Nagini, dotter till.......

När tåget äntligen stannade på perrongen fylldes korridoren av elever som drog koffertar efter sig. Det fick mig att komma på att jag hade glömt min egen koffert i kupén så jag var tvungen att skynda mig tillbaks igen. Kupén var tom på personer, de andra måste redan ha gått ut. Jag tog min koffert och steg av tåget. Utanför höll solen just på att gå ner så det var lite mörkt. En stor man stod och ropade på förstaårseleverna att följa efter honom. De små elva åringarna såg ännu mindre ut än var de var bredvid mannen som måste vara en halvjätte. De äldre eleverna var på väg mot skogsbrynet där vagnar stod och väntade på oss. Men när jag såg vad som drog vagnen blev jag chockad. De såg ut som svarta hästar men de hade fladdermus vingar som var böjda längs ryggen. De var magra men ingen annan gav dem någon uppmärksamhet. Det var bara en pojke som stod och tittade på dem med sorgens blick. Han gick fram och klappade en av varelserna på ryggen. När någon ropade efter honom ryckte han till och gav varelsen en sista förtvivlad blick och gick iväg efter pojkarna som hade ropat på honom. Jag försökte att hitta en ledig vagn men som med kupéerna var alla redan upptagna.
Jag hörde hur någon gick med snabba steg mot mig så jag vände mig om för att se vem det var. Det var en mycket gammal kvinna men hon rörde sig med lätthet. Hennes hår var silvergrått och satt uppsatt i en hårdknut. Hon såg sträng ut men gav mig ett välkomnande leende som fick henne att se vänligare ut.
”Du måste vara Nagini. Jag är professor McGonagoll och är rektor på Hogwarts.” sa hon.
”Trevligt att träffas professorn.” sa jag. ”Tack så mycket för att ni låter mig börja här. Även med tanke på vad min far har gjort.” fortsatte jag och tittade ner på mina skor. Professor McGonagoll suckade djupt. Jag tittade upp och mötte hennes blick.
”Jag erkänner att jag tvivlade på att det var en bra idé att låta dig börja här. Din far har gjort så mycket onda saker. Han var helt igenom ond.” sa professor McGonagoll och skakade ogillande på huvudet men hennes ögon var ytterst sorgsna.
”Jag vet att min far var en ond man. Men jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Han var aldrig elak mot mig. Jag tror att jag tog fram det bästa ur honom men sen…” jag tystande. Jag hade försökt att inte tänka på honom men nu när jag stod här och pratade om honom med någon som antagligen hatade honom.
”Förlåt professorn. Jag kan inte.” viskade jag. Hon nickade förstående och tittade på mig med sina sorgsna ögon.
”Nåväl. Ta min arm.” sa hon och sträckte fram sin arm mot mig. Jag förstod inte vad hon skulle göra men jag tog ett steg fram och tog tag i hennes arm. Då förstod jag vad som hände, hon skulle transferera oss. Jag hade gjort det med min far några gånger förut så jag kände igen känslan. Vi stannade plötsligt och jag tittade ut över en tom korridor. Vi var inne på Hogwarts.

Bra ska bli spännande att läsa fortsättningen

tack

snälla mer!!! det är ju så spännande!!

Superbra!

This. ♥

kanske skriver mer snart ♥

vad bra

Suuuper bra!!!! Längtar till fortsättningen!!

Helt underbart ♥