Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Jag håller andan, pressar läpparna mot varandra, rädd för att ett andetag kan döda mig. Hon springer vidare. Jag andas ut så fort hon är utom synhåll.
Jag måste hitta vatten. Snabbt bestämmer jag mig för att leta. Jag styr fotstegen bortot.
Kanske inbillar jag mig det, men det känns som om träden blir glesare. 10 minuter går. 30, 1 timme. Jag tror i alla fall det har gått så långt tid.
Överumplad, det blir jag. Ett grönt fält med gnistrande blommor och starka culörer.
Då ser jag det alla blommor är giftiga. Dödliigt giftiga. Klumpigt drar jag mitt spjut och gör som på träningen. Jag väljer de 5 giftigaste jag ser och smetar in spjutet i dess saft. Nu kan jag inte jaga med spjutet, vilket jag inte hade avsikt till heller. Köttet skulle bli alldeles förgiftat.
Mina fingrar vandrar bland stjälkarna, som om det vore ett sorts urval av mat. Jag trevar och hittar vad jag letar efter ((påhittad växt...med hemsktnamn))... parva flore!
Den lilla blomman ser väldigt ynklig ut bland de prankande växterna. Den lilla smutsblåa växten är min räddning. Jag drar av kron bladen och sliter ut några strängar som sitter inne i stjälken.
Försiktigt lyfter jag dem ur stjälken. Tar fram vatten flaskan och pressar blomman på kanske en matsked vatten. Vattnet dunstar inte, utan sparas i den muterade vattentäta stjälken.
Jag ser mig omkring efter fler, men inga finns fler. Det är väl nog med lyx antar jag, och den var nog inte bestämd för mig heller...
Jag drar mig tillbaka mot skogen och sover.

På m orgonen fortsätter jag min lilla vandring.
Jag fortsätter gå jag räknar till att jag kan ha gått i 3 timmar. En ny chock dråsar in över mig, eller chock. Det är väl mer et överumplande faktum. Zalsar står på andra sidan av en sjö. Vid ett läger och...stoppar något i halsen på folk.
Jag urskiljer pojken från 3:an ahn får kväljningar och då ser jag vad Zaslar stoppar i munnen på dem, eler snarare halsen. Det är fiskar...((JAg vet att allt i min värld går otroligt fort men, det är som det är, nästa inlägg blir mer ingående))

Jag vaknar sakta, mjukt av det sövande surrandet som gradvis blir högre, tydligare.
Jag kryper försiktigt ut ur kojan med sömnen som ett luddigt täcke över mina tankar.
Ändå känner jag för att titta upp, och när jag ser upp mot surrandet fryser jag till, plötsligt klarvaken. Målbålgetingar. Skräcken snör åt min strupe som en snara och jag hinner bara tänka 'förbannade mutantskog' innan jag ser den första gyllene feta getingen sakta krypa ut.
Jag förestäler mig hur dess små ögon sätter sig på mig och ser hur den lyfter från sitt pappersbo.
Jag andas in djupt, och springer sedan det snabbaste jag kan åt motsatta hållet.
Jag börjar flåsa genast, och min kropp känns tung som bly. Jag är inte snabb, verkligen inte, men ändå springer jag vidare, hoppas att min förföljare har en bruten vinge eller något.
Tiden går, jag börjar känna törsten tränga fram, hållet spränger i sidan på mig. Men jag kan inte stanna är livrädd för det som är bakom mig, mycket räddare än för det som är framför mig.
Jag vet inte hur länge jag sprungit, det kan vara minuter eller timmar. Jag ser hur det blir ljusare mellan träden, vet inte hur det ska hjälpa mig, men ändå rusar jag vidare.
Jag tränger ut genom skogslinjen, hinner inte ens notera den onaturliga rakheten på linjen.
Jag ser en monstuöst stor kille stå vid en sjö, men längre hinner jag inte, varken se eller springa, för nu sticker det i min nacke, och jag känner hur min omgivning blir luddigare.
Sakta vaggas jag in i stora gråbruna spiraler av sten och grus...

Det är som en blixt fångar min uppmärksamhet. I ögonvrån skymtar jag ett brandrött hår. Och en flicka sjunker ned mot marken. Zalsar ser spännt och skrämt upp mot henne. Han är förskräckt, det syns tydligrt. Han lyfter något, och jag ser vad det är: en lie. En lie, en gåva från sponsorer. Behövde han den? I vilket fall börjar han i vansinnig takt galoppera mot flickan. Då känner jksag igen henne, det är flickan från distrikt 8.
På något sättt känns hon van, mera som en trygghet, en sorts rutin av något slag.
Snabbt b estämmer jasg mig. Antingen rädda flickan eller låta oss båda bli ned mejda av en lie.
Är jag för fäst vid henne? Okej, jag tar med henne in på ängen, låter henne ligga där tillls hon frisknar till och bsedan lämnar jag henne. Att slå ihop mig med någon känns inte säkert. Zalsar är kanske 10 meter bort nu. Adrenalinet pumparei min kropp.
Mina ben flyger, omerkligt betyder min tunga andning inget mer, bara jag springer.
Jag drar flickan med mig. Hon är tung, edlller nej, jag är svag. Men nu är jag för rädd för att misslyckas. Spring! Spring, spring, spring!
Hon andas fortfasrande.
Hon bärs på min spinkiga lilla rygg och springer. Zaslar ser förvånatoch överumplat på mig. Hans ansikte avslöjar att han nu är bestämd att mörda oss båda. Inte för att jag tvivlade att detta skulle ske, Men jag är ändå livrädd. Mina andetag svankar. Jag halkar nästan och fortsätter hektiskt med den medvetslösa flickan på min rygg. En blomsatrande glänta börjar skymta längre fram. Pustandes skakar jag av migf henne och llägger mig på rygg i det jumna gräset bland de giftiga blommorna. Min andning börjar återgå till det normala, men franmför allt så är jag oskadd. Zalsar hann inte skada mig. Jag ser ned på flickan och ser genast felet. Från distriktet hemm ifrån ser man det sällan men ofta nog. Målbolgeting sting. Bara jag kan hitta motgiftet kommer det gå bra. Alltså ger jag mig ut på mityt sökande efter motgiftet...

Sukima

Det är kallt, så oändligt kallt.
Min kropp skakar av frossbrytningar, minnena av hallucinationerna återkommer igen, men jag pressar bestämt undan dem, trycker ut dem ur mitt huvud.
Sakta känner jag hur mitt huvud klarnar, hur de orangea bubblorna släpper greppet om mig.
Jag sätter mig upp, och skogen syns till vid kanten. Jag är i mitten av någon form av äng, och tycks vara omgiven av giftiga blommor, såna som jag brukade göra botemedel till i lågstadiet.
I olika stadier får man göra olika mediciner, när man är ung handlar det om lättare förgiftningar, när man blir äldre dödligt gift och när man slutligen är vuxen får man ta hand om sådant som brännskador, cancer och andra sjukdomsmysterier.
De bästa får ta fram nya mediciner, som min pappa. Därför vet jag att många av dessa blommor har död begravna i sina mjuka, pastelligt muntra färger.
Jag minns den stora pojken, hans mordiska ansiktsyttryck innan jag tappade kontrollen och föll.
Snabbt sätter jag mig upp, och yrserln rungar i huvudet på mig. Jag ser mig omkring, men ängen är helt tom, förutom mitt ihopvikta bylte, som ligger i en hög bredvid mig.
Jag bestämmer mig för att titta igenom det innan jag oroar mig för hur jag kan ha hamnat här, och varför jag inte blev dödad av den där pojken.
Byltet är en sovsäck, härligt kamouflerad i grön och brun.
Jag kryper ner i den och ser hur mina ben praktiskt taget försvinner. Perfekt! En kamouflagesovsäck.
När jag kryper ner med resten av kroppen sticker det till i min fot.
Jag biter ihop när smärtan slår igenom benen, och känner hur det rinner blod ner för min fot, varmt, rött.
Jag rycker ut min fot, och ett stort skärsår går tvärs över foten. De i huvudstaden måste storkna av skratt. Den fula flickan från sex sticker sig på en kniv.
Jag kan inte låta bli att bli sur när jag föreställer mig det, och för att inte visa att jag nog inte kan gå ställer jag mig på knä och vänder min sovsäck upp och ner.
Ut faller en vass kniv med ett krökt blad och en flaska full med ljummet, sprittande vatten.
Jag blir äcklad av blodet som täcker kniven och torkar av den på lite högt gräs, sedan sätter jag mig och dricker lite vatten.

Gröna ränder flimrar framför mina ögon. När jag väl kan se klart märker jag att jag ligger på en äng med många olika sorters blommor. Jag försöker att tänka tillbaka i tiden och komma underfund med varför jag ligger här. Jag och Ariana hade gått en bra bit och bestämde oss sedan för att sova på första bästa ställe vi kunde hitta. När vi kom fram till ett stort träd hjälpte vi varandra för att kunna komma så högt upp som möjligt. När vi sedan vaknade på morgonen hade jag sagt att jag skulle fixa lite mat åt oss och att hon skulle hämta vatten i en liten källa som vi hade gått förbi när vi var på jakt efter en sovplats. När jag väl gick under ett tak av gröna stora löv. Sedan hörde jag någon som med flåsande andetag kom springande emot mig. Jag bokstavligt kastade mig bokstavligt upp i första bästa träd som jag kunde hitta. Sedan såg jag en liten skymt av något rött. Det måste ha varit flickan från ((Ella! Jag har glömt )). Men jag förstod inte varför hon hade så bråttom. Jag kunde inte se eller höra några andra spelare. Men när jag väl kom ner från trädet såg att det kom en svärm av målbålgetingar rakt emot mig. Smärtan kom jag också ihåg. Eller rättare sagt så kändes det inte direkt skönt när jag rörde min arm. Det måste ha varit därför jag helt enkelt tuppade av. Men om jag då tuppade av, hur kan det då komma sig att jag ligger här? Sedan tänker jag på Ariana. Tänk om hon är död? Även fast jag har en större chans att vinna då så skulle det inte kännas rätt. Jag gillar henne, inte så att jag vill gå och äta lunch med henne ((inte som en dejt utan som en romantisk middag xD)) men, men. Plötsligt hörs det ett prasslande ljud bakom mig och jag reser mig blixtsnabbt upp, så fort att det sticker till i mitt armveck där jag antar att målbålgetingssticket är. Men framför mig står flickan från 11:an

((Sex är det. Jag skriver lite mer nu.))
Vattnet är ljummet, men ljuvligt vått mot mitt torra svalg. Jag känner törsten slå ner på mig, en rest från språngmarschen, och får lust att vända flaskan uppochner och hälla i mig allt. Dålig idé, bestämmer jag, och i samma sekund som sandpapperskänslan i min mun upphör slutar jag dricka och korkar bestämt igen flaskan.
Jag mår ganska bra när min vätskebalans återställts. Ängen verkar vara tom på deltagare, och jag undrar återigen varför jag inte ligger i skogen huggen i stycken eller möjligtvis vridandes av smärta. Smärta. Jag påminns genast om mitt sting i nacken.
Försiktigt känner jag efter. Helt förskräckligt är det, en plommonstor bula med en vass sak tronande i mitten.
Jag tänker efter ett botemedel. Målbålgeting, målbålgeting, vad finns mot det? Salva av malda androvinseblad!
Medan jag spanar efter dem vänder jag sovsäcken ut och in så jag inte ska tappa bort den.
Jag hör tappandet och frasandet från steg som flyger över ängen, och när jag vänder på huvudet rusar Elsami emot mig.
Jag tar tag i min kniv och ställer mig upp, redo för kamp.

Ok, ska vi säga att Potatisen dog eftersom att hon sa att hon varken gillade hungerspelen eller möggligaportalen???

((Okej, det blir väl bra. Vi ska inte tvinga henne att vara med.
Vad kan det ha varit då, målbålgetingarna?

Don't worry !
Ingen fara alls!

Okl, så då skriver du typ när du har lust???