Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Återigen tackar jag så hemskt mycket för alla snälla kommentarer jag får! Jag blir verkligen superglad varje gång jag ser att någon kommenterat! Tack!♥♥♥ Och välkommen till nya läsare, jag hoppas att framtida kapitel ska tillfrdställa även er
Här är det nya kapitlet Hoppas ni gillar det


Kapitel 13


Hermione


På vägen tillbaka till uppehållsrummet förbannade Hermione sig själv. Varför hade hon sagt ja? Sagt ja till att träffa Malfoy, eller Draco som han bett henne kalla honom, och hon hade även bett honom kalla henne Hermione… Draco lurade henne säkert bara till att komma till sjunde våningen, han hade kysst henne bara för att hon skulle tro något annat.
Nej, Hermione lyssnade inte på sina tvivlande tankar. Draco såg på henne på ett speciellt sätt, ett äkta och speciellt sätt. Inte ens världens bästa skådespelare skulle kunna se på henne med samma typ av känslor som Draco såg på henne. Hermione hade sett känslorna i Dracos ögon, han kunde inte ha kysst henne bara för att göra det, han hade gjort det av en anledning…
Hermione funderade över sina känslor för Draco, de hade definitivt ändrats.
Det var helt sjukt, för bara mindre än en vecka sedan hade hon hatat honom, och nu funderade hon om hon hade känslor för honom.
Hermione tänkte på Dracos ögon, hans vackra ögon… Hjärtat började att hyperventilera när hon tänkte på när de hade kysst varandra. Hur bra det hade känts när de gjort det. Hermione log. Hon längtade faktiskt nästan tills klockan blev sju.
Han utnyttjar dig, började rösterna i huvudet igen.
”Håll käften”, sade Hermione tyst och fortsatte uppför trapporna mot uppehållsrummet.

Två timmar senare satt Hermione fortfarande i uppehållsrummet med sina läxor i forntida runskrift, men hon hade kommit långt. Hon behövde bara läsa sina 150 sidor i läroboken och det kunde hon använda som sängläsning, senare ikväll. Hon skulle träffa Draco om ungefär 45 minuter och Hermione var på väldigt gott humör. Hon lade undan läxorna till forntida runskrift och påbörjade med skrivandet till den enorma uppsatsen de skulle skriva till Snape.
”Hej Hermione!” sade Harry plötsligt och satte sig ner mittemot henne.
Hermione tittade upp och log.
”Hej Harry!” sade hon glatt.
”Du verkar inte vara sur längre…” sade han försiktigt.
Hermione hade helt glömt av hur Harry briljerat på trolldryckslektionen, tack vare att han läst och tagit instruktioner från anteckningar som en tidigare elev skrivit i sin lärobok.
”Nej, jag är väl inte det” log Hermione, hon kände inte för att vara sur nu, när hon var så glad.
”Skönt” utbrast Harry och brast ut i världens största Harry-leende.” Håller du på med uppsatsen Snape ska få?”
”Japp, den måste ju bli klar.”
”Så sant.” sade Harry och plockade upp sitt egna material och började skriva han med.

Tio i sju. Hermione behövde gå nu, men vad skulle hon säga till Harry? Hon var bara halvklar med uppsatsen.
Hermione började prövande att lägga ihop sina grejor och Harry tittade frågande upp.
”Är du redan klar?” frågade han.
Hermione tvekade.
”Öhum… Jag orkar inte plugga mer idag…” sade Hermione och rafsade ner sina grejor i sin väska. Hon ställde sig upp.
”Ska du gå?” frågade Harry och tittade förvånat på henne.
”Jag känner för att röra på mig, så jag går en liten promenad…” sade Hermione och innan Harry hunnit protestera eller säga att han ville följa med var Hermione redan halvvägs ute ur uppehållsrummet.

Hermione skyndade sig genom korridorerna på sjunde våningen. När hon kom fram till gobelängen där de stämt träff var Draco inte där.
Hjärtat sjönk som en sten i bröstet och rösten i hennes huvud skrattade hånfullt för att den hade haft rätt…
Hermione hörde hur springande steg närmade sig och runt hörnet dök Draco upp i full fart. När han såg Hermione saktade han in och började gå mot henne.
När han var framme hos henne ställde han sig nära.
”Du kom…” viskade han.
”Självklart, vi hade ju bestämt” sade Hermione och bakade ett litet steg. Han stod lite väl nära. ”Ska vi gå till Vid-behov-rummet?”
”Visst” svarade han och log.” Men du får gå först, jag vet ju inte vart det ligger.”
”Okej” svarade Hermione och började gå den invanda vägen till vid-behov-rummet. Hon hade ju gått dit i stort sett hela sitt femte år.
Framme vid Vid-behov-rummet gick hon fram och tillbaka tre gånger och tänkte ”Jag behöver ett ställe där jag kan vara ensam med Draco”. När hon gått fram och tillbaka tre gånger tittade hon upp och såg att dörren till Vid-behov-rummet hade uppenbarat sig.
”Hur gjorde du?” frågade Draco förundrat.
”Jag tänkte bara att jag behövde ett ställe där jag kunde vara ensam med dig samtidigt som jag gick fram och tillbaka tre gånger” sade Hermione och rodnade. Det hade låtit fel när hon sagt ”kunde vara ensam med dig”. För att dölja så mycket som möjligt att hon rodnade öppnade hon dörren och steg in i Vid-behov-rummet.
Det såg helt annorlunda ut nu än när hon varit med i DA. Nu såg det ut som ett vardagsrum kombinerat med sovrum. En stor, härlig soffa stod framför den öppna spisen som sprakade behagligt. Där fanns flera bokhyllor och, till Hermiones förlägenhet, en stor himmelsäng med röda draperier.
Draco stängde dörren bakom sig och lade försiktigt armarna runt Hermione bakifrån.
Hjärtat började att slå hårt och hon var nästan säker på att Draco kunde känna det.
En tanke slog henne plötsligt.
”Draco?” sade hon försiktigt.
”Mm?” svarade han.
”Jag tycker vi borde prata…” började hon.”… om det förflutna”

Älskar!!!!! Bäst kapitlet ever!!!

fett bra :d vill ha mer!!

Ny läsare! Vill ha nytt kapitel!

KÄNN DIG SÅ ÄGD BEVAKAD!

vad gör du på mugglis?? Bli författare kvinna!

Tack!!!

Tackar så mycket

Haha, tackar och välkommen!!

Haha vi får se hur det blir med den saken

så bra jag länktar tills det kommer mera!!!

När har din hjärna en tanke på att skriva mer, må tro ~~~

AAAAHHHHH!!!!!
....
....
...
Det här kapitlet ÄGDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Skriv mer

ooooo, vad bra, jag vill läsa mera nu!!!