(PM)Albus Potter

O_________________O
Ni ÄGER! Vill ni att jag ska skriva klart nästa kapitel idag? O_O ♥

Jaa^^ gör det!

Gör det OwO

Oohhkeey, då gör jag det :3 ♥

Jippie!
Nu blev jag glad på dig!

HEJJJJJJJJJJJJ!
Jag känner mig duktig nu, som lyckades skriva ett helt kapitel till på så kort tid :3 Det här blev till och med längre än vanligt
För det första så vill jag säga att det inte alls är många kapitel kvar, så om ni har några idéer nu till slutet - skicka dem gärna Sen så vet jag inte om det här blev så bra.. ni kanske tycker det är töntigt eller nåt xD
Så, nu ska jag sluta babbla. Lämna gärna en kommentar om du läser!

Jag antar att ni kommer ihåg slutet på förra kapitlet va? Äsch, här har ni:

Dörren till rummet flög upp på vid gavel så hårt att den slog i väggen, och Albus slog upp ögonen. Hjärtat slog snabbare än någonsin och han började må illa. Några personer störtade in i rummet och förhäxningar slängdes plötsligt åt alla håll. Ett förargat skrik hördes efter att Voldemort försvann med en ljudlig knall. Det var det sista Albus såg innan han inte orkade mer. Benen vek sig och han föll in i ett härligt, svart mörker.


55 - Hogwarts modigaste man
Allt var svart. Eller nej. Det var inte svart längre. Det var mer rödaktigt, som om det hade blivit ljusare. Huvudet värkte. Hela kroppen värkte, och allt var tyst och stilla. Det enda lilla ljudet som hördes var ett avlägset kvittrande från en ensam fågel utanför fönstret och mjuka andetag från någon annan i rummet.
Albus slog upp ögonen. Han befann sig i ett vitt rum med en massa vita sängar. Sängen som han själv låg i kändes varm och mjuk mot hans ömma kropp, och det kändes som om han skulle kunna ligga i den resten av sitt liv. Det var så skönt.
Efter ett tag kunde Albus konstatera att han låg i sjukhusflygeln. Först kom han på sig själv med att återigen luta sig tillbaka mot kuddarna och stänga igen ögonen, men sedan kom han att tänka på sina vänner. Han slog upp ögonen och såg sig förskräckt om i rummet. Hjärtat började dunka hårt och snabbt, och ångesten vällde över honom. Tänk om det bara var han som hade överlevt? Albus vände snabbt på huvudet – och han hittade dem. Ellie låg i en säng på vänster sida om honom och Sco låg på den andra sidan. James låg i en säng mittemot honom.
Albus pustade ut. De var vid liv. De lätta andetagen han hade hört tidigare kom från Sco som låg och sov med munnen öppen. Ellie låg på sidan med ansiktet mot Albus och blundade, och James kunde Albus inte riktigt vara säker på, eftersom han låg med huvudet bortvänt.
Medan hjärtat fortfarande slog snabbt lutade sig Albus lättat tillbaka mot kuddarna. Han såg ner på sin egen kropp och konstaterade att han såg förfärlig ut. Blåmärken fanns lite här och var, och benen var täckta av rivsår från böjsvansarna. Han hade bandage runt ena knät, som gjorde extra ont, och Albus antog att det var från smällen när han föll från repen. Han lät händerna gå upp till ansiktet, och sedan huvudet. Det ömmade mycket, och Albus började må illa när han rörde vid det, så han lät bli. Istället vände han på sig så han hamnade med ansiktet vänt mot Ellie. Albus undrade om hon var vaken, eller om hon sov. Eller så kanske hon fortfarande var avsvimmad. Det visade sig att hon var vaken, för precis när Albus hade slutat röra på sig slog hon upp ögonen. De mörkgröna ögonen såg rakt in i de klargröna en stund. Ellie log.
”Du ser hemsk ut Albus”, viskade hon, och Albus log tillbaka mot henne.
”Tack”, svarade han, och såg upp mot hennes panna där den enda synliga skadan fanns. ”Du med.”
De låg en stund och betraktade varandra.
”Vi dog inte”, sa Ellie tyst. Albus skakade på huvudet och log.
”Vi lever”, sa han. ”Vi klarade oss förbi honom.”
Ellies ögon smalnade.
”Du menar – Att han kom tillbaka?”
Albus nickade. Då hördes snabba steg och dörrarna till sjukhuslygeln flög upp.
”Jag berättar sen”, sa han snabbt till Ellie.
”Jaså, är ni vakna nu?” Det var madam Pomfrey som kommit in i rummet. Hon gick först fram till Ellies säng. ”Hur känns det i huvudet?” frågade hon.
”Bra”, svarade Ellie. Madam Pomfrey tvättade hennes sår i pannan och gick sedan över till Albus.
”Harrys son. Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag kan inte ens hålla räkningen på hur många gånger jag har fått tagit hand om din far”, mumlade hon medan hon kände på Albus huvud. ”Hur känns det för dig?”
”Ganska bra”, sa han.
Madam Pomfrey nickade och gick vidare till Sco, som precis hade vaknat. Efter att hon hade tagit hand om Sco ett tag gick hon till andra sida rummet där James låg, och Albus trodde han skulle svimma av lättnad när han såg att James rörde på sig.
”Hur mår du?” hörde Albus madam Pomfrey fråga James. Han kunde inte höra vad James svarade, men han hörde i alla fall att han mumlade något, och det fick Albus att bli ännu mer lättad. Efter James hade svarat gick madam Pomfrey iväg. Hon kom tillbaka någon minut senare med en hink och ett blodrött elexir. Hon ställde hinken på golvet bredvid James säng och elexiret på nattuksbordet. Sedan försvann hon in på sitt kontor.
Albus vände sig om i sängen mot Sco.
”Hur mår du?” frågade han Sco.
”Toppen”, svarade Sco, och Albus bara log.

Dagen därpå mådde Albus mycket bättre, och likaså Ellie och Sco. Madam Pomfrey hade gjort ett utmärkt jobb. Därför fick de lov att lämna sjukhusflygeln lite då och då under dagen. Albus gick ofta över till James säng och frågade hur han mådde. Han sa att han mådde bättre, men han såg ändå väldigt blek ut. Albus var i alla fall glad att han pratade.
Senare på dagen bestämde Albus sig för att berätta för Ellie och Sco vad som hände efter att de hade blivit lamslagna. Eftersom både James och professor Roper sov och madam Pomfrey hade gått för att äta lunch var det ingen större risk att någon skulle höra dem.
Medan Albus berättade blev Ellies och Scos gap större och större. De hade öronen på spänn hela tiden medan Albus berättade mycket detaljerat om allt som hänt från och med när Ellie och Sco blivit lamslagna till att han själv svimmade av.
När han äntligen var klar satt de tysta ett tag.
”Men sen då?” frågade Sco.
”Hur ska han kunna veta det knäppskalle, han svimmade ju”, sa Ellie med ett flin. Sco gav henne en sur blick.
”Jag vet inte vad som hände. Jag tror att Voldemort lyckades ta sig därifrån”, sa Albus dystert, men sen hann de inte prata mer, för madam Pomfrey kom plötsligt in i rummet.
”Rektorn vill gärna tala med dig Albus, om du orkar”, sa hon.
”Självklart”, sa Albus och reste sig upp. Madam Pomfrey följde med honom till rektorns kontor.
”Sprängsjärtskrabbor”, mumlade hon när de kom fram till en stenfigur, och en öppning i väggen och en trappa visade sig.
”Du kan gå upp själv”, sa madam Pomfrey. ”Rektorn sa att om han inte är där så kommer han inom fem minuter, så du kan gå in på kontoret om han inte öppnar.”
Albus nickade och steg sedan på trappan som rullade uppåt. Han klev av den när den var längst uppe och knackade sedan tre gåger på dörren. Ingen öppnade. Han drog försiktigt i handtaget och klev in.
Kontoret var gigantiskt. Det gick knappt att beskriva, eftersom det fanns så mycket saker. I mitten av rummet fanns i alla fall ett skrivbord, och överallt på väggarna hängde porträtt av Hogwarts alla gamla rektorer. Albus började gå längs väggarna för att betrakta porträtten. De flesta sov, men när han kom fram till de senaste årens rektorer möttes han av två ansikten som han verkligen kände igen. Båda var vakna, och de log mot honom. Albus visste precis vilka de var. Det var de två rektorerna han var döpt efter. Närmast honom hängde porträttet av Albus Dumbledore. Han log stort, men sa ingenting. Men det gjorde ingenting att han var tyst, för hans leende beskrev allt.
Albus väde blicken mot det andra porträttet. Severus Snape. Även känd som Hogwarts modigaste man. Severus log mot Albus, och de svarta ögonen mötte de gröna. Mannen öppnade munnen. Först såg det ut som om han inte visste vad han skulle säga, men sedan lät han orden slinka ut.
”Du har din fars ögon, Albus”

jättebra!

ASM!
DU SKRIVER JÄTTE BRA |8

Jättebra

Men jag stör mig så sjukt mycket på (levde som en Slytherin men dog som en Gryffindor)

Oj, hehe jag kan ta bort det.
EDIT: Så, borta ;D haha, du kan läsa om den meningen om du vill.. xD