Den stumma häxan...

Skitbra!!!! Awesome!!

D: OKEJ! när jag lägger ut kapitlet hamnar det i mitt gamla inlägg på sidan 21! XD

det blir bra ♥

ok

Upplagt ;D

Jättevra!
Gud vad jag blev rädd!

super!

Det var jätteravenclawsome!

Kapitel 22: Mardrömmar…
”Hur kom du upp dit!? Du åkte ju!” Utbrast Tim. John såg väldigt nöjd ut.
”Ja du, jag kan ju transferera mig. Så jag transfererade mig upp på vinden! Sedan var det ju bara att lägga sig i kistan inget annat.” Svarade Farbror John förnöjt.
”ja men! Det gick ju typ ingen tid alls!” Sa Amelia och slog ut med armarna. ”Vad gjorde du med bilen!?” Fortsatte hon chockat och John skrattade.
”Jag berätttar imorgon, ta det lugnt det finns inga vampyrer i huset!” Försäkrade John och log mot oss.
”Bara du åker HEM nu. Vi vill nog sova utan att bli skrämda av en vampyr!” Svarade Tim kallt och John rufsade om hans hår. Reg såg ut att kunna spy när som helst. Jag tittade oroligt på honom och lade min hand på hans axel. Han log mot mig.
”Jag är… okej.” Sa han men lät lite skakis. Jag tyckte synd om honom, Han hade säkert blivit vettskrämd av vampyren, precis som jag. Tim gav honom en tafatt kram.
”Den va fejk kompis, inget att oroa sig för!” Sa Tim och blev sedan vettskrämd när pickupen körde iväg.
”SLUTA SKRÄMMAS!” Skrek Amelia efter den. Sedan gick vi allihop in och upp till vinden igen.

Tim visade oss var täcken och kuddar låg. Jag bäddade i kistan. Alla såg oförstående på mig. Men jag bara log och lade mig ned i kistan. Nej, jag hade inte klätt av mig, jag var alldeles för trött för det. Jag antog att dem andra var vakna och pratade men jag uppfattade inte vad dem sa.

Jag befann mig i mörker. Jag såg ingenting men plötsligt började jag gå. En trappa uppenbarade sig och jag började gå upp för den. Den var lång kändes som timmar.
”Elisabeth” Mamma? Det där lät som mamma!
”Beth!” Lester?? Vad gör han här?
”Elisa!” Amelia?
”Elisa!!” Reg? Tim?? Varför ropar dem på mig?
Dem lät rädda, har det hänt något? Varför ropar dem?

Dem ropade mer och mer, snabbare och snabbare och till slut blev det ett virrvarr av röster. Jag kunde inte hänga med och trappan blev bara längre och längre verkade det som. Sedan försvann den och under tiden rösterna tjöt överallt föll jag, bara föll. Föll ned i ett mörker…

”Elisa, vakna! Du drömmer!” Någon väckte mig och jag öppnade ögonen. Det var Tim.

”Hur är det egentligen? Du höll för öronen.” Frågade han och verkade orolig, jag kunde inte låta bli och kramade honom.

Han var i alla fall okej, han lät inte rädd och han var okej. Ingen trappa och inget läskigt.

Allt var okej…

Jätteamazyn!