PRS(Dragon Fantasy)

Selina nickade sakta och slut ögonen. "Och under tiden tills dess är jag groteskt stor och hemsk mot alla...". Eller inte alla, inte småbarnen och Ina i alla fall.

Stefan tog riktigt mat och satte sig och åt. Det var en del av barnen som åt middag med och en av dem kom fram och bara klättrade upp i hans knä. Stefan stirrade tyst på pojken en stund innan han skrockade till.

Ian log lite, "Groteskt vet jag inte, jag tycker du alltid är vacker." sa han ömt till henne, det andra var bara så.

Ina såg på Stefan och barnet och önskade att hon kunde gett honom mer, vem visste om hon ens klarade att få fram ett?
"Jag går och lägger mig." sa Ina dystert och tog sig mödosamt upp ur stolen, hon kände sig hemsk och värdelös.

Selina log lite svagt och la sig intill honom och slöt ögonen. "Tack...Och du är det vackraste jag vet". Hon somnade sedan. Hennes ansikte slappnade av och all smärta och oro försvann.

Stefan suckade och åt snabbt upp och lyfte ner pojken innan han följde efter henne. "Jag följer med".

Ian var vaken han var inte trött men strök henne sakta över håret och mumlade lågt då hon somnade.

Ina varken svarade ja eller nej, hon ville inte svara än för då skulle hon säkert bara vara arg. Hennes humör var pendlande och hon hade ont, så ont. Plötsligt då de var mitt i trappan stannade Ina upp och blev vit i ansiktet, skulle det ske nu?
"Läkaren Stefan, läkaren." sa hon så lugnt hon förmådde och försökte hålla sig på fötter men de vek sig under henne.

Selina var än lugn och rofylld då hon plötsligt tog sig för magen och kved igen. Hon började mumla. "Låt honom vara..." mumlade hon sluddrigt i sömnen.

Stefan skulle säga något mer då hon stannade upp. "Ina?" sa han oroligt. Då hon bad om läkaren så lyfte han snabbt upp henne i sin far och rusade nerför trapporna och mot läkaren. "Håll i Ina!". Han öppnade dörren och behövde inte säga något så var läkaren där och de la henne i en säng.

Ian såg oroligt på henne men sa inget då hon sov bara la en lugnande arm om henne.
"Såja." mumlade han.

"Stefan ta det lugnt, den kommer inte med en gång." får Ina fram rörd av hans oro men bleknar alltmer av smärtan som hon håller inom sig, biter ihop om.

Selina snyftade till i sömnen som allt blev oroligare. "Snälla....Låt honom vara...Ian...". Hon drömde mardrömmar.

Stefan såg oroligt på Ina och läkaren började göra iordning med varmvatten, handdukar och annat. Han öppnade upp hennes klänning och nu var det bara att vänta.

Ian kunde inget göra, vem skulle han låta vara?

Ina kved tillsist värkarna blev allt värre och hon tryckte hårt Stefans hand var gång den kom. Men det drog ut på tiden, Ina blev allt svagare orkade inte mycket mer och värkarna allt starkare. Läkaren såg oroligt på henne, det var frågan om överlevnad här, hade de tur överlevde både mor och barn hade de otur......läkaren ville inte ens tänka tanken men han hade sett liknande fall alltför ofta.

Stefan höll om hennes hand och strök henne över håret. Han såg lugn ut men inom sig var han panikslagen. "SÅja Ina...Du kommer klara det..." mumlade han. Läkaren såg tillsist upp på dem. "Krysta...Jag tror det är dags".

Selina tystnade en stund innan hon började igen. Hon tog sig för magen och det syntes att hon var smärtad.

"Nej, orkar inte, nej." kved Ina hon var allt för inne i smärtvågor för att höra hon orkade inte.
"Lyssna." sa läkaren skarpt och gav henne en örfil vilket fick henne att rycka till och lystra.
"Krystar du inte nu dör både du och barnen, kom igen nu." sa han och med sina sista krafter kom dem inte bara ett utan två, en pojke och en flicka. Men Ina hörde inte något, hon hade svimmat av.

"Selina" ropade Ian lågt och rörde hennes axel för hon skulle vakna upp.