Svart EMO

JÄTEBRA

Oj vad mycket som har hänt sen Kimbrelle satt på howarts-expressen! grymt bra!

braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Hejj hejjjj! Här är jag igen, med ett nytt LÅÅÅÅNGT kapitel. Hoppas det tillfredsställer er!

Kapitel 26

Kimberlie
Jag vaknade ganska sent. Jag är inte den morgontrötta-typen, så jag var uppriktigt förvånad över att mitt armbandsur visade 10:06.
Lite förstulet började jag med frukosten. Luke var inte vaken än.
Jag såg lite blåbär lite längre bort, så jag plockade en massa. När jag slutligen rätade på mig och tittade upp på himlen för att se om det skulle bli regn, så såg jag det.
Gnistor.
Nicholas.
Jag släppte blåbären med en gång och började springa. Grenar från träden piskade i ansiktet, och vinden rev i mina kläder. Vad hade hänt?! Var Nick i fara?!
Jag snubblade minst 100 gånger (kändes det som), men varje gång hoppade jag upp och fortsatte springa. Jag följde de röda gnistorna som sprakade mot himlen, men plötsligt fanns de inte där mer. Jag bad om att det inte var försent än.
Jag sprang vidare, åt den riktning som gnistorna vart. Inte noterade jag var jag var, heller. Jag bara sprang.
Och helt plötsligt såg jag Nicholas stå vid skogsbrynet och stirra ner på kullens krön. Jag sprang rakt mot honom, hoppade nästan på Nick och lade armarna om hans hals. Han föll omkull av styrkan.
-Nick! Skrek jag.
Han verkade först tyst, och jag trodde han var förstummad. Sedan märkte jag att jag nästan ströp honom, och satte mig generat upp.
-Förlåt, mumlade jag.
Nicholas var minst lika röd i ansiktet som jag, men det berodde på att jag täppt till hans luftvägar.
-Ingen fara, flämtade han.
-Är du…öh… okej?
-Visst, visst, sa han. Bara försök inte döda mig nästa gång.
Han log mot mig, och jag kunde inte minnas senaste gången han varit vänligt sinnad mot någon. Den där kalla, hårda masken var som bortblåst, och framför mig satt den gamle, mesige, snälle Nicholas Nott.
Jag kunde inte låta bli att krama honom, försiktigare den här gången. Jag kunde nästan känna hur han log mot min axel. När jag såg honom i ansiktet såg jag ett busigt leende.
-Vad är det med dig nu då? Flinade han. Jag trodde du undvek mig.
Jag himlade med ögonen.
-Du sköt upp gnistor.
-Så du fattade vinken?
Hans blick for mellan mitt rivna ansikte och mina söndertrasade kläder. Allt det hade trädens grenar gjort mot mig, kom jag chockat på. Min enda tanke var: coolt.
-Kanske det, sa jag och rufsade till hans kritvita hår, som om han var ett litet barn.
-Så… vad tycks?
Först förstod jag inte vad han menade, men sedan slog han ut handen mot landskapet omkring oss. Jag såg dimmiga berg vid horisonten, grönt kittlande gräs på marken, och det bästa av allt; en by i dalen.
Jag darrade av glädje.
-Inte så pjåkigt, var det enda jag lyckades få fram.
Nicholas granskade mig.
-Var är Luke? Frågade han.
Även om han säkert frågade för att vara snäll, så hörde jag tydlig ironi i rösten. Som om han inte brydde sig.
-Åh, sa jag och rodnade. Jag hann inte väcka honom, jag höll på att plocka bär när jag såg gnistorna.
-Så du bara sprang hit… så fort du kunde?
-Ja.
Sedan förstod jag vad han menade, och blev röd som en tomat.
-Du är ju min vän, förklarade jag snabbt. Sånt gör vänner för varann.
Han nickade snabbt.
-Vänner, upprepade han.
Sedan reste han sig upp och borstade av sig. Han sträckte ut en hand för att hjälpa mig upp, och ajg tog den.
-Så vi har äntligen hittat vårt nya hem? Sa jag glatt, mest för att byta samtalsämne.
-Japp, sa Nick belåtet.

En timme senare vandrade jag, Luke och Nicholas ner för kullen tillsammans. Vi hade gått och hämtat Luke och alla våra saker, som var prydligt inpackade i väskorna.
Jag kunde inte fatta det. I ungefär ett halvår hade vi bott i skogen, levt på bara bär och kött. I början hade vi bara varit förvirrade, och inte vetat vad vi skulle göra. Och nu var vi på väg mot vårt blivande hem.
Jag funderade över allt som hade hänt. När jag svimmat på sorteringen, min lilla misslyckade rymning, alla gliringar på skolan, Nicholas som undrat om vi skulle rymma tillsammans.
Jag mindes tydligt när Nick frågat mig. Jag hade nekat honom med en gång och tyckt det var en mesig idé. Men sedan hade jag ångrat mig, när jag råkat lamslå rektorn och blivit mer utskrattad än någonsin. Lite roat insåg jag att om jag inte lamslagit Dumbledore, skulle jag aldrig upplevt det här ögonblicket.
På fem minuter var vi i byn. Människorna där verkade trevliga och glada. Det var en riktigt mysig by, som bestod av ett torg med en marknad, lite andra småbutiker, en kyrka och stugor att bo i.
Vi gick fram till en gammal dam.
-Ursäkta mig? Sa jag så vänligt jag kunde. Vi skulle vilja veta var vi kunde få träffa er borgmästare?
Hon var en riktigt vänlig gammal tant. Hon pekade mot den största stugan, som var målad i vitt istället för rött, som alla andras.
Lite nervösa knackade vi på dörren. En kvinna med förkläde öppnade.
-God dag, sa hon.
Även om hon sa det snällt, såg man att hon var på sin vakt.
-God dag, frun, skulle vi kunna få träffa borgmästaren? Frågade Luke artigt.
Nick gav honom en irriterad blick.
-I vilket ärende? Frågade kvinnan.
-Öh… började jag, men Nick han före.
-Vi är på rymmen, förklarade han. Vi trodde att det kanske fanns en chans att stanna här.
Hon rynkade pannan.
-Han kommer strax, försäkrade hon oss och gick in i huset igen. Dörren stängdes mitt framför näsan på oss. Jag stönade.
-Just snyggt, nu kommer hon säkert inte låta oss träffa borgmästaren.
Men jag hade fel. Två minuter senare kom en fet man med stor vit mustasch ut ur dörren.
-Men hej på er, barn, mullrade han.
Han gav intrycket av att vara någons gamla farbror.
-Hej, sa jag. Skulle vi kunna komma in, sir?
-Såklart! Sa han och log.
Där inne var det fantastiskt.
En kristallkrona med riktiga ljus hängde från taket. Väggarna var mörka, och golvet var blankpolerat. En stor kamin fanns där, och jag gissade att det aldrig blev kallt i det här huset om vintrarna när den elden var tänd.
Borgmästaren satte sig i en brun lädersoffa, och gjorde tecken till oss att sätta oss bredvid. När vi gjort det, serverade han oss karameller.
Tänk er, ett halvår utan något annat än kött och bär, och så plötsligt får man en karamell. Det var det godaste jag någonsin ätit.
-Berätta nu vad som hänt er, sa han till oss.
Vi berättade. Vi berättade inte om Hogwarts och magi, utan bara att vi rymt från en skola. I slutet av berättelsen nickade borgmästaren med ett välvilligt leende.
-Men såklart ni for bo här! Jag vet exakt vilka som skulle älska att hand om er.
En halvtimme senare presenterade han oss för paret Logan. Mrs Logan, som hette Lucy, var en söt kvinna med glasögon och håret uppsatt i knut. Jag gillade henne med en gång. Mr Logan, som hette Primo, var en lång, mörkhårig man med intelligenta ögon. Ja tyckte han verkade mystisk, men snäll på samma gång.
Lucy höll på att svimma när borgmästaren berättade våran historia.
-Och nu, mullrade han när han var klar, har dessa bedårande barn ingenstans att bo. Jag trodde att ni kanske ville ta emot de?
Han blinkade till mig, Nick och Luke. Jag kom på mig att önska att de skulle säga ja.
-Åh! Det…det… började Lucy.
Hon snyftade till av lycka. Jag tyckte hon överdrev.
-Självklart vill vi det, sa Primo och tittade på oss med en blick full av glädje.
-Dåså, sa borgmästaren glatt, så ska jag bara checka om det är okej för de här tre.
Han förde oss lite längre bort.
-Så, låter det bra för er?
-Verkligen, sa jag. Tack så mycket, sir.
Jag var faktiskt riktigt glad.
-Ni ska bara få veta, viskade han till oss, att paret Logan har haft det svårt. Lucy födde ett barn för något år sedan, men det dog som mycket liten. Deras dröm är att ha ett barn. Ni kommer definitivt göra de lyckliga.
Vi nickade.
-Vi ska göra de stolta, lovade Nick.
-Absolut, instämde Luke.
-De ska få de barn de alltid drömt om, sa jag.

Lucys och Primos hus var ganska stort. Jag fick ett eget rum, men Luke och Nicholas fick dela. Till min förvåning protesterade de inte ett dugg. Jag antar att de ville vara snälla mot paret Logan.
Mitt rum var inte i min smak. Det var inrett i rosa, och jag hatade rosa. De enda sakerna jag gillade med rummet var den stora runda vattensängen, och bokhyllorna som var proppfulla med böcker.
Lucy kom in. Hon verkade omtumlad.
-Hej, sa hon.
Jag vände mig om mot henne och log.
-Hej.
Hon kom in och ställde sig bredvid mig.
-Så du gillar böcker? Frågade hon.
-Jag älskar att läsa, nickade jag glatt.
Lucy verkade överraskad och glad.
-Följ med mig, sa hon med en finurlig glimt i ögonen.
Vi gick till hennes arbetsrum. Hon tog med mig till en bokhylla.
-Kolla här, sa hon.
Vid bokhyllan, väldigt nära golvet, fanns ett nyckelhål. Jag greps av nyfikenhet.
Lucy tog fram en gammaldags nyckel ur sin ficka och låste upp.
En liten lönndörr svängde upp. En vuxen person kunde nätt och jämt smita in genom den.
Lucy gav mig ett uppmuntrande leende. Jag började krypa in.
Där inne så såg jag min dröm.
Ett bibliotek.
Det var en röd, heltäckande matta på golvet. Det var litet, inte större än ett normalstort badrum. Väggarna var fulla med böcker för olika åldrar. Jag vände mig mot Lucy.
-Det här är helt fantastiskt!
-Jag vet, instämde Lucy. Hit går jag när jag vill ha lugn och ro.
Jag drog med handen längs alla bokryggar. Där fanns allt; faktaböcker, vuxendeckare, barnhistorier.
-Vet Primo om det här? Frågade jag.
-Ja, det var han byggde det. Men han har ingen nyckel.
Lucy gav mig en värderande blick. Sedan gick hon till en hylla med väldigt dammiga volymer. Hon drog fram en bok, dammade av den och öppnade. Det fanns inga sidor i den, utan det var bara ett fack. I facket låg en identisk nyckel med Lucys.
-Den här är till dig, sa hon och gav mig nyckeln. Från och med nu delar vi på biblioteket.
Jag stirrade på nyckeln. Det var första gången hon träffade mig, men ändå gav hon mig tillgång till hennes privata egendom. Jag gav henne en kram.
-Tack, sa jag.
Lucy log, och hon verkade uppriktigt glad.

Två veckor senare hade allt i våra liv hade förändrats. Vi gick i en vanlig byskola, bodde i en vanlig familj och gjorde vanliga saker.
Nicholas hade trott det var en stad full av häxor och trollkarlar, men det var inte så. I alla fall inte vad vi kunde se. Det var en besvikelse och en lättnad; det var synd att det inte var magiskt folk, för då skulle det kunna lära oss mer magi, men samtidigt var det bra, för då behövde vi inte gömma en massa saker för Luke.
Vi alla tre älskade våra nya föräldrar. Vi kallade de inte för mamma och pappa än, för det kändes så obekvämt, men vi tyckte mycket om dem. Vi visste det inte då, men Lucy och Primo var överlyckliga med att ha oss där.
Jag hade lärt mig att leva på ett nytt sätt. Lucy envisades med att jag skulle ha på mig klänningar varje dag och fixa till söta frisyrer. I vanliga fall skulle jag ha slagit till den som sa åt mig att ha på mig sådant, men när jag väl haft det ett tag märkte jag att det inte var så hemskt trots allt. Plus att jag tyckte om Lucy för mycket för att säga emot.
Primo lärde Nicholas och Luke en massa kill-saker. Han var bilmekaniker i byn, så efter bara några dagar hade Luke och Nick fått ett intresse för det också.
Lucy och Primo blev de bästa föräldrarna man kan önska sig.

Jag gick med försiktiga steg mot honom. Jag klev över några rötter samtidigt som jag fick hålla upp klänningen lite, så den inte skulle bli smutsig. Mina svarta twintails gungade när jag gick fram.
-Är du okej?
Han svarade inte.
Jag kunde inte se hans ansikte. Han satt på en stubbe vid skogsbrynet och såg ut över skogen. Jag satte mig bredvid honom på huk, och tittade in i skogen jag också.
Plötsligt sa han:
-Är du lycklig?
Jag tittade fortfarande på skogens innandöme.
-Jag tror det, sa jag till slut. Du då?
Han svarade inte.
-Jag antar att jag är lycklig, sa han sedan.
-Men?
-Jag förtjänar det inte.
Jag blev inte förvånad, förvirrad eller arg. Mina känslor var så hoptrasslade.
-Jag… Han tvekade. Jag har varit hemsk mot så många människor. Jag har ljugit för en massa personer. Jag har lurat och bedragit fler än vad jag kan räkna, fortsatte han.
Jag hörde bitterheten i hans röst.
Jag sa inget.
-Jag ångrar det så mycket. Jag skäms. Och jag vill hela tiden göra något åt vad jag har gjort, men det går inte. Deras röster förföljer mig, och jag kan inte få det att sluta förrän jag gottgjort mina misstag. Men jag vet att det är omöjligt. Man kan inte bringa tillbaka de döda.
Jag kände ingenting. Det han sa var hemskt, men jag kände inte en enda känsla.
-Men nu… Hela den här resan har fått mig att inse att jag faktiskt kan göra någonting. Jag har insett hur stark vänskap kan vara. Jag har sett med egna ögon vad ni två gör för varandra, om någon är skadad. Det är för att ni är goda människor. Och ni har fått mig att inse att alla kan bli goda.
.Så du tänker ge dig av? Frågade jag.
-Jag ska resa runt i världen, förklarade han. Jag ska finna mig själv, den riktiga jag. Sedan ska jag gottgöra de jag har fått lida, på ett eller annat sätt.
Jag nickade, för att visa att jag accepterade hans beslut. Även om det gav mig en klump i halsen, visste jag att det var någonting han verkligen var tvungen att göra. Han skulle inte kunna leva med sig själv annars.
Han reste sig. Jag gjorde det också.
-Dåså, sa jag medan klumpen i halsen växte sig allt större.
-Det var det. Jag vill tacka dig, Kimberlie, för att ha lärt mig vad vänskap och kärlek är, sa han. Det var ett nöje att känna dig.
Jag nickade, ur stånd att tala. Jag lade armarna om hans hals, och klamrade mig fast. Jag blundade och låtsades föra över all min lycka och positiv energi till honom. Han klappade mig på ryggen, och log mot mig. Det var ett sant leende, ett leende som visade att han var lycklig.
-Ta hand om dig, viskade jag.
Han nickade.
-Jag lovar.
Och så vände han ryggen mot mig. Med ryggsäcken hängande på ena axeln och militärkläderna på, gick han in bland träden.
Tårar rann ner för mina kinder när jag såg den som varit som min bror gick mot sitt öde.



Jag ville bara säga att det här var Del 1 av min ff. Den är INTE slut. Det kommer en Del 2, fast då har vi flyttats 2 år framåt. Jag hoppas det är okej för er, och hoppas ni tyckte om Del 1.
Allså, nästa kapitel kommer vara början av Del 2, så det är inte så att ni får vänta extra länge
Förresten skulle jag vilja göra en bevakarlista. Alla skriver ett inlägg med sitt eget namn, så skriver jag själva listan
Hajj hajj på er! ♥♥♥♥♥

Lemon

Mega bra!

När del 2 kommer, kan du göra en länk till den i del 1 (här) då?

bra!!!!!

Måntass

I´m in love in your story

braa!!!

Så, än sålänge är bevakarna:
Måntass
Ginny =)
Lemon
Elma00