Den du minst anade [SV]

^asså, allting är planerat och han kommer, det var bara det att jag ville ha förslag på hur mitt sätt att skriva kan förändras

Jag kan nog inte komma på något sett som du kan förbättra ditt språk på just nu, för du skriver redan så grymt bra!

Tyvärr tjejen, det är redan perfekt ;D ♥

Haha, då får jag väl fortsätta skriva då

^^
jaa!

forsätt!

Asså, jag blir aldrig nöjd med kapitlerna ! Kritik ! Someone ? Snälla.

-

Kapitel 12
Jag vet inte riktigt. Inte riktigt hur det var. Min hjärna har nästan raderat allting som hände under vår promenad. Det enda jag minns var att Harry bara babblade och babblade att han helt enkelt inte kunde göra slut med Ginny innan julen. Men han hade i alla fall lyckats med att säga att han skulle fira den på slottet.
Den kyssen jag väntat på ville jag av någon anledning inte ha längre. Allting kändes falskt när han pratade.
Så bara babblade han på om hur mycket han älskade mig. Men jag visste inte om jag riktigt trodde på det. Om han nu älskade mig så mycket som han sa. Vad var då problemet med att göra slut med Ginny? Jag minns också att mina tårar började rinna och Harry förtvivlat babblade på ännu mer. Jag vet inte vad det var med mig. Jag ville ju att Harry skulle förklara. Men jag ville ändå inte gå där med honom.
Varför hade jag gått ner?
När vi var tillbaka i uppehållsrummet försökte Harry fånga in mig i en kram. Han lyckades, men jag kramade varken tillbaka eller besvarade hans kyss. Jag tror att han blev väldigt sårad av det. Men jag orkade inte bry mig och jag lossade mig ur hans grepp och gick upp för trappan. Jag kände Harry blick bränna i nacken när han följde mina steg med blicken och viskade mitt namn en sista gång.

Jag vet inte varför. Men jag ville inte ha någonting med Harry att göra på söndagen. Idag skulle alla som skulle hem över julen åka. Så jag sa hejdå till Elliot, Hermione, Ron och Ginny innan jag gick upp till sovsalen, som nu var tom, utan ett ord till ”Pojken som överlevde”.
Sen låg jag där på min säng hela eftermiddagen. Ända tills jag blev så hungrig att jag var tvungen att masa mig ner till Stora salen.
När jag kom ner i uppehållsrummet såg jag till min förskräckelse att Harry satt i en av fåtöljerna med huvudet i händerna. När han hörde mina steg tittade han upp. Och när han såg att det var jag reste han sig upp och mimade mitt namn. Han hade säkert suttit där hela eftermiddagen och väntat på mig. Jag såg i hans ögon att han var förtvivlad, rädd och ledsen. Men det var jag med, fast jag var utsvulten också så jag gick bara förbi honom och ut genom porträtthålet.

På måndagskvällen var jag tvungen att gå ner till stora salen med Harry för att äta julaftonsmiddagen. Alla elevhemsbord hade flyttats åt sidan och kvar stod bara ett bord. Där tydligen både lärare och elever skulle sitta. Jag suckade. Men tog mig igenom måltiden och försökte undvika att se på Dumbledores blåa blick som granskade mig alltför ofta.
När jag kröp ner i sängen i den tomma sovsalen den kvällen sa jag till mig själv att imorgon ska jag förlåta Harry. Om jag var stark nog till det.

Jag vaknade av att någon öppnade min sovrumsdörr. Blixtsnabbt ryckte jag åt mig trollstaven.
”Den utvalda”, ”Pojken som överlevde”, ”Lily och James Potters son” vad ni än vill kalla honom. Jag brukar kalla honom Harry och ibland Harry James Potter, drog av sig sin mantel, slängde den på golvet och gick fyra steg genom rummet och satte sig på knä vid min sängkant. Vid det här laget hade trollstaven redan fallit ner vid min sida när jag såg pojken som hade mött Voldemort flera gånger än alla dem på ministeriet tillsammans, förlorat sina föräldrar, blivit mobbad av sin kusin i åratal och den pojke vars framtid bestod av att dö eller leva. Hans ögon och kinder blöta av tårar.
Han grät mot mitt täckte och utan att tänka mig för släppte jag trollstaven och lade mina händer runt kinderna på pojken. Jag mötte hans klargröna ögon och tryckte min mun mot hans. Pojkens röst var mindre än en viskning när han sa:
”Alice, snälla, förlåt mig. Jag älskar dig.”
Den gången trodde jag honom. Och jag var lyckligare än på mycket länge när han kröp ner i min säng och med ett leende på läpparna somnade vi båda i varandras armar.

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!