prs yehet & kkaebsong

"Zihao," börjar Joshua med en rynka vid ögonbrynen, aningen upprörd över den andres ord. "Bara för att du dömer dig själv, betyder det inte att alla andra gör det.. Det är förståeligt att du får en vargs smaklökar och hunger under skiftningen, så enkelt är det. Du ska inte känna dig konstig över det." försäkrar sextonåringen och låter sin hand glida ner mot sjuttonåringens kind, stryker tummen försiktigt över den lena huden. "Och om vi nu pratar om att döma innerst inne, så gör nog alla det, om alla. Du gör det om mig, alla du stöter på."

”Kanske inte, men det känns ändå jävligt pinsamt och ska jag vara helt ärlig är jag rädd att förlora mig själv i det beteendet”, mumlade Zihao och vek undan med blicken. ”Jag skulle aldrig döma dig, du är perfekt”, protesterade han sedan och skakade på huvudet. I slytherinelevens ögon var den andre verkligen helt felfri. Visst, problemet med ätandet och de negativa tankarna var inte direkt bra, men allt annat övervägde dem helt klart. Och så var han även störtkär i Joshua, vilket kanske bidrog till att han alltid såg den yngre som den mest perfekta människan på jorden. Klyschigt men helt sant.

Nej, Joshua vet inte vad han kan svara på det. Visserligen är det inte rätt sätt att tänka på, men det blir nog väldigt svårt för sjuttonåringen att se det ur hans ögon.
"Du, jag känner mig också extremt pinsam, du är verkligen inte ensam om såna tankar. Om du tror att du är påväg att förlora dig i det, så hjälper jag dig, okej?" frågar sextonåringen, låter ögonen sitta fästa i Zihaos. Försiktigt knuffar han lätt till den äldre med sitt pekfinger mot den vänstra delen av slytherinelevens bröstkorg. "Det gör du, innerst inne."

Med ett blekt leende på läpparna, drog Zihao några fingrar utmed gryffindorelevens ansikte. Nästan förundrat lät han dem stanna till när de nådde ner mot den andres hals.
”Lovar du att aldrig släppa mig även om jag skulle bli helt förvildad? Även om du inte skulle lyckas dra mig tillbaka?” Frågade sjuttonåringen tyst, för att sedan rynka lite på ögonbrynen. ”Joshua, jag skulle aldrig döma dig. Inte ens undermedvetet”, invände han allvarligt och nickade för sig själv. Visserligen var sanningen inte riktigt av den naturen, men han kunde faktiskt inte tänka på någon specifik gång då han dömt den yngre. Förhoppningvis skulle han inte komma på något heller.

Hur ska han kunna lova något sådant? Visserligen vill Joshua aldrig lämna den äldre, han har aldrig varit så kär i någon alls, det med Zach är ingenting jämfört med det här. Men ändå hade fjortonåriga, dumma Joshua lovat liknande löften till den nu glömda killen. Och se vad som hände, kärleken borta mitt i tu för att de var borta så länge från varandra. Kluvet nickar sextonåringen, han måste helt enkelt förstå att förhållanden överlag är värda att tro på.
"Jadå.. jag lovar." Säger han med ett magert leende, kramar om Zihaos betydligt större hand. "Det vet du inte."

”Du låter inte direkt övertygande, men jag får väl helt enkelt ta dig för ditt ord”, mumlade han och slöt ögonlocken, försökte att komma på andra tankar. Joshua älskade honom, eller hur? Eller hade sjuttonåringen fått det hela om bakfoten? Tänk om den andre inte alls älskade slytherineleven lika mycket som denne älskade den andre? Nu var han där och rotade igen, bland de förbjudna tankarna som bara fick honom att känna sig modfälld och bitter. De hade verkligen problem båda två, med alla negativa tankar som hela tiden kom ivägen. ”Älskar du mig? Helt ärligt nu, inga lögner.”

Joshua ser tyst in i den äldres ögon, det är klart han älskar honom? Eller? Varför hade Zihao börjat tvivla på det?
"Ja, jag älskar dig.. Inga lögner." Viskar han försäkrande och kramar återigen om de större händerna hårt. "Om det är någonting jag är säker på, så är det att jag älskar dig." Men betyder det att man inte kan sluta älska någon? Sextonåringen vet verkligen inte.

Ögonlocken som varit slutna, flög upp och de mörka ögonen betraktade tveksamt sextonåringen.
”Lovar du?” Frågade han och spände blicken i Joshua. ”Du har inga som helst känslor för Julian?” Fortsatte han skamset frågande. Den andre hade ju försäkrat att det inte var så, men det kändes fortfarande som om en liten del av gryffindoreleven tvivlade på det han sade. Kanske Zihao hade fel, men han kunde verkligen inte slå tanken ur huvudet. ”Förlåt, jag är bara rädd att du någon gång ska lämna mig..”

Hjärtat krymper än en gång ihop, varför börjar Zihao tvivla på honom? Visserligen hade Joshua gjort detsamma dagen innan, men han hade bara trott att det var tankarna som spelat skämt.
"Jag lovar." Säger sextonåringen, låter handen glida upp till den äldres kind för att granska dess ansiktsuttryck. Både med ögonen, men också känseln. "Zihao.. jag har inga känslor för Julian alls. "Viskar gryffindoreleven och sluter ögonen utmattad. Nej, det finns inga såna känslor mot vännen inom honom. När Zihao sedan säger att han är orolig, kikar han än en gång upp mot honom. "Det ska jag inte."

”Bra, för då hade nog min vilja att leva försvunnit tillsammans med dig”, sade han tyst och lade sig raklång över Joshua, trots att han vägde betydligt mycket mer än sextonåringen. Ett litet leende började gro på de smala läpparna och han placerade sitt ansikte tätt intill den andres, lämpade några små pussar på hakan framför honom. ”Jag säger det här alldeles flr ofta, men jag älskar dig verkligen”, viskade han och letade sig längre upp över pojkvännens ansikte, tills läpparna stötte på de betydligt fylligare. Han kände sig nästan genast mer säker på deras relation, vilket lugnande de känsliga nerverna något enormt.