The mugglis games nummer jag vet inte vad... - uppföljaren [SV]

Ehh... jag hänger inte riktigt med på vad som hänt... o_o men vi borde sluta spamma ned tråden.

^ja de borde vi.


Vi slutar NU

jag gissar på att du har fått ta med din dator!

Jajamensan

Tyvärr har jag inte så mkt tid att skriva, men kapitlet borde dyka upp ikväll eller imorgon.

yeah!

JAAAAAAAAAAAA! 8D

men det är ju kväll nu

Jag väntar

*Vi väntar.

Äntligen färdigt

CG, jag ber om ursäkt, men är man handledare så är man, och du har en roll att spela. Det kommer kanske dyka upp fler sponsorgåvor utan att du vet om det undertecknat med ditt namn, men det är karaktären som skickar, inte du
----------------------------------------

Dag 2

amanda1104 går vaknar tidigt på morgonen och ger sig av i skogen för att leta efter kotte7. De borde ha hållit ihop redan från början, för arenan är stor, farlig och nästan omöjlig att hitta varandra i. Det är då hon ser något på himmelen. En svävare! Bara kanske tjugo meter bort släpper den en liten fallskärm. Det måste betyda att någon annan spelare befinner sig där. amanda1104 smyger sig bort mot vad som visar sig vara en liten glänta. Hon kramar hårt om en kniv som hon har i handen, beredd att attackera. Spelaren i gläntan är en flicka, aningens äldre än hon själv. Hon tvekar lite med att kasta kniven, för hon känner igen spelaren. Flickan vänder sig om och amanda1104 släpper kniven och brister ut i skratt. Flickan i gläntan är ingen annan än kotte7, hennes distriktspartner och bundsförvant. Att det ändå gick så enkelt att hitta varandra. De kramar om varandra och tittar sen på vad som kom med fallskärmen.

Det visar sig vara en liten ask. Den är svart med ett vackert mönster av blommor ingraverat i locken. kotte7 öppnar den och den visar sig vara lika vacker på insidan som på utsidan. Bara själva asken måste ha kostat sponsorn multum att betala. Men det är inte asken som fyller en funktion, utan innehålet. Ett bär ligger i den på en bädd av sidentyg och en lapp ligger ovanpå det. Hon viker upp lappen och läser.

”Bäret är en nattskatta. Om du väljer att du inte vill hem så ska du ta den. Jag vill inte att du ska behöva lida som så många gör på arenan och nattskattan kan låta dig slippa. Äter du den är du död redan innan du hunnit svälja ordentligt.
Ta tid på dig och tänk efter noga. Sen är det upp till dig. Vad du än väljer att göra så vet jag att du kommer välja det rätta.
Lycka till
Celest Gaunt”

kotte7 tittar på bäret och lappen en stund. Sen stänger hon asken försiktigt. Hon tänker ta bäret, men inte ännu. Innan hon gör det tänker hon se till att hjälpa amanda1104 så mycket hon kan på vägen.

Celest Gaunt ler där hon sitter i kontrollrummet med spelledarna. Det var svårt att övertala Luna.Lovegood om att hon skulle få skicka det där bäret. Men till slut fick hon lov att skicka det i alla fall, som tur var. Asken kostade multum den också, men hon vill visa att hon bryr sig. Det är nu eller aldrig.

lumos1 försöker på alla vis få liv i saganda som verkar ha allvarlig blodförlust. Hon har lyckats få i henne lite vatten men inget tycks hjälpa. Det finns inget hon kan göra utom att stanna kvar. Hon kan inte låta saganda dö ensam och övergiven. Hon har tänt en eld som hon värmer sig vid. Hela tiden håller hon sagandas hand.
Plötsligt hör hon saganda dra efter andan och hon tar snabbt ett tag om hennes andra hand också. saganda verkar vara vid medvetande och verkar söka efter något. Hon blir andfådd och verkar stressad över något, men hon är för trött för att orka forma ord. lumos1 stryker henne över pannan, men hon verkar försöka dra sig undan med den kraft hon har kvar. Plötsligt går det upp för lumos1 vad det är. saganda har ingen aning om vem hon är. Hon gräver i fickan efter stenkulan och trycker den lätt i sagandas högra hand. saganda andas ut och slappnar en aning, men hon har tagit alldeles för mycket energi. Såret som slutat blöda efter några timmar har gått upp och det rinner blod igen nu som skapar en klarröd fläck på marken. Kroppen blir plötsligt slapp och ett kanonskott hörs. lumos1 sitter kvar en stund, chockad över det snabba händelseförloppet och fortfarande med sagandas händer i ett hårt grepp. Sen tar hon stenkulan från den livlösa kroppen och stoppar tillbaka i fickan. Den andra, som saganda antagligen haft i sin ficka, lämnar hon kvar. Det känns fel att ta tillbaka den nu.

Karriäristerna är på väg bort från berget. De ska tillbaks dit för natten sen, men nu ska de hitta spelare. De tänker se till att mörda någon innan dagen är slut. PotterHunger har tagit täten och de är på väg genom en dunge granar när de hör en gren knäckas. Hermia har stannat upp mitt i ett steg, medveten om att de sett henne. Karriäristerna omringar henne snabbt och snart har Pixi fått tag i hennes handleder. Miskel går fram med en kniv för att sticka den i Hermias hjärta.

Hermia grips av panik. Hon står blickstilla, som förlamad, när Miskel kommer emot henne. När hon precis ska till att hugga så duckar Hermia instinktivt och vrider sig sen loss ur Pixis grepp. Pixi som inte är beredd på det lyckas inte hålla kvar henne, och inte heller ducka själv. Miskel är inte heller beredd. Hon har redan tagit sats med kniven mot den punkt som Hermias hjärta borde varit och stött den framåt. Kniven träffar ett mål, men det är inte Hermia. Ett kanonskott hörs när Pixi faller ihop. De andra karriäristerna springer fram mot kroppen och ingen av dem märker att Hermia smiter iväg bland träden, helt och hållet oskadd.

Luna Chang vägrar vara delaktig i det som händer inne på arenan. Det känns hemskt att hon redan har dödat en människa. Hon vill inte mera.
Ginny.:.Weasley sitter bredvid henne under några små buskar med armen om hennes axlar och försöker övertala henne att fortsätta. Hon vet ju att Luna Chang är en bra spelare och om hon fortsätter kämpa kanske de båda har en chans att komma med bland de allra sista spelarna.
”Snälla!” mumlar hon. ”Du måste fortsätta.”
”Varför?” Luna Changs röst är trött och svag.
”Du måste väl ha något att kämpa för? Tänk på din familj, dina vänner...”
”Jag har inget att komma hem till. Varför skulle jag vägra någon annan chansen att få komma hem till någon som de älskar?”
Ginny.:.Weasley hittar inget riktigt bra att säga. Ingenting att komma hem till? Hon tittar upp i lövverket ovanför dem. Det har börjar regna och smattrar hemtrevligt mot löven. Ett fåtal droppar letar sig in, men det är förhållandevis torrt. Hon försöker föreställa sig hur Luna Chang känner just nu. Efter en stund ger hon upp. Det går inte att se framför sig hur det skulle vara.
”Ingenting?” frågar hon viskande. ”Absolut ingenting?”
”Ingenting.”
”Hjälp mig då” mumlar Ginny.:.Weasley till henne. ”Hjälp mig att få komma hem.”

Lavender3088 har varit ute och jagat. Hon klarar av att döda djur, men människor är en annan sak. Hon stannar upp när hon hör mumlande röster och lyssnar. Hon kan inte urskilja orden, men hon hör att det är något känsligt. Hon borde gå så fort hon kan istället för att lyssna på det här, men då kommer hon bli avslöjad och dödad på fläcken. Istället står hon kvar, skymd av några träd.
Efter en stund kryper någon fram ur en buske. Det är en flicka. Flickan sträcker ut handen och hjälper en annan flicka upp på fötter. De tittar på varandra en stund och den som kommit efter skakar plötsligt på huvudet.
”Jag kan inte” hör Lavender3088 henne säga.
”Du kan, jag lovar” säger den andra flickan.
”Nej.”
Flickan vänder sig om och börjar gå.
”Luna Chang! Vänta!” ropar den andra och tystnar tvärt igen när hon inser att vem som helst kan ha hört.
Flickan vänder sig om och går tillbaka. Nu kan Lavender3088 se ansiktet. Det är Luna Changfrån sexan. Hon har tårar i ögonen. Hon kramar om sin kamrat och de står så en stund. Lavender3088 tar tillfället i akt och smyger därifrån. Så snart hon är säker på att de inte hör henne börjar hon springa. Hon vill bort härifrån. Nu.

Slytherin1234 är ensam. Han har ingen inne på arenan att jobba i lag med, men det känns bäst så. Han är på jakt efter ett läger. Förra natten tillbringade han i ett träd, men han är inte hemmastadd uppe i träden. Den här gången går han mot bergen för att hitta en grotta. Det känns mer rätt så. Bara han förblir ensam. Bara ingen hittar honom.

Clementin ligger på rygg i gräset på deras ställe i bergen. Hon och de andra karriäristerna har snabbt kommit över Pixis plötsliga död, även om alla är lite arga över att ha missat ett offer. Ingis sitter intill henne och täljer på en träbit med en av knivarna de fått tag i. Det är deras pappa som lärt dem tälja.
”Titta här!” säger Ingis glatt och håller upp sitt verk. Det är en liten flöjt.
”Om jag bara kunde spela på den” säger hon sen. Hon ska just till att kasta iväg den när -Patronus- ber att få titta på den.
Hon för den till munnen och blåser lite lätt. Hon provar sig fram och snart leker fingrarna över hålen medan hon spelar en vacker melodi. Ingis och Clementin, som hör före alla andra vilken det är, börjar sjunga. Snart hänger de andra också på.

"Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön
och träden är så fina
och marken är så grön.
Och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fåglen flyger
i boet ut och in
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.

Och jag vill också sjunga
att fjärilar är bra
och alla söta myggor
dom vill jag också ha,
och jag är brun om bena,
precis som det ska va’,
och därför vill jag sjunga
att bruna ben är bra.
Och jag har nya fräknar
och prickigt sommarskinn,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min."

”Kan du spela flöjt?” frågar Miskel.
”Lite grann” säger -Patronus- och ler. ”Jag brukade göra det... Hemma...”
De hör fler toner, starkare den här gången. Det är mugglislåten som spelas och de tittar alla upp mot himlen.
Pixi visas först. Hon var från trean. Sen syns saganda från distrikt 6. Sen ser man inga fler. Mugglislåten spelas på nytt och det blir tyst.