej, jag är inte säker men jag tror." väser hon till svar och ser sedan på honom med stora rädda ögon. Hon skakar förfärat på huvudet, "Nej, det kan jag inte." sa hon räddt och handen som låg kvar på hans lår var iskall och darrade av undertryckt skräck. Om hon fått välja mellan detta och att slåss ensam med en hel hord med orcher hade hon valt orcherna om hon så dött på kuppen, men detta? Tamara hade bleknat märkbart där hon satt, hon var rädd, livrädd och hon hatade att visa sin svaghet, att visa den för någon, för honom.

Daeron förvånades av den öppna skräcken han såg i Tamaras ögon, hon hade bleknat och handen på hans lår skakade märkbart. Daeron tog hennes andra hand i sin och sökte hennes blick.
"Visst kan du", svarade han bestämt. "Du är den starkaste kvinna jag någonsin träffat, att förföra en man borde vara en enkel sak för dig." Daeron började ana var Tamaras skräck låg, och han log lugnande. "Dessutom kommer jag inte att lämna dig ensam. Jag låter honom inte skada dig."

Tamara vänder bort blicken när han möter hennes på något sätt glad för det han sa, att hon var den starkaste kvinna han någonsin träffat, men nej, förföra en man? "Men jag kan inte, vet inte hur man gör." säger hon förtvivlat, och vet redan nu att hon gett med sig för uppdraget eller för Daerons skull visste hon inte. "Lova det att du är med hela tiden att han inte skadar mig?" säger hon och möter åter hans blick för att verkligen se att han talar sanning. Hon skulle bli helt i ringens och lordens våld och hon var mer än skräckslagen för det.

"Jag lovar", svarade Daeron. Fast under festen skulle han vara tvungen att ta avstånd, för lorden skulle kanske avskräckas av en make. "Och alla kvinnor kan förföra om de bara vill", tillade han med ett leende och lutade sig bakåt i stolen. "Speciellt om lorden är en sådan kvinnokarl som du säger, kommer det inte att behövas mycket. En blick..." fortsatte han och tog en klunk av champagnen.
"Du kan öva med mig. Föreställ dig att vi aldrig har träffats för, men du tycker jag är oemotståndligt stilig och vill ha mig med dig, eller ens få tala med mig. Och du måste få mig att märka dig bland alla andra med en enda blick." Daeron log lekfullt och såg utmanande på henne.

Tamara nickade fortfarande tveksam till det hela eller mer osäker på sin egen förmåga. "Blick?" sa hon först undrande och sedan såg hon skeptisk på honom skulle hon få Daerons intresse med en blick. Det var inte hennes sätt hennes sätt var stort och domderande för att visa att hon inte lät någon komma nära och hon kunde slå dem alla. Sedan ser hon än mer osäkert på honom, nu var hon ute på djupt vatten, dessa områden var helt obekanta för henne eftersom hon var expert på att få folk hålla avstånd till henne. "Okej? Eh.." säger hon och försöker, vilket misslyckats totalt det märker hon, nej det här kändes bara fånigt. Men hon tänkte på vad han sa, stilig? Det var ju precis det hon tyckte att var. Men hon var för stel, inget kändes ens naturligt, tänkte hon en kort stund slöt ögonen och tog en klunk vin och hoppades att vinet kunde göra inverkan på henne. Efter många försök blir det bättre, men ja konstigt känns det fortfarande men att möta hans blick, det var inte konstigt utan härligt.

Daeron hade det väldigt roligt som Tamaras försökskanin, och han glömde för stunden helt bort kvinnan vid det andra bordet, som fortsatte att kasta längtande blickar mot honom.
"Det var bättre", sade han slutligen, då hon inte var lika osäker längre. "Kanske han tycker om att jaga." För även nu hade Tamara något motsträvigt och dolt i blicken. Han kunde inte se en förförare framför sig, men Tamara hade isn egen charm, speciellt då hon log. "Men försök le, det gör redan mycket", sade han uppmuntrande och tömde sitt champagneglas i ett svep.
"Tillbaka till dansgolvet då, om du är redo?" föreslog han, reste sig och erbjöd Tamara sin arm.