This feeling I have...Could it be... love?

Tänkte inte riktigt så - typ bara att Scorp behövde en nödlögn - men ja, haha, det var ju rätt gulligt ^^



Tack



Taaaaack



Danke shön! ^^



Ha, feels da same bro Men tackar så mycket owo



Mer mer mer mer mer kommer nuuuuuuuu! :3

---

Kapitel 25 - O-hu-oh-uh wonderchild ~ Everything comes to an end

Albus

Jag kände hur hjärtat dunkade galet hårt i mitt bröst. Jag satt med ansiktet vänt mot fönstret, tillät inte Joseph att se mitt ansikte, eftersom jag inte var säker på att det inte var illrött som en tomat. Jag fokuserade bara på massan av grönt som susade förbi utanför fönstret, kopplade bort Josephs andetag och prasslet från boken han läste. Men ändå vred jag lätt på huvudet för att se på honom.
Han satt i sätet mitt emot mig, närmast dörren – alltså så långt ifrån mig som man kunde sitta, men han visade ingenting som antydde att han inte tyckte om att jag satt där. Den smala näsryggen bryddes av ett par glasögon med runda glas och hans ögon rörde sig snabbt över bokstäverna och meningarna i boken. Jag hade ingen aning om vad han läste, men det såg ut som en mugglarbok. Det svarta håret föll framför hans högra öga, och lämnade det vänstra åt min beskådan. Jag kastade en flyktig blick på det, och vände sedan återigen blicken mot fönstret.

En svag harkling bakom mig fångade min uppmärksamhet ungefär en halvtimme senare. Jag hade drömt mig bort – tillfälligt glömt pojken bakom mig – och hoppade alltså till vid ljudet. Jag vände mig sakta om, och tackade gud – eller nåt – för att mina kinder inte blossade. Dessutom var det absolut inte manligt att rodna.
Det var Joseph som hade harklat sig. Såklart. Vem annars? Han hade lutat sig lite mot mig och hade ett osäkert och samtidigt vänligt uttryck i ansiktet.
”Albus? Jag presenterade mig visst inte förra gången vi möttes, du vet i biblioteket? Joseph, Joseph Terrine” sa han och räckte fram handen mot mig, precis som förra gången. Jag tog den – precis som förut. Shit, han hade hälsat på mig – igen! Jag log mot honom, förvånansvärt stadigt faktiskt, och lutade mig sedan bakåt. Jag ville inte säga något, var rädd att han skulle tycka att jag förstörde stämningen eller så. Snarare skulle väl jag tycka det.
Han harklade sig igen, verkade försöka komma på något att säga. Ur det, eftersom jag verkade ha tappat talförmågan trots mitt nonchalanta yttre.
”Så ja, eh…” började han och verkade lätt osäker igen. ”Du… tycker du att jag har varit osällskaplig?” frågade han sedan – han verkade inte komma på något annat att säga. Jag fäste blicken ungefär på hans ögonbryn (Herregud, vilka perfekt formade ögonbryn han hade! Men varför exakt beskrev jag hans ögonbryn?).
”Nä” började jag, ”jag har ju inte precis pratat så mycket heller”. Jag sänkte blicken mot hans bruna ögon. Egentligen ville jag säga att jag hade tänkt så mycket mer. Men det sa jag inte. Inte än.

---

Nu ska jag sova :O

Superbra!!

Superduperasbra!!!

mer

azome!!

Mer kommer nu för jag är trevlig ♥ Precis som ni ♥ ♥

I det här kapitlet introduceras en ny person, som fick bli utfyllnad för att Rose skulle inse att hon är en liten svaghest som inte har något att vara ledsen för... Ledsen för tråkigt kapitel dock ^^'

---

Kapitel 26 - Daisy Freedom

Rosie

Ljudet när dörren till kupén öppnades ryckte mig från mina tankegångar om My Chemical Romances låt Teenagers och jag såg upp. I dörröppningen stod enflicka – kanske ett år yngre än jag – och såg vilsen ut. Hon hade enorma, runda glasögon, honungsblont hår och nästan gulgröna ögon. Fast ögonen syntes inte så bra eftersom glasögonen uppenbarligen inte hade antireflex: de speglade omgivningen framför henne i glasen. Håret var uppsatt i tofsar, en på vardera sidan om mittbenan, som var nästan helt spikrak. Håret var så pass långt så att även när det var uppsatt i tofsarna så skymdes öronen av det. Hon hade en typisk åttiotals-lugg (den hade kammats utåt och var tunn och kortklippt) och ögonbrynen var lite för tjocka för att se vackra ut. Munnen var även den liten och ganska rund och hyn var blek som alabaster. Hon hade redan på sig sin klädnad, och jag såg att hon var i Hufflepuff.
Hon såg förvirrat på mig – jag antog att hon såg mina rödgråtna ögon som jag inte lyckats dölja med enbart smink – och gav mig sedan ett försiktigt leende. Jag besvarade leendet, men jag bjöd inte in henne att sätta sig. Det var hennes val, trots att jag trodde att det var det hon var ute efter.
”Ehm… Kan jag sitta här?” frågade hon med en ganska omelodiös röst. Jag ryckte på axlarna och gjorde en obestämd gest mot sätet mitt emot mig. Hon verkade synbart lättad, tog ett steg framåt och satte sig ner på det anvisade sätet. Jag vände återigen blicken mot fönstret. Hon sa ingenting, trots att jag kände på mig att hon ville bryta tystnaden.
Till slut talade jag i alla fall.
”Du pratar inte så mycket, va? Eller är du blyg?” frågade jag i en ganska monoton röst. Hon ryckte till och såg skyggt upp på mig, innan hon nickade. Jag log kort och lade ögonen på henne. Sedan sträckte jag fram handen mot henne. Hon stirrade på den som om den var en giftig orm och verkade tveka att ta den. Jag såg menande på henne, gav henne en men-kom-igen-då-blick. Hon fattade tvekande handen och skakade den lätt.
”Rose Weasley” presenterade jag mig som, fortfarande med samma tomma röst.
”Daisy Freedom” sa hon med sin omelodiösa röst. Jag gav henne en förvånad blick samtidigt som jag skeptiskt höjde på ögonbrynen. Daisy verkade försöka ignorera mitt ansiktsuttryck.
”’Freedom’?” frågade jag med en röst som var lätt vass av misstroande. Hon suckade och såg ner på sina händer.
”Ja” svarade hon med lätt uppgiven röst. Jag fortsatte se på henne med samma blick, och hon mötte den till slut med ett trotsigt uttryck.
”Jag kan faktiskt inte rå för det. Och dessutom är det ganska ironiskt eftersom jag egentligen aldrig varit fri” fortsatte hon och drog några slingor som fallit ur tofsen bakom örat. Det var först då jag upptäckte hennes underliga färgskiftning. Eftersom de hade varit täckta av hårslingor hade jag inte sett dem förrän nu.
På vardera kinden löpte smala, brunaktiga streck ut från öronen och ut kanske två centimeter på varje kind, så att de nätt och jämnt syntes om man täckte dem med hårslingor. Men med håret undandraget så var de fullt synliga. De var närmast identiska med varandra, som om Daisy hade en spegel placerad över näsan och upp till hårfästet och ner till nyckelbenen.
Frihetsflickan – eller inte – både såg och kände min granskning och log bedrövat. Hon drog undan håret ännu mer så att öronen inte heller skymdes, och jag fick återigen en ny bild av hennes utseende. Öronen var onormalt formade, eller kanske inte onormalt men… De var lätt spetsiga, likt en alvs, och krökte sig inåt nära kraniet, men vid den spetsiga änden så krökte sig öronmusslan återigen utåt. Jag betraktade hennes annorlunda utseende några sekunder innan jag insåg vad jag gjorde och vände blicken till hennes ögon. Ja, den gulgröna färgen var också den annorlunda.
”Men… varför?” frågade jag häpet. Daisy log återigen samma bedrövade leende och svarade sedan.
”Tja, en vanlig missbildning antar jag… Men nu kanske du förstår varför mitt efternamn är så ironiskt?”
”Hur då ironiskt menar du?”
Hon suckade och fick ett sorgset drömmande uttryck i ansiktet.
”Mina föräldrar… uppskattade inte precis det utseende som deras dotter hade, och höll mig ur åsyn. De undervisade mig själva, något som gick förvånansvärt bra – det kunde ju bero på att de båda var lärare!” Daisy fnös föraktfullt. ”Men ja, jag hade ju inte precis någon frihet – och därför ingen ”freedom”. Mina föräldrar låtsades att de inte ens hade någon dotter, och talade om för alla att något gått snett under förlossningen och att jag tragiskt nog inte hade överlevt. Inte ens mina mor- eller farföräldrar fick veta något om att deras barn hade en dotter. En ful dotter, ett missfoster. Och då jag fick brevet från Hogwarts ville de först inte låta mig åka, men… Då kunde ju någon annan ta hand om mig under största delen av året. Jag hatar därför mina föräldrar, och de hatar antagligen mig”. Mot slutet hade Daisys röst antagit en dyster, sorgsen ton, och jag sträckte instinktivt ut handen för att klappa hennes arm. Då ärmen på klädnaden åkte åt sidan såg jag att de underliga bruna markeringarna fanns på handrygen också.
”Då förstår jag. Förlåt mig Daisy, om du inte ville berätta så…” började jag, men hon avbröt mig.
”Nej nej, jag ville berätta. Jag har inte berättat för någon annan eftersom… Jag inte har någon annan” sa hon med ett blekt leende.
Jag tröstade henne, försökte ingjuta styrka i henne genom kontakten, och förstod att jag absolut inte hade något att gråta över.

---

Åh Rose. Har du samvetskval? ._.

AsBra!!!!

aw stackars Daisy! Men azome kap!

Tack :'3



Mm, håller med

***

Tycker ni att jag har för mycket dialog? Eller för lite beskrivningar? Lämna en kommentar pliz ^^