Sjunde året på Hogwarts

jag nickade allvarligt
"Ja det är hennes val och jag antar att ingen kan påverka henne! hon har en vilja av stål!" sa jag och fortsatte sedan "Ja det var väll bättre än inget"
Jag läste hennes tankar och märkte att hon var hungrig
"Yaxley" ropade jag och snart stod mannen framför mig och buggade innan han såg oroligt på Cara
"Vad har hänt med henne, Herre?" frågade han försiktigt
"Hon har varit en idiot, men det är inte därför du är här. jag vill att du hämtar mat till oss" sa jag irriterat, Yaxley bugade och återvände en stund senare med mat till oss.
"När man har något som påverkar sinnena ex hunger märks det tydligt när man läser någons tankar. men ät ni" sa jag och gav dem en nick, Draco tog försiktigt en tallrik men Severus avböjde oroligt och jag visste att han itne skulle äta förens Cara hade vaknat, jag själv behövde egentligen inte äta men jag tog en tallrik bara för att ha något att göra

- Och hur hade du tänkt att jag skulle bete mig då?, inte tänka, inte tänka på nått annat och inte använda sinnerna, det är ganska svårt, sa jag och tog sedan emot tallriken av Yaxeley och satte mig ner på soffan.
- Tack, sa jag och började äta när jag såg att han gjorde det.
Det var faktiskt mycket gott och jag åt girigt upp maten och stälde ifrån mig tallriken.

"Ni små barn har så mycket att lära er!" sa jag och himlade med ögonen och skickade sedan iväg Yaxley och fäste blicken på Cara som rörde lite på sig och sedan slog upp ögonen och jag såg hennes glansiga svag blick, men hon var i alla fall vaken

(Cara)
jag öppnade trött ögonen och hade åtta par ögon på mig och jag försökte säga något men gav snart upp utan bara såg trött på dem

- Tack och lov att du lever Cara, sa jag lyckligt och sprang fram till hennes säng.
- Kan du göra något åt henne nu? När hon är vaken menar jag?, sa jag och såg ivrigt på Snape.

jag trodde nästan Laura skulle hoppa på mig, men jag förstod inte riktigt vad hon menade. vadå levde? jag hade väll bara sovit?
"Låt henne vakna till lite sen kan hon dricka den här" sa Severus vänligt och jag försäkte fråga dem vad som pågick men gick inte rösten att fungera men jag började i stället hosta och de gav mig oroande blickar och Severus hjälpte mig upp till halvsittande ställning och jag la huvudet lätt på sned och väntade på att de skulle skälla på mig

- Ååå Cara fattar du inte hur oroliga vi har varit?, du kunde ju ha dött, sa jag förtvivlat.
- Jag är så glad att du lever, sa Draco och log lyckligt.
- Du gjorde inte bara oss oroliga, din pappa och Severus med, vad tänkte du på egentilgen?, sa jag och såg oroligt på henne.

jag såg frågande på dem allihop och fick tillslut tillbaka rösten
"Vad hände?" frågade jag dumt
"Det kan jag svara på unga dam! du somnade i stallet och sedan när jag tog med dig upp hit föll du ihop och vaknade inte." sa min far och såg allvarligt på mig
"Förlåt, jag trodde inte det var så allvarligt" sa jag lite tyst och sänkte blicken. jag hade inte menat att göra dem oroliga. jag hatade att oroa folk, det kändes som om jag bara var ivägen då och ställde till det
"Visst du ställde till det men du är inte ivägen" sa min far mjukt och log vänligt mot mig
"Drick det här" sa Severus och gav mig ett leende och förde drycken till mina läppar och jag drack lydigt upp den. jag orkade inte säga i mot, jag verkade redan ha ställt till med tillräckligt stor skada. jag kröp ner udnder täcket igen
"Förlåt" sa jag tyst och drog täcket över huvudet och lät tårarna rinna. jag ville inte oroa dem, de hade bekymmer nog ändå

- Ge dej Cara, sa jag och drog undan täcket.
Som din far påpekade, ja han läste väll dina tankar så är du aldrig ivägen.
Du är för envis och stolt för ditt eget bästa men ivägen det är du aldrig.
- Nej, aldrig, sa Draco mjukt.
- Så sätt dej upp och torka tårarna så kommer det kännas bättre, sa jag vänlgt mot henne.

jag mötte Lauras blick och nickade svagt och såg sedan på min far
"Ja han läste mina tankar, och du vet att jag hatar det!" sa jag tyst
"Klart jag vet, men när du inte säger något till oss så får vi ju inte reda på något annars" sa han mjukt och jag nickade igen och satte mig upp och Sev torkade mina tårar och jag log mot honom
"Är det säkert att jag inte är ivägen? jag menar ni har ju annat att oroa er för än mig? jag skulle inte ha varit så envis" sajag lite sorgset
"Klart du inte är ivägen! tro aldrig det" sa Severus allvarligt och kramade min hand och jag kunde inte låta bli att le
"Jag lovar att i alla fall försöka lyssna på er" sa jag och la huvudet på sned och hostade till lite
"Botade du henne inte" sa pappa lite argt till Severus
"Jag gav henne en medecin som hjälper henne att bli frisk men jag kan inte bota henne bara så där" sa han och min far nickade tacksamt
"Vad har ni gjort då?" frågade jag och tyckte det var lite konstigt att de alla levde

- Severus har sett till dej, Draco har varit orolig sittande på sängen och jag och din pappa har haft ett samtal med varandra, sa jag lätt road av att se vilken reaktion Cara skulle få.

( Ska sova nu ♥ )