The Battle of Love

Chapter Eighteen - How It All Happend

Jag vet inte hur jag ska börja alls. Kanske från min barndom? Men allt började en väldigt fin dag faktiskt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag var bara 6 år. Jenna och Andrew, som mina föräldrar hette, körde lugnt på vägarna. Vi skulle åka ut och köpa mig en klänning jag hade tjatat om som inte fanns där vi borde. Vi borde i London då och vi skulle åka till ett litet ställe som låg runt 2 timmar från oss. Påvägen dit så stod någon mitt i gatan. Mamma fick panik så hon svängde och råkade köra av vägen. Bilen rullade ner för stupet och sedan blev det svart för mig. Jag vaknade upp i en stuga mitt i skogen och där satt en kvinna och iaktog mig. Sängen jag låg i var ganska hård. Kvinnan hade nästan vitt hår och lila ögon. Hon var väldigt vacker. Hon kom hade börjat gå mot mig och sen satte hon sig på sängkanten Allt hon sagt kommer jag ihåg helt perfekt..

"Emily, du kommer göra stora ting" hade hon sagt.

Jag hade inte fattat någontingen alls. Jag menar vad ska en 6åring fatta med det? Jag hade börjat kolla ner på min kropp och där fanns ingen skråma.

"Kan du berätta varför jag inte blöder eller har något sår?" hade jag frågat nyfiket.

"För mitt blod helade dig" hade hon sagt.

"Jag fattar inte tant."

"Jag är vampyr. Eller större. Jag är en vampyrgud."

Mina ögon hade nästan ploppat ut.

"Är jag vampyr?"

"Nej. Men när du dör kommer du bli det. Men bara om du vill. Jag kan inte bestämma åt dig men jag vet att du till slut kommer välja rätt. När din ålder är inne är det bara att sen vänta."

"Jag fattar inte, du förvirrar mig" hade jag skrikit på henne.

Hon hade hållt om mig och tröstade mig.

"Jag heter Amentsia. Jag är den goda guden bland vampyrerna. Jag härskar över himlen med min make Sky. Min syster härskar nere i underjorden, djupare än vad du någonsin kommer förstå. Mitt rike kommer du bara till om du är godhjärtad och vet vad som är rätt."

Hon hade pausat så jag kunde få in det mesta först.

"Men om du är elak och grym, en sån som dödar för nöjeskull och inte bara för att överleva, tillexempel så kommer du ner till min syster, Vedil och hennes make Kandos. Man bor ju inte där nere precis men du tillhör henne. Skulle det bli krig så måste du stå på hennes sida. När någon dödar dig när du väl är vampyr kommer din skäl stanna där nere. Jag vet inte hur det känns men jag vill inte äns testa. För hesmkt. Min syster är väldigt ond som sin man. Vedil kommer från ordet Devil om man leker med bokstäverna, samma sak med Kandos som blir Ondska."

Jag hade inte fattat mycket alls av vad hon sagt.

"Amentsia jag är hungrig" sa jag bara.

Hon hade tydligen förstått mig. Hon hade börjat leta efter mat utanför stugan och hon kom tillbaka med massa bär.

"Varför räddade du mig för?"

"Profetsian sa att en 16 tjej vid namn Emily Swann kommer kunna rädda oss. Både vampyrer och trollkarlar/häxor. Och du är en häxa. Du kommer rädda oss från en vid namn Voldemort."

"Varför kan inte du rädda dom istället?"

"För profetsian gällde inte mig, utan någon speciell. Du är speciell Emily."

Jag hade fortfarande inte fattat. Varför just jag? Jag kan inte rädda något. Och det är 10 år kvar tills jag är 16 år, hade jag tänkt.
Tiden hade fortsättat gå. Jag hade gömt mig i skogen under hela 10 år medans Amentsia alltid kom med mat till mig och sen kollade jag på tv. Fanns nästan inget där så jag hade börjat skriva egna låtar. Väggarna på rummet hade blivit fulla av mina målningar. Exakt på min 16 års dag kom Amentsia och frågade mig om jag var redo. Redo för att dö. Jag hade då inte vetat vad jag skulle göra men jag hade varit med henne i 10 år och om jag inte gjorde det här hade jag slösat 10 år. Hon hade tagit fram en kniv och sen stack hon mig med den i hjärtat. Jag hade nästan som svimmat och några timmar senare hade jag vaknat och då var jag inte vanlig längre.
Utan då var jag mycket starkare, snabbare, smartare och sånt. Jag hade känt vampyrkrafterna strömat genom mig. En härlig känsla. Och sens den dagen har jag alltid varit 16 år. Jag har flyttat runt till ställen jag aldrig varit i förr. Mesta av delen var jag i USA. Vampyr världen är bara komplicerad. Men om jag aldrig varit vampyr hade jag aldrig mött några av mina fina vänner som Chloé eller Lexie Shagwell. Dom bästaste som finns.
Lexie är också vampyr men hon gillar att resa så mycket så hinner inte se henne längre. Inte nu heller när jag börjat på Hogwarts.

Det där var väldigt spännande. SKRIV MER!

Ooh bra kapitel!

NOOOOOOOOOOOOOOOOOO!
DOM FÅR INTE VETA!!!!!! Ska pallra mig vidare till nästa del x)

Och nu har jag läst båda delarna, asbraaaaa :_:

Helt sjukt bra! Älskar 'storyn' om Emely! Längtar till nästa del! C:

AWESOME!
Älskar din story!
Den är helt fantastik!

SuperAwesome, båda kapitlen!!!

Jättebra!

Åhh tack mina små änglar! ♥
__


Chapter Nineteen - Leaves War

EMILY SWANN ÄR EN VAMPYR!!!! VAFAN? Hur kan Dumbledore äns tillåta det här? Vampyrer kan ju inte vara i skolan! Och hennes vän Chloé kan inte komma för hon är varulv! Asså jag fattar ingentingen just nu.
"Vad i helvete!" skriker syskonen på en och samma gång.
"Vampyr, på Hogwarts!"
"Emily Swann, vampyren på Hogwarts!"
"Dom borde skriva en bok om det."
"Inte kul Astoria!"
"Förlåt då."
Jag la tillbaka boken på sin rättmätiga plats. Men ingentingen kommer kännas normalt. Ingentingen. Ska vi berätta för Draco och dom? Ja. Det måste vi.
"Kom!"
"Vart ska vi Pansy?"
"Till Draco" sa jag och började springa ner.
Trapporna kändes så otroligt många. Jag sprang så fort att jag nästan snubblade. Draco var inte där. Jag skyndade mig uppför trappan och bankade på killarna.
"ÖPPNA ERA JUBELIDIOTER DET ÄR PANSY!"
En kille vid namn William Cley öppnade. Han ser väl bra ut. Ganska snygg, inget märkvärdigt. Bara det att han är så het att man vill slicka hans magrutor. Han utan tröja är som spunnet socker. Åhh jag dör. Han har blondt hår med vackra blågröna ögon. Och verkligen ett leénde man smälter för.
"Hej Will..i..am" stammade jag fram.
"Jag trodde det var jag som var Will" sa han och blinkade. "Du söker Draco, antar jag?"
Jag nickade snabbt och William ropade fram Draco och dom.
"Pansy, vad gör du här?"
"Du måste komma, nödfall!"
Han ropade åt sig Blaise och Theo och sen gick vi alla ner tilll sjön.
"Nå?"
"Emily är vampyr!" skriker Daphnee spm tydligen inte vet hur man ska säga en sak eller kan hålla tyst.
"Ursäkta?" frågar alla samtidigt.
"Ja, Em är en vampyr!"
"Aha, ellerhur. Sluta vara så svartsjuk Pans, då lever du längre" sa Theo och dom började gå.
"Nej vänta!" skrek jag. "Accio Emily dagbok."
Boken kom till min hand och jag låste upp låset.
"Läs."
Det tog ett tag för dom att läsa men när dom läst klart såg dom livrädda ut. Ansikterna var lika skräckfulla som våra hade varit.
"Men hur kan hon vara i sollljus då?"
"Det har hon också skrivit ner. Kolla andra sidan."

Jag fattar inte varför alla har såna dumma myter om vampyrer. Som om att vi skulle vara rädda för äckliga små lökar? Nej, absolut inte. Solljus kan bara vissa gå i. Man behöver någon sort av ring eller halsband för det. Något smycke iallafall. Det ligger en förtrolling över dom som bara vissa häxor kan men det är inte många som berättar dom. Vissa dör hellre än att berätta. Bara en sak kan döda oss. Pålar. Och dom måste man sticka in rakt in i hjärtat. Inget mesdrag utan själva rakt in. Vi syns i speglar men foton är inte lika bra. På bilder kommer bara en skugga över, bara massa svarta prickar. Amentsia, en som ni säkert kommer få höra av snart, förklarade att det beror på våran auora eller något. Oj måste gå! En jättesöt tjej vid namn Pansy är påväg hit upp. Jag önskar vi snart blir vänner.

L o L, Emily.

"Hahhha hon ljög om att Pansy är söt!" skrattade Blaise.
Jag vet att han skämta men ändå.
"Bara för att ingen tjej vill ha dig!"
"Jasså, jasså, säger du som inte ha kille?"
"MEN det finns någon där inne som bara vill ha mig med storm" sa jag surt.
"Aha vem? Vem är den icke-lyckligtlottade killen?"
"Varför skulle jag säga till dig?"
"Jag säger vem jag gillar då men du får börja Pansy!"
"Okejdå.. William Cley, en som har sovrummet brevid er."
Nu började alla asgarva.
"Omg Will! Stackarn asså!" skrattade han.
"Dö. Mycket snyggare än dig är han."
"Han är ett år äldre än dig bara så du vet" skrattade Draco.
"Och? Hermione var ett år äldre än dig" sa jag och räckte ut tungan.
"Kul" muttrade han tillbaka.
Oj. Kanske inte var så smart att nämna Hermione. Han hade tagit allt jättehårt och jag förstod honom. Stackarn.
"Vem gillade du då?" frågade jag Blaise för att unvika den tysta stäminingen.
"Ingen."
"Men du sa att du gillade en" utbrast jag. "Du skulle säga efter mig!"
"Hahha tjejer asså. Tror allt vad man säger nu förtiden. Baby, jag ska behandla dig som mina läxor. Jag ska slänga dig på bordet och hålla på med dg hela natten lång" sa han och skrattade.
"Hahaha äckel" skrek jag och började kasta löv på honom.

"Lövkrig!" skriker Theo.
Alla tar upp varsin lövhög och börjar kasta på varandra. Oranga, gula och bruna löv flög i i luften åt alla håll. Daph råkade snubbla på Theos fot så hon nästan flög genom luften och ramlade i en jordhög. Det hade regnat förut så jorden var ganska våt så när hon hade ställt sig upp och vänt sig mot oss var hela hennes ansikte fullt av brun gegga så det nästan såg ut som om hon hade bajs i ansiktet.
"Omg Daph!" skrek killarna och vi alla skrattade.
Daphnee hatade att se dålig ut. Hon gillar inte lera, jord eller något sånt och speciellt inte i ansiktet. Man kunde säga att hon nästan såg läskig ut.
"Käften och få bort det här!" skrek hon surt. "Jag kan inte gå in såhär ifall någon ser mig."
"Evanesco" sa jag mjukt och rörde med trollspöet.
Jorden försvann och hennes ansikte såg ut som förut.
"Tack" sa hon. ""Nu kör vi!" skrek on och började kasta lera på alla.
Jag tog upp en lerhög i handen och kastade på Draco. Hela håret gick från vitblondt till brunt.
"Hey, taskigt!" sa han men började kasta på mig.
Det var faktiskt jätte kul. Att bara kunna umgås med mina allra bästavänner. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom.
"Får man vara med?" avbröt en röst.
Rösten tillhörde den jag nu fruktade mest. Emily.

Superawesome!