Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Aleyna orkade inte fösöka somna om, utan hon satte på sig mjukbyxor och en T-shirt. Hon gick ut i korridoren och såg Olivia och Jakob.

Jacob skulle precis svara Olivia och hävda att hon visst skulle överleva kriget när han såg Aleyna komma gående mot deras håll.
"Åh, hej Aleyna!", sa han glatt. Aleyna var den person som Jacob antagligen minst kände av sina nya vänner så han kände att han hade sin chans nu. "Hur mås det?"

"Det är bra." ljög Aleyna, hon tror att Jakob och Olivia måste ha förstått det eftersom hon sa det så tvekande.

"Du låter ju verkligen 'så bra' ju", sa Jacob och himlade med ögonen. "Hur mår du egentligen?"

"Hej Aley! Och hur mås det egentligen?" Frågar Olivia som märkt hennes tvekande tonfall. Hon är väldigt glad över att Aley kommit, då slipper hon berätta en hemsk sanning för Jacob.

"Jag är bara orolig, jag gillar inte det här, egentligen fattar jag inte varför jag sa att jag ville vara med, eller... Jag vet att jag gjorde det för er men..." Aleyna sjönk ihop vid väggen, hon satt med huvudet i knäna och... grät. "Jag kan inte hjälpa er, jag är inte på på någonting. Inte NÅGOT!"

Olivia blir chockad.
"Nu ljuger du!" Säger Olivia plötsligt arg. Aley är visst bra på något, något ingen kan vara lika bra på som hon.

"Ja, nu får du väl ändå ge dig", sa Jacob. "Vad är jag bra på då? Glo på när folk, eller?"

"Det ända jag är hyfsat bra på är att sakna pappa! Jag har in...inga ta...talanger! Om jag har det så kommer jag nog aldrig hitta dem."sa Aleyna mellan snyftningarna.

"Du har visst talanger!", sa Jacob bestämt. "Du fattar bara inte det!"