wolfy & rollspelare prs

"Tvivlar du på mig?" frågade han och kunde inte hjälpa att skratta till. Han hoppades nästan att hon gjorde det för han älskade att bevisa för folk att de hade fel, och det ville han göra även i det här fallet. Bekräftade hon att hon tvivlade på honom så skulle det bara motivera honom extra att hålla all fokus på henne hela natten.

"Borde jag tvivla på dig?" svarade hon och klev ut från bilen när de var framme. Hon visste ju vilken jobbig besserwisser Jonathan var så hon ville inte ge honom ett tydligt svar.

"Har jag gett dig en anledning att göra det?" Jonathan klev ur bilen och gav ett litet leende till beskyddarna, önskade dem godnatt. Han envisades dessutom tills de gav sig att de skulle checka in på ett fint rum och vila ut sig ordentligt för en gångs skull.

Cleo log bara innan hon gick till receptionen och bad om en svit, hon skrev ner sina uppgifter och log svagt när hon fick sina nycklar.
"Så, ska vi upp?" log hon.

Jonathan väntade in Cleo vid hissarna.
"Vad finns uppe?" frågade han och tryckte på knappen, väntade aningen otåligt på att dörrarna skulle öppnas. Trapporna hade gått mycket smidigare och behändigare.

"Vårt rum." sade hon och kollade på honom med ett litet leende på läpparna. Hon gick in i hissen när dörrarna öppnades och smekte leendes hans nacke när dörrarna stängdes bakom honom, utan att någon beskyddare hunnit med in.

Med ett brett leende slingrade han armarna kring hennes midja för att lyfta upp henne i sin famn. Han flyttade ner händerna till hennes höfter istället för att hålla henne i ett stadigt grepp, rös till då han kände hennes fingrar mot hans nacke.
"Dra mig baklänges, är det här verkligen lämpligt? Jag trodde du bara såg mig som en bror."

"Jag kan krama mina bröder." log hon oskyldigt och lutade kinden mot hans kind. Hon försökte att hålla det lilla fnittret inne och gömde ansiktet i hans hals.

"Dina bröder?" Jonathan var medveten om Ben men att hon hade fler hade han inte förstått. Å andra sidan hade han aldrig frågat om saken heller, han visste inte mycket alls om hennes familj. "Men de är inte här nu så du får nöja dig med mig."

"En halvbror från pappa." log hon och ryckte på axlarna. Hon skrattade till och knuffade bort honom. "Bara för att du nämnde mina riktiga bröder kan jag inte ta det här på allvar längre." flinade hon och klev ut från hissen när den stannade på rätt våning.